Göteborgsduon Men In Love om retro pop och Silicon Valley
Jag träffar retro pop-duon Men In Love i ett virtuellt mötesrum. En torsdagseftermiddag i oktober sitter William Källén i en studio i Björkhagen och David Furbacken i en utanför Göteborg. På skärmen möts vi för att prata om sextiotalspop, internetkultur och konsten att skriva musik på distans.
Duons tidlösa sound hämtar inspiration från sextiotalets popgiganter, inte minst The Beatles, men handlar lika mycket om att göra något eget av arvet. Innan vi pratar om det kommande albumet backar vi bandet till 2010 och ett gymnasium i Göteborg.
W: Vi är ju gymnasiekompisar från början och har som många andra spelat i tonårsband ihop.
D: Sen så jobbade vi på två separata projekt. Och så åkte vi till min sommarstuga och hjälpte varandra på varandras sologrejer. Men sen tror jag att det var jag som nästlade mig in i ditt projekt egentligen, William. För att jag tyckte att det verkade så roligt att få hålla på och pilla med det.
Duon har tidigare släppt två studioalbum, Men In Love från 2022 och Critique Of Pure Bliss från 2025. Nu håller de på att jobba på ett tredje album, men denna gång som en distansduo. Jag frågar hur det går att vara särbo med sin bandmedlem?
D: Jag tycker att det funkar mycket bättre än vad jag trodde. Det var en stor sorg när William flyttade till Stockholm. Som det är för många göteborgare. Men det har funkat bättre än vad jag trodde att det skulle göra. William är ju här i studion ibland och åker ner till Göteborg. Eller så åker vi till någon av våra sommarstugor. Och så kör vi där. Ja, mycket musik har gjorts på landet.
W: Framför allt din familjs ställe nere i Småland. Det har ju varit en fantastisk tillgång.
”En stabil, företrädesvis, liksom mikrovärmd portion tacos. Till både lunch och middag.”
Hur ser en perfekt låtskrivardag på landet ut, då?
W: Davids katter är med.
D: Mm.
W: Mm. Eh. Vi börjar där.
D: En bra eld.
W: Ja, så får man leva med olika skrap som kan vara olika jobbigt att de kommer med i tagningar.
D: Bra kaffe.
W: Bra kaffe. En stabil, företrädesvis, liksom mikrovärmd portion tacos. Till både lunch och middag. För att då behöver man inte lägga tid på att stå och laga mat.
W: Och sen gå ut och titta på stjärnorna, brukar vi också göra. Om det är stjärnklart.
Duons sound har starka rötter i 60-talets Sunshine-pop och senare psykedeliska strömningar. Muntra och melodiska ljudbilder, en kombination av det varma och vemodiga som kommer med nostalgin. När vi pratar om Stockholm Vs. Göteborgs musikscen så nämner David att de inte riktigt hittat navet för den här typen av musik i Sverige.
D: Jag tror att vår musikscen finns någon annanstans. Sen så finns det ju folk som håller på med den här typen av musik i Sverige med, men vi är inte jättemånga är min känsla. Vilket gör att det kan ju bli en liten community i sig liksom. Men jag tror att det finns andra ställen där det är mer av vår typ av musik.
Som vart då, ungefär?
D: I Staterna så är det mer den här typen av musik. Om jag tänker på våra referenser och sådant så är det ju definitivt någon typ av gammal sextio-, sjuttio-tals retro pop. Det finns ju mycket sånt i USA på ett sätt som jag inte förknippar så mycket med något i Sverige. Det är nog också för att det är mycket fler människor där, så att de hopar sig liksom.
”Men musik från 60, 70-talet; det känns som att popmusiken peakade där. Det låter så jävligt gubbigt och jag tror inte så på riktigt. Men lite.”
Hur hittade ni till detta sound, gick ni in med en tydlig bild av ert sound eller var det något som växte fram när ni började spela?
W: Vi har ju referenser och preferenser gemensamt, som vi har formats mycket av sedan vi var små. Jag minns ju på gymnasiet, typ första såhär introduktionsdagarna där när vi gick med många metallkillar som var lite mer högljudda än vad vi var. Och att David kom fram till mig, då vi inte riktigt kände varandra, och sa något i stil med: “Jag tycker det känns som att ingen annan typ gillar Beatles här?” Och jag bara: “Ja, jag gillar också Beatles.”
De beskriver den solblekta ljudbilden som något som alltid funnits där i bakgrunden, som ett soundtrack till uppväxten och ungdomen.
W: Det är en del av vårt musikaliska DNA, skulle jag säga. Vi upptäcker fortfarande mycket både ny och gammal musik. Men musik från 60, 70-talet; det känns som att popmusiken peakade där. Det låter så jävligt gubbigt och jag tror inte så på riktigt. Men lite.
D: Vi gillar sounden från den eran väldigt mycket. Vi tycker att det är fint med Mellotron.
Det är bara en del av våran smak. Sen så vill jag ju liksom ta det till nutid så att det blir någon blend. Så att det blir någonting nytt, spännande som kan influeras av det gamla, fast bli någonting annat.
W: Jag tror att för mig är det väldigt mycket att man bröt så mycket ny mark då. Och att man hör i musiken att allt känns så mycket. Så det är väl upptäckarglädjen i det på något sätt som fortfarande är så otroligt inspirerande. Jag är så imponerad av vad de åstadkom med sin rent begränsade teknik, jämfört med oss idag och vad vi har för digitala verktyg. Jag tror bara att kreativiteten i dag ofta i modern popmusik handlar mer om produktionsteknik på något sätt. Men då handlade det mer om att komma på något helt nytt, ett stick kunde göra det till en helt ny låt. Det var bara lite mer valuta för pengarna, mer musik för pengarna på något sätt, tänker jag.
Eftersom ni rör er lite förbi solskenspoppen in i framtiden, vad skulle ni döpa er genre och sound. Känner ni att någon känsla, plats eller stämning kan fånga kärnan av er musik?
W: Vi gillar ju att det låter soligt, men att det inte riktigt är så soligt. Det är klart att sextiotalet och början av sjuttiotalet inte var så ljus heller. Men vi gillar väl tanken på att vår musik, när man skrapar lite på ytan, kan vara ganska deppigt. Via något ironiskt prisma. Jag vet inte vad det skulle vara, bitterljuv eller kanske något metrologiskt. Mulet, med chans för sol?
Utöver den musikaliska inspirationen hittar duon mycket stoff till låtarna på en oväntad plats, långt ifrån Abbey Road och Woodstock, nämligen Youtube.
W: Att vara man på youtube. Jag tror att algoritmen fattar att vi är killar så man får upp väldigt mycket manosfärinnehåll. Så det är ju en fullkomligt ändlös inspirationskälla. Om man vill gå in i en karaktär, en slags karaktärsstudie, och försöka sig på att göra psykologiska porträtt av och göra sig lite lustig över människor.
Duons senaste singel, Love is tribal, är ett exempel på ett sådant porträtt av en tech-entreprenör som försöker slå sig fram i en manosfärmiljö i Silicon valley. I en beskrivning av begreppet mansofär nämner William till exempel att det snackas mycket om stoicism och jägar/samlarsamhällen:
W: Det är väl där tribalismen kommer från på något sätt. Att se efter varandra, eller att se efter sina egna intressen för det vi tror att människor är.
Inför det kommande albumsläppet, som är planerat någon gång nästa år, kommer duon att släppa två till singlar i höst. Hisspitchen för den kommande singeln beskrivs som något i stil med “om Carole King skulle göra en låt om transhumanism”. Inför det nya albumet berättar de att tanken är att det ska vara både tematiskt och ljudmässigt sammanhängande, på ett sätt de tidigare inte jobbat. Självaste processen låter dock väldigt intuitiv.
D: Det brukar väl börja med att vi bara säger att vi ska göra ett par låtar, och att det inte ska bli en så lång process. Och sen får vi för många låtar vi tycker om, så vaknar man upp en dag och inser att “Fuck, nu blev det ett album”.
Singeln King Kong släpps 12 december.
