Med Sápmi som fond vill Elle Márjá Eira hitta tillbaka till urmänniskan

Med musik och filmer djupt rotade i hemtrakten Sápmi har kompositören, artisten och regissören Elle Márjá Eira gjort sig ett internationellt namn. Hösten 2025, ett drygt år efter  det breda publika genombrottet med långfilmen Stöld (Netflix), är hon nu aktuell med  Eatnama Váibmu – Jordens Hjärta på Kungliga Operan (musik: Britta Byström, text: Rawdna Carita Eira). En debut i dubbel bemärkelse – Elle Márjás regidebut i operasammanhang och den första operaföreställningen att sjungas på ett samiskt språk i Europa.  

Elle Márjá inleder vårt samtal med att berätta att hon vuxit upp långt från operascenen. Hon beskriver sin familj som “stor och jojkglad”. 

– Jag lärde mig jojka nästan innan jag kunde prata, har mamma berättat, så jojken har alltid varit en naturlig del av mitt vardagsliv. För mig är jojken en identitet. Det är också ett sätt att minnas människor på, och man kan hedra människor och man kan hedra olika platser, vatten, fjäll. Jag har alltid varit inspirerad av jojken när jag har jobbat med mina projekt. Hur man börjar berätta en historia till exempel, och hur man ska avsluta den. 

Jojken har guidat Elle Márjá även i arbetet med Eatnama Váibmu – Jordens hjärta.

– Jag har varit inspirerad av jojkens dramaturgi. Jojken går i cirklar, precis som renen, den samiska solen och årstiderna. Jag har velat framhäva det, att det inte ska vara så fyrkantigt eller linjärt heller, utan hela föreställningen är väldigt cirkulär.

Elle Márjá poängterar lekfullheten i utformandet av föreställningen. 

– Jag har varit väldigt tydlig från början att det här inte ska vara realistiskt. Det är en äventyrsopera inspirerad av samiska myter! 

Myten som står i centrum för librettot är den samiska skapelseberättelsen. Guden Ipmil störs av rastlösa andar och bestämmer sig för att freda sig genom att skapa en ny fridfull värld. En helig renko blir stoffet ur vilket Ipmil formar jorden – dess blod blir till floder, pälsen till skogar och köttet till jord. I jordens mitt pulserar renens hjärta. Den nya världen befolkas av bröderna Háhčes och Njáveš. Trots att den rika jorden ger dem ett gott liv är inte Háhčes nöjd. Han blir uttråkad av den fridfulla tillvaron och ger sig av mot skuggornas rike i jakt på äventyr.  Berättelsen om människan som vänder naturen ryggen på grund av tristess och längtan efter något mer är kusligt relevant i vår samtid. Elle Márjá utvecklar: 

– Först och främst eftersom vi människor bygger bort naturen. Vi vill ha mer: fler byggnader, fler vägar. Naturen krymper – det blir mindre plats för alla växter, träd och djur. Jag kände det väldigt starkt när jag var i Stockholm nu under hösten – du ser nästan ingen vild natur! Sedan känner jag att det är så mycket buller i världen på flera olika plan –  i städerna, men också mellan människor. Folk krigar mot varandra och så glömmer man naturen som vi är så beroende av. Naturen, vill jag påstå, behöver inte oss, men vi behöver den. 

Respekten för naturen har Elle Márjá med sig från barndomen. 

– Jag har varit med på fjället på vårflytten, när vi har flyttat med renflocken, på kalvmärkningen och på renskiljningen. Då har jag hört många historier som är knutna till platser i naturen. Jag kommer ihåg att min farbror och min pappa brukade berätta att det här är en plats där de underjordiska bodde, och här har det skett det och det och det… Då får man en viss respekt för de olika områdena som man är i. 

Sápmis landskap blev en naturlig startpunkt för arbetet med Eatnama Váibmu  – Jordens hjärta. 

– Det första jag sa till teamet var att ni måste komma hit till Sápmi och uppleva platserna, naturen och färgerna här i norr. För kostymdesignern Lena Lindgren, scenografen Markus Granqvist och koreografen Joakim Stephenson var det en helt ny värld att sätta sig in i. De var väldigt nyfikna, ville lära sig om samisk kultur och försökte sätta sig in i historien på ett djupare plan. Vi har jobbat väldigt tätt ihop från början och delat referensbilder, kompositioner, stämningar, känslor, färger, innan vi gick in i detaljerna.

Kostymen är ett exempel på hur traditionella samiska influenser har gett föreställningen resurser för icke-verbalt berättande. Elle Márjá understryker att karaktärerna inte bär äkta koltar – de traditionella samiska dräkterna vars snitt och dekorationer berättar om bärarens hemvist och person – men däremot är deras kläder inspirerade av koltar. 

– Vi har pratat mycket om karaktärerna, var de kommer ifrån. Var karaktär har sin egen historia genom kostymerna, så den som är van att läsa koltar och ládjogahpir – hornluvor – kan läsa egna historier där. 

Scenografin i sin tur blev nyckeln till att förmedla berättelsen om människans relation till jorden och dess bultande hjärta.  

– Vi hade en vision av att scenen skulle vara ett slags levande landskap, så att man känner att det har en egen själ.

Resultatet blev en välvd fond där naivistiska animationer av fjäll och flod projiceras, ständigt i rörelse med solens, månens och årstidernas cykler. Scenrummet ramas in av stiliserade träkulisser föreställande kåtor, träd och rötter. Mitt i rotsystemet glöder renhjärtat, som en påminnelse om föreställningens kärnbudskap – att lyssna till jordens hjärta. 

– Det handlar om att försöka hitta tillbaka till urmänniskan som vi alla är från början. Att hitta tillbaka till hjärtat och det som håller oss i livet. Du måste hitta en balans och inte ta mer än du behöver. Det är det jag har vuxit upp med. Jag plockar bär och jag fiskar och jag har egna renar, men jag tar aldrig mer än jag behöver. Det handlar om att ta vara på naturen, och inte bara att kräva att få mer och mer.

Elle Márjá berättar vidare om sina drivkrafter i arbetet med föreställningen. Eatnama Váibmu – Jordens hjärta är en ovanlig uppsättning i flera avseenden. En samisk berättelse, dramatiserad av en samisk författare och regisserad av en samisk regissör, är sällsynt i sig. Att den dessutom framförs helt på nordsamiska gör den unik på den europeiska operascenen. Elle Márjá betonar vikten av språket.      

– Det är lika viktigt som för alla andra att få höra sitt eget språk – lika viktigt som att en opera ska sjungas på svenska, italienska eller franska. Det är inte givet och vi tar inte det för givet, eftersom vi inte har fått möjligheten att ha sådana föreställningar på nationalscenerna och andra stora institutioner – varken i Sverige, Norge eller Finland. 

Föreställningen är inte bara betydelsefull utifrån sitt allmängiltiga narrativ om människans relation till naturen, utan även som vittnesmål om grunden för liv i Sápmi. Det gäller inte minst berättelsen om renen, vilken har en lika central roll i Eatnama Váibmu – Jordens hjärta som i samisk kultur i stort.   

– För mig är det renen som binder oss samman. Sápmi är definierat efter var de olika samebyarna, eller renbetesdistrikten som det heter i Norge, ligger. Renen har gett oss traditionell samisk mat i många generationer. Vi får duodji – samisk hantverk – av renen. Vi har också kunskap om att leva i arktiska områden tack vare renen. Jag menar att om renskötseln försvinner, kommer mycket av den samiska kulturen dessvärre att försvinna. 

Det existentiella hotet mot renskötseln – hjärtat i samisk kultur –  är ett faktum. Det utgörs dels av klimatförändringarna, dels av den pågående exploateringen av Sápmi för gruvnäring och anläggning av vindkraftverk. Men trots att det finns all anledning till pessimism, vägrar Elle Márjá att tänka i de banorna. Det är ingen slump att Eatnama Váimbu – Jordens hjärta avslutas med att solen, gestaltad av en barnkör, sjunger “Vi är framtidens hopp!”.  

– Det finns alltid hopp. Man ska inte ge upp och barnen är vårt hopp! 

Har du fått mersmak? Här kommer tips på konst och berättelser från Sápmi: 

Eatnama Váibmu – Jordens hjärta 

Spelas på Kungliga Operan i Stockholm till och med 29 december 2025.

Máret Ánne Sara (finns på Tate Modern, London)

Konstnär aktuell med installationen Goavve-Geabbil i Tate Moderns turbinhall fram till 6 april 2026. 

Historjá – stygn för Sápmi (finns på SVT-play)

Dokumentär om textilkonstnären Britta Marakatt-Labba och de samiska existentiella villkoren. 

Serietecknaren som gick på begravning (finns på SVT-play)

Dokumentär där Mats Jonsson tar oss med på återbegravningen av sin förmoder, Stina Larsdotter, vars skelett varit utställt på Karolinska Institutet.   

Hildá Länsman (finns på Spotify)

Sångerska och låtskrivare som frontar inte mindre än 4 samiska musikgrupper. Hör henne jojka i såväl ethno-progressiva, elektroniska som pop-arrangemang. 

Mari Boine (finns på Spotify)

Sångerska och trumslagare vars moderna jojk-stycken har influenser av jazz och rock.  

När vi var samer (finns där böcker finns)

Dokumentär serieroman av Mats Jonsson där hans egen släktkrönika vävs samman med en förträngd del av vår gemensamma historia – berättelsen om svenska statens kulturella folkmord av skogssammisk kultur.   

Sápmi-trilogin: Stöld, Straff och Skam (finns där böcker finns)

Romantrilogi av Ann-Helén Laestadius om samiska människoöden och trauma i sviterna av Sápmis kolonialisering. 

Sameblod (finns på SF-anytime)

Spelfilm regisserad av Amanda Kernell om en ung renskötare och hennes liv i skuggan av 1930-talets rasbiologiska ideologi.  

Stöld (finns på Netflix)

Spelfilm regisserad av Elle Márjá Eira, baserad på Ann-Helén Laestadius roman, om en ung kvinnas existentiella kamp mot en fientlig omvärld.