Med hopp om förändring använder den palestinska filmskaparen Basel Adra kameran som motstånd
Vad gör vi när eftertexterna slutat rulla? Den palestinska filmskaparen och aktivisten Basel Adra besökte nyligen Stockholm och visade sin Oscarsbelönade dokumentär No Other Land, som skildrar ockupationen på Västbanken. KULTs Zara Luna Hjelm placerar verket i en palestinsk filmhistorisk kontext, där kameran i decennier har fungerat både som vittnesmål och motstånd, och samtalar kort med Basel Adra efter den fullsatta filmvisningen.
Jag svidar om från Stockholm Fashion Week för att ta mig ner till Östermalm och biograf Zita, där den palestinska dokumentären No Other Land ska visas med ett efterföljande samtal med regissören Basel Adra, hans mamma Khalifa Adra, och hans kusin Sana Adra. Först känns kontrasten märklig, men den blir mindre skarp när det visar sig att familjen Adra också ska medverka på STHLMFW i veckan. De ska nämligen tala om sitt nystartade skomärke Resolute RGL, samt hur idén vuxit fram ur palestinskt hantverk och tradition.
Tanken slår mig att Zita för bara några månader sedan utsattes för bombhot efter att de anslutit sig till BDS (ett initiativ som står för “bojkott, desinvestering och sanktioner” mot företag som stödjer Israels ockupation i Palestina). Det gör kvällens program ännu mer laddat. Att de väljer att bjuda in Adra och visa hans dokumentär markerar tydligt var de står. Många känner kanske inte till det, men Zita (née Vinter-Palatset, Gyllene Göken, Rita och Nya Rita) är Stockholms äldsta biograf som fortfarande är i drift, och att just de tydligt vågar ta ställning mot Israels krigsbrott, samtidigt som de fortsätter vara en öppen och inkluderande kulturarena, tyder ändå på mod.
I skuggan av ockupation och kolonialism har Palestina en rik filmhistoria, och egentligen skiljer sig inte No Other Land speciellt mycket från de otaliga dokumentärer om landet som har gjorts de senaste 70 åren. En av de allra första palestinska filmerna tillskrivs Ibrahim Hassan Sirhan som år 1945 skapade Arab Film Company tillsammans med Ahmed Hilmi Pasha, men landets växande filmindustri drabbades hårt av Nakba år 1948, då palestinier massfördrevs från sitt hemland. Flera filmer förstördes, och den utrustning och finansiering som nya produktioner krävde försvann praktiskt taget i 20 år. Under 1960-talet började palestinsk film successivt produceras igen, huvudsakligen med fokus på kollektivt motstånd, exil och flyktingars situation i de ockuperade områdena. Även om de flesta filmer kom att visas i flyktingläger fick ett fåtal internationell uppmärksamhet, något som bidrog till den palestinska filmens återfödelse.
Ett av de verk jag personligen tycker är bland de starkaste är den experimentella kortfilmen They Do Not Exist (1974) i regi av Mustafa Abu Ali, vilken dokumenterar livet i det palestinska flyktinglägret Nabatiyeh i Libanon. Under denna tredje våg av palestinskt filmskapande användes film som en förlängning av väpnad handling för att lyfta fram motståndet ihop med en nationell identitet. Från 1967 till 1982 blomstrade filmskapandet i Palestina, en era som tog slut på grund av Israels invasion av Libanon och således också förlusten av den palestinska befrielseorganisationens (PLO) filmarkiv. Israeliska styrkor stal och transporterade bort en stor del av materialen, och därefter vände sig filmskapandet bort från det palestinskt sponsrade dokumentärfilmandet som dokumenterade livet i exil.
I och med vändningen började palestinsk film centrera kring palestinska upplevelser av ockupationen inne i landet, i synnerhet fokuserat på individer och vardagslivet. Filmerna förespråkade icke-våldsmotstånd i hopp om att internationella organisationer skulle stoppa ockupationen, vilket ledde till att palestinier började ses som offer för kolonialism, i kontrast till den föregående revolutionära perioden, där filmen blev ett verktyg för militärt motstånd och identitetsskapande.
År 2002 vann Elia Suleiman jurypriset på Cannes filmfestival för sin film Divine Intervention, en spelfilm innefattande sketcher om det palestinska vardagslivet i Nasaret. Det här markerar en ihållande trend bortom ockupation och revolution som istället riktar blicken mot trivialiteter och absurditeter, såsom familjedispyter, vänskaper och kärleksrelationer. Det politiska tar sig således uttryck i att leva ett “normalt vardagsliv” under rådande omständigheter, i en strävan att framhäva det palestinska folkets komplexiteter, snarare än binära roller som antingen offer eller förövare.
Fast forward till 2024: den palestinsk-norska produktionen No Other Land har premiär på Berlins filmfestival och har sedan dess vunnit många priser, bland annat bästa dokumentär på Oscarsgalan 2025. Med regi av Basel Adra, den palestinska filmskaparen Hamdan Ballal, den israeliska journalisten Yuval Abraham och filmfotografen Rachel Szor handlar filmen om ett palestinskt-israeliskt aktivistkollektiv som, precis som tidigare revolutionära palestinska filmskapare, använder kameran som ett aktivistiskt verktyg. Filmen spelades in 2019–2023 och följer Adra och de andra invånarna i Masafer Yatta, en region på ockuperade Västbanken, i deras konfrontationer med israeliska styrkor. Det är ett våld som dokumenteras inifrån – filterlöst och avklätt – där aktivisterna riskerar sina egna liv vid frontlinjen.
”När medlemmarna från Adra-familjen kommer upp på scenen bryts skiljelinjerna mellan bioduken och verkligheten, och det som nyss framstod som dokumentation träder fram som en levd erfarenhet.”
Jag vill sätta in No Other Land i en filmhistorisk kontext eftersom filmen säger någonting om hur bilden av palestinier förändrats här i västvärlden över tid – för parallellt med en skiftande bild av kolonialiserat folk (som antingen offer, förövare eller frihetskämpe) finns en materiell verklighet som består oavsett hur den framställs. Den koloniserade är villkorad av denna verklighet: att inte göra motstånd innebär att underordna sig den ordning som begränsar dess livsutrymme, medan motstånd samtidigt kan legitimera ytterligare repression. Mot denna bakgrund blir det intressant att tolka No Other Land utifrån en filmhistorisk utveckling, eftersom den utmanar den mediala bilden av palestinier och belyser sambandet mellan representation och materiella levnadsvillkor. Filmen visar på så sätt inte bara hur kolonial makt manifesteras genom en rad avvikande konflikter, utan hur den också formar de mest vardagliga aspekterna av människors liv.
No Other Lands sista scen utspelar sig hösten 2023, bara några få dagar innan den 7 oktober. Slutscenen skapar en kollektiv chockreaktion i biosalongen, samtidigt som den filmiska tidslinjen understryker kontinuiteten i det våld som filmen skildrar. Vår förkunskap om vad som kommer att hända räcker inte till för att stoppa den kroppsliga reaktion som uppstår i rummet. När medlemmarna från Adra-familjen kommer upp på scenen bryts skiljelinjerna mellan bioduken och verkligheten, och det som nyss framstod som dokumentation träder fram som en levd erfarenhet. Våldet som filmen skildrar framstår inte längre som avlägset, utan som politiskt och materiellt sammanbundet med den värld vi i publiken själva är en del av.
Utöver familjen Adra medverkar ytterligare en person i panelen som återkommande har besökt Västbanken. Han pratar om Palestina utifrån ett rättsligt perspektiv och påpekar att det våld filmen skildrar inte existerar ett i vakuum, utan är sammanflätat med internationella, politiska och ekonomiska relationer. De tvångsförflyttningar och den militära närvaro som skildras bör därför förstås som konkreta uttryck för en global, geopolitisk ordning, snarare än lokala eller isolerade företeelser. Med andra ord: militära och ekonomiska allianser, inte minst från oss i väst, utgör centrala materiella förutsättningar för den existerande maktasymmetrin.
När jag får möjligheten att prata med Basel Adra efter filmsamtalet frågar jag kort om hur han känner kring responsen kring filmen, varpå han svarar att han ändå är positiv i och med den kraft filmen haft med tanke på alla hyllningar. Samtidigt lyser den sorg och besvikelse som manifesterats på scenen igenom: trots filmskaparnas omfattande arbete att uppmärksamma situationen på Västbanken fortsätter Israels militära ockupation, medan våldet i regionen har intensifierats och dessutom åter blossat upp i Libanon. Trots det känns Basel förhållandevis hoppfull, då hans uppfattning är att diskursen har förändrats och att fler har öppnat ögonen.
Han berättade dock i början av samtalet att han och hans team initialt trodde att om världen visste vad som pågick skulle vi direkt agera, vilket stannar kvar hos mig och påminner mig om hur mycket tid och engagemang verklig förändring faktiskt kräver. Jag tänker på de återkommande Palestinademonstrationerna här i Stockholm, där den allra första möttes av extremt motstånd och misstänkliggörande. Det förekommer fortfarande, men vi får inte glömma hur allt kollektiv arbete, globalt, någonstans har burit frukt och slagit hål på det tidigare dominerande narrativet.
”Frågan är inte längre vad vi ser, utan vad vi gör med det vi ser.”
Solen har precis gått ner och hem går jag med en klump i bröstet. Väl hemma slår jag på tv:n och ser hur Israel fortsätter sin militära närvaro i Libanon. Jag plockar upp min telefon istället, där algoritmen fyller flödet med videor och bilder på lemlästade och dödade barn i Palestina och Libanon. I mer än 70 år har palestinskt filmskapande återkommande riktat kameran mot frontlinjen i ett försök att etablera en motbild till den dominerande representationen för att synliggöra ockupationens konsekvenser. I dagens medielogik förskjuts blicken in i det oavbrutna digitala flödet – gränsen mellan dokumentation, nyhetsrapportering och vardag blir svårare att urskilja.
Frågan är inte längre vad vi ser, utan vad vi gör med det vi ser. I en tid där filmer om ockupation kan prisas internationellt samtidigt som de materiella förhållandena består blottas en liberal estetik – ett symboliskt erkännande som uppenbarligen inte leder till förändring. No Other Land är väl värd alla sina priser, men det som blir avgörande är vår handling, för vi ser tydligare och tydligare hur våldet inte är bundet till en plats eller ett folk, utan hur det rör sig vidare i en återkommande struktur som inte har någon tydlig gräns för var den slutar.
