Med enkla medel får Illusioner publiken att ifrågasätta kärleken
Fyra skådespelare, fyra osynliga liv och en berättelse som hela tiden glider dig ur händerna. Vad som börjar som en enkel sagostund om kärlek och äktenskap, förvandlas dock snabbt till en filosofisk pjäs där minne, sanning och svek ständigt ifrågasätts. Illusioner är en stillsam men skarpsynt pjäs som leker med våra föreställningar om vad som är sant, och som lämnar publiken med obekväma frågor om de illusioner som vi bygger våra liv på.
Ivan Vyrypeavs pjäs Illusioner må för det blotta ögat uppfattas som formmässigt enkelt, den kretsar kring två långvariga äktenskap och de livsval, livslögner och känslomässiga förändringar som blir synliga först i slutskedet av livet. Inledningsvis liknar dock formen mest ett Youtube-storytime format som känns banalt och tramsigt, när de fyra skådespelarna står på scen och berättar om parens liv i lättsamma monologer och övriga lyssnar med möjlighet att inflika. Men stilgreppet växer i takt med pjäsens djup, allvarsamhet och filosofiska sidor blir mer påtagliga.
Från alla vitt skilda monologer och perspektiv bildas till slut ett nät där alla motsägelser, förändringar och korrigeringar tycks vara noga sammansatta i en medveten idé, för att ifrågasätta både minnet och sanningen. Det som först framstår som stabil kärlek och lojalitet visar sig gradvis vara byggt på missförstånd, bortvalda sanningar och efterhandskonstruktioner. Publiken tvingas ständigt omvärdera det som nyss sagts, och därigenom också sina egna antaganden om kärlek och lojalitet.
Det enkla berättarformatet skapar en illusion av öppenhet, men under ytan pågår ett komplext spel mellan fiktion och verklighet, som regissören Viktor Tjerneld lyckas framställa väl. Skådespelarna pendlar mellan att vara distanserade berättare och känslomässigt djupt engagerade vittnen till äktenskapen, vilket gör att man får se glimtar av de osynliga karaktärerna. Resultatet blir en pjäs som inte bara handlar om de osynliga karaktärernas liv, utan lika mycket om berättandets (och berättarens) makt och om hur vi människor inbillar oss mening i efterhand. Som publik och för de gifta paren är inget som du tror och illusionerna blir själva kärnan i att ständigt omvärdera och förändra sin föreställning.
Skådespelarna förblir återberättande budbärare och får inga namn, benämningar eller riktig karakterisering och samspelar inte – utan de fungerar som förlängning av de osynliga paren. Just denna anonymitet gör att publiken själv tvingas fylla i tomrummet och tolka pjäsen med egna erfarenheter av relationer, kärlek och svek. Det hindrar dock inte skådespelarna från att förmedla starka känslor och tydliga existentiella konflikter. Anonymiteten gör snarare att små aspekter i spel och berättandet blir avgörande. I detta kollektiva berättande sticker Arina Katchinskaia ut som särskilt stark och fungerar, om man nu kan kalla det så, som pjäsens huvudkaraktär. Med stark inlevelse och känslomässig närvaro markerar hon de mest laddade berättelserna och håller ihop, både bokstavligt och känslomässigt, pjäsen, trots att formatet aktivt undviker tydlig karaktärisering.
Detta förstärks också av den abstrakta, men ändå högst passande och relevanta, scenografin och ljussättningen. Humorn samexisterar med existentiell tyngd, och pjäsens lek med sanning, minne och berättarperspektiv fördjupar snarare än förminskar dess naturalistiska skildring av kärlek, svek och död.
Illusioner som motsägelsefullt postmodernt drama med naturalistiskt tema präglas av vardagliga livsöden som bryts mot ett självmedvetet och fragmentariskt berättande. Sensmoralen formuleras i tanken att det trots all föränderlighet finns ett mänskligt behov av beständighet i detta enorma, skiftande universum. Just i den existentialistiska konflikten mellan mening och meningslöshet landar pjäsen, och får en sådan tyngd att tanken väcks: detta kunde vara mitt eget liv. Allt visar sig vara föränderligt, och inget är någonsin exakt som vi tror, livet består av illusioner. Ändå känns avslutet märkligt precist. Publiken lämnar med fler frågor än svar och tvingar fram en eftertanke kring vad som egentligen är sant, viktigt och värt att hålla fast vid.
Illusioner spelar på Malmö Stadsteater till 25 april 2026
