Med en bomb av energi lyckas One Song att utmatta sin publik
Under två kvällar visas Miet Warlops ONE SONG på dansens hus i Stockholm. Den belgiske koreografen och konstnären Warlops praktik rör sig över flera fält, från visuell konst, performanceverk och liveinstallationer. Verket ONE SONG är ett performance som utforskar utmattning både på scen och hos publiken.
Scenografin är en korsning av gymnastiksal, replokal och sportarena. Trummisen jobbar med ett utspritt trumset, violinisten med balansen på en bom, keyboardisten med sitt keyboard högst upp på en ribbstol, sångaren med ett löpband, kontrabasisten med situps. Tillsammans samspelar de och skapar ett musikstycke. Utöver bandet har vi också en hejarklack, en kommentator och en cheerleader.
Verket är fysiskt, färgkoordinerat, väldigt svettigt och väldigt snyggt. Tempot för det loopande stycket ökar och ökar och hejarklackens entusiasm följer efter. Energin som riktas mot publiken är total. Rörelserna, ljuden och mängden intryck känns som en käftsmäll. Öronpropparna som man blev påtvingad i dörren visade sig vara högst nödvändiga.
Samtidigt som fysisk ansträngning och utmattning mer och mer tar plats på scen finns en outtröttlig entusiasm från hejarklacken som hejar på som galningar oavsett. I publiken finns genom hela föreställningen diggande kroppar som helt enkelt inte kan sitta still, ett tecken på att kroppen fortsätter även fast huvudet är slut. Verket använder humor på ett smart sätt, och bidrar till föreställningens verkshöjd. Publiken bjuds in till verket just tack vare humorn, utan den hade föreställning riskerat att endast bli skränig.
Verkets kärna är utmattning, en regisserad och koreograferad sådan. Utmattningen skapas av att dansarna på riktigt blir fysiskt trötta, stegen blir tyngre och tyngre och ansiktsuttrycken visar mer och mer lidande. Men publiken blir inte bara åskådare av utmattningen utan utsätts även för den själv.
Efter att ha tittat på denna spretiga bomb av energi som ständigt pågått, om och om igen, börjar nämligen publiken tillslut själva visa tecken på utmattning. Verket tvingar publiken att tillslut släppa taget och ge upp försöket att försöka förstå eller hänga med. Det enda som känns möjligt efter ett tag är att stänga av hjärnan och bara hänga med i ONE SONG. Föreställningen är inte här endast till för att underhålla, under en stund utsätter den även publiken för utmattning, lite udda, men jag gillar det!
Sportkonstverket bidrar med perspektiv till OS-cirkusen som just nu pågår. Elementen från sportens universum, till exempel fokuset på nationstillhörighet och styrkemätning, porträtteras och kommenteras av verket på ett humoristiskt sätt. Som performanceverk, med sin bomb av energi och galna mix, blir ONE SONG helt enkelt mer intressant än de olympiska grenarna om du frågar mig.
