Med butikslokalen som scen skärskådar Teater Nu den mänskliga skulden

Innanför dörren till en dunkel butikslokal i Gamlestan tilldelas en liten publikskara varsin ficklampa. En beväpnad skådespelare i grön uniform bevittnar skeendet med skeptisk blick. ”Egentligen ska vi inte vara fler, men det är okej för en stund” blir föreställningen Undergångens egna take på ”Välkomna hit kära publik, varsågoda att ta plats i gradängen”.

Det Göteborgsbaserade scenkompaniet Teater Nu har sedan 2007 utmanat gränserna för vad scenrummet kan vara genom att spela teater på oväntade platser. Ett eget rum spelades hösten 2021 i ett gammalt kylrum, också i Gamlestan. Denna gång huserar kompaniet bredvid Ölstugan Tullen i en butikslokal som stått tom sedan huset byggdes. Husregissören Matilda Klamas har skrivit och regisserat en filosofisk berättelse om mänsklig skuld iklädd skottsäker väst. 

Det publiken i Undergången inkräktar är plutonen som för tre överlevare har blivit tillflyktsort i efterdyningarna av en apokalyps. I mitten av rummet står sandsäckar, konservburkar, och en stor byggnadsställning. Skådespelarna Karin Lycke, Matilda Bördin och Carl-Markus Wickström utgör den överlevande trion som inte minns hur de kommit hit men nu copear tillvaron genom att ömsom underhålla, ömsom utmana varandra i kampen att minnas fragment från ett ”före”. De leker ”gamla världen” och broderar ut midsommarminnen tills de glömt texten på samtliga snapsvisor.

Scenkompaniets val av lokal är vågat, men trots att betongväggarnas otacksamma akustik ibland blir ett tufft motstånd för skådespelarna väger fördelarna med lokalvalet upp. Väggarna har knappt rörts och blottade vattenrör i taket ger återkommande ifrån sig ljud som lustigt nog förhöjer berättelsens närvaro när Ölstugan intill gör sig påmind. 

I berättelsen finns nämligen ett hot utanför dörrarna. Alarmerande röda lampor, varningssignaler och giftig rök vittnar om att mänskligheten är fysiskt utsatt. Ändå visar sig det största hotet finnas i samtalet de tre sinsemellan, i den bottenlösa existensfilosofin. Citat från filosofer som David Hume och Walter Benjamin om mänskligt lidande har konkurrerat ut minnet från snapsvisorna. ”Lider vi för att vi ska bli bättre?”, “Kan man ställa sig över sitt lidande?”, ”Att äga är en falsk trygghet”, “Tänker du så lider du”. 

Men mitt bland de knivskarpa frågeställningarna gör sig pjäsen plötsligt löjligare än den behöver när prepper-tips smyger sig in med blicken vänd mot publiken. Även beslutet om kostymdesignen hade kunnat tas ett varv till. Kamouflageuniformerna, de grönmålade knäskydden, den skottsäkra västen och solhatten blir onödigt förtydligande och skär i upplevelsen på ett sätt som blir svårsmält. 

Viktoria Ottossons imponerande ljud- och ljusdesign ger dock ständigt ensemblen ett livfullt rum att arbeta med. Ottossons musik gifter sig sömlöst med pjäsens samtliga delar. En nämnvärd höjdpunkt är den flimrande korta stund då belysningen släcks och publiken behöver använda ficklamporna vi hunnit glömma att vi plockat på oss en timme tidigare. Vi blir i en kort stund självmedvetna om vår passivitet och oförmåga att hjälpa, mer än att kasta ljusstrålar över kalabaliken på scen. 

Idéer om vem som egentligen bär skulden för ett samhälles förfall tar stor plats i de postapokalyptiska resonemangen. Det konstateras att det nog inte är “chipspöbeln” som står skyldig, utan ”konst- och kultureliten som till varje pris kommer fortsätta att prata form och tolkningar medan världen går under”. 

Efter en något utdragen sekvens där ensemblen presenterats som fiktiva seriefigurer och iscensatt en actionscen bryter de kanske skarpaste frågorna in och operationsbelysningen tänds på nytt. “Tänk om vi missar dina smärtpunkter?” “Är vi säkra på att vi i konsten inte bara förmedlar en bild?” Här rör sig Klamas med en väldig medvetenhet mellan teaterberättandets olika lager.  

Med undantag för de förvirrande kostymvalen och prepper-peppen blir Undergången en pjäs som litar på sin publik. Teater Nu följer med råge sin konstnärliga bana hela vägen ut, visar hur man gör scenkonst som tänjer på rummets möjligheter och fortsätter därmed dra sitt strå till stacken i skapandet av det kulturmecka som Göteborgs byggföretag hoppas göra Gamlestaden till. Det är bra att något händer i den tomma lokalen i ett par veckor – men kanske också talande hur platsen efter stundande apokalyps och undergång, när sista föreställningen spelat, väntas stå öde igen. 

Undergången hade premiär den 21 november och spelar fram till 7 december.