Max Martin räddar Shakespeare från cringedöden
Max Martin intar Cirkus tillsammans med Shakespeare och hans feministiska fru Anne. I färgglada kläder och hög bas liknar föreställningen mer en grym 2000-talskonsert med cringe dialog än tragedi.
Shakespeare som spelas av Victor Norén (som ser ut som alla litteraturnördars våta dröm) och hans fru Anne, spelad av Linda Olsson, bråkar om Shakespeares slut på Romeo och Julia. Anne frågar sig varför en kvinnas liv ska ta slut bara för att hennes första, extremt korta, äktenskap tar slut när hennes man dör. Där originalpjäsen tar slut börjar istället denna.
Väl på Romeos begravning inser Anne att det är fler tjejer än hon som sörjer honom. Så Julia (Joanné Nugas) tar sina bästisar May (Simon Diemel Lund), och April (vilket är Anne som vill vara skådespelare i deras egna pjäs) och sin amma Angelique (Sussie Eriksson), till Paris och festar loss som bara en tjej som precis avslutat ett förhållande kan göra. Julia tvingas dock förlova sig med Francois De Bois, spelad av Martin Redhe Nord, för att hindra föräldrarna att skicka henne till kloster efter fiaskot med Romeo. Men Francois hjärta tillhör egentligen någon annan och, som ni kan gissa då Oscar Zia är på omslaget, kommer Romeo tillbaka från de döda med samma vibe som när Ken tar över Barbieland.
Detta pop-potpurri som är &Julia lämnar mig dock smått ambivalent. Å ena sidan består musikalen av hela min ”Singing in the car”-spellista och jag har aldrig haft så svårt att inte sjunga med under en föreställning tidigare. Å andra sidan är den övergripande storylinen och dess dialog helt enkelt för svaga.
Om vi vill skapa en ny, modern feministisk musikal behöver den då vara baserad på Romeo och Julia? Nu känns det mest påtvingat. I denna musikal representerar Julia karaktären Annes vilja att vara fri. För att illustrera den verkliga Annes viktiga del i litteraturens historia skulle det vara mer intressant att se en ny musikal om henne istället för att försöka ändra på en av världens mest upprepade pjäser.
Något positivt var dock ensemblens mångfald. Representation är viktigt men alltför ofta bortglömt på landets scener, så det värmer mig om hjärtat att se en väldigt kort östasiatisk kvinnlig skådespelare spela huvudrollen (äntligen!). Julias bästa vän är därtill ickebinär och det var flera kroppstyper representerade. Däremot föll regissören Edward Af Sillén i den klassiska fällan som gjorde att majoriteten av Mays drag bestod av att hen var ickebinär istället för att vara en egen karaktär.
Jag lämnar Cirkus med topphumör och nynnande på I want it that way. Trots föreställningen brister var det ändå en lyckad kväll. Denna föreställning är verkligen ett levande bevis på Max Martins storhet när det kommer till musik, den är så bra att den till och med kan göra en tunn story med cringe dialog till en sevärd musikal.
&Julia spelas på Cirkus med premiär 19 februari och fortsätter tills 31:a maj 2026
