Mattias Nordkvists Pinter-triptyk litar inte på sin publik
”Vi såg barn som ett hot – det vill säga – om de var barn till omstörtande familjer.” Utsagan tillhör kulturministern i pjäsen Presskonferens, men verkar finnas implicit i många politikers tal idag. Nobelprishyllade Harold Pinters pjäser är kusligt aktuella trots mer än 20 år på nacken. I skådespelaren Erik Åkerlinds tappning är kulturministern hal och välkontrollerad, med ett bländande leende och inbjudande röstläge. Det regnar, och pressen står gömd bakom mörka paraplyer. Ministern sitter som en vit relief. Mördande av barn, kidnappningar och våldtäkter läggs fram som del av en kulturell utbildningsprocess. Jag ryser.
Föreställningen Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater består av tre tematiskt sammankopplade Pinter-pjäser. Efter Presskonferens följer Firandet vari ett bröllopsdagsfirande på en exklusiv restaurang spårar ur i maktkamp och gränsöverträdelser. Här framställs elitens dekadenta livsföring och moraliska fördärv. Någonting händer tyvärr när föreställningen övergår från den inledande poetiska förhöjningen till realism. Det är som att formen inte riktigt bär. Rödvinet ser ut som saft, champagnen är bubbellös och dukningen billig. Inget ont om kitsch som avsiktlig estetik, men här framstår det snarare som en olycklig konsekvens av bristande resurser. Varför kostymdesigner Linda Wallgren har klätt dem i vita tenniskläder på restaurang lämnas också obesvarat.
I den tredje pjäsen Party Time har vi förflyttats till överklassens privata fest. På gatan utanför pågår politiska oroligheter, men det märks knappast inom lägenhetens trygga murar. Endast genom en av kvinnornas ständigt nedtystade försök att ta reda på vad som hänt hennes bror Jimmy gör kravallerna sig påminda. Skiftningar i fokus på scen markeras genom frys. I en underbart stel scen träffar en kvinna (Malin Morgan) en gammal bekant (Oskar Lundblad). De försöker småprata men misslyckas rejält. Kvinnans make har dött och mannen kan inte hejda sig från språkliga floskler om att en snabb bortgång är bättre än en långsam. Det blir talande tyst.
Genomgående finns tyvärr en slags ironisk distans i gestaltningen som får karaktärerna att upplevas mer som parodier än verkliga människor. Bitvis kommer humorn och absurditeten fram, men mestadels verkar det som att skådespelarna i Mattias Nordkvists regi har dömt ut sina karaktärer på förhand. Det är helt uppenbart att detta kompisgäng består av osympatiska och obehagliga människor som har gjort utnyttjandet av andra till sin livsbana. Men det är just försöket att försvara det oförsvarbara som gör en föreställning intressant att titta på. Det moraliska förfallet är redan inskrivet i texten och behöver inte parodieras fram. Kvar att önska är att iscensättningen hade vågat lita på publikens förmåga att fälla en egen dom över karaktärerna. Av de tre pjäserna lyckas endast Presskonferens beröra.
Pinter! Pinter! Pinter! spelar på Göteborgs Dramatiska Teater till 24 januari
