Malla Motel

Mats Ronander

Mats ”Malla” Ronander börjar årets grillsäsong tidigt. Malla Motel är nämligen som om någon tagit en grillkväll med fläskkarré, potatisklyftor, bea och en halvljummen lager och satt på en skiva. Den andas sommarkväll, kortärmade skjortor, och killgissningar om nyanserna i smakupplevelsen när man växlar mellan kol och briketter i sin Weber-klotgrill.

Mats Ronander hade sin storhetstid under 90-talet med låten Gör mig lycklig nu, som skrevs tillsammans med Kim Larsen, och gavs ut i både en svensk och en dansk version. Därefter har han legat ganska lågt, men dykt upp då och då på den svenska gubbrock-scenen. Mest noterbart av dessa små uppstick ur den musikaliska dvala Ronander legat i är nog En riktig jävla schlager, som gruppen Ravaillacz bidrog med i Melodifestivalen 2013. Ravaillacz kategoriseras som en ”superkvartett” bestående av Ronander, Tommy Körberg, Claes Malmberg och Johan Rabaeus. Upptåget i Mello var dock inte helt tokigt, eftersom Ravaillacz lyckades kanalisera kraften i Sveriges samtliga soffpappor och ta sig direkt till final. Lagom till röstningen i finalen hade nog papporna somnat igen dock, eftersom gruppen där bara fick totalt 40 poäng.

Men nu är dvalan över, och Ronander har släppt sin första fullängdare på nästan 20 år! Tror jag. Det är ärligt talat svårt att skilja på Malla Motel och vilken annan skiva av Ronander som helst, eftersom soundet är precis detsamma. Titelspåret, tillika första låten på skivan, inleds med en suck följt av ett munspelsriff. Därefter kickar en elgitarr igång, någon klämmer lite på en synt, och vi är hemma. Mer än så blir det inte på resten av albumet heller, förutom lite slagverk då och då.

Bara för att det låter väldigt likt hans tidigare verk behöver det dock inte betyda att det inte är bra. För det är faktiskt ganska bra. Eller åtminstone helt okej. Skulle någon av låtarna kunna ta sig in på svensktoppen och ligga och guppa i några veckor? Absolut. Kommer albumet tilldelas något pris? Antagligen inte.

Det jag gillar mest med Malla Motel är nog faktiskt att det är så himla enkelt och vanligt. Mats Ronander låter sig inte påverkas av vad som råkar vara mest populärt idag, han gör sin grej bara. Han vet om att han har en lyssnarkrets i alla 50-plussare som inte riktigt får nog av bara Tomas Ledin och Peter LeMarc, utan vill ha ännu lite mer kändis-från-förr-som-smådeppar-över-att-de-inte-är-så-jävla-unga-längre. Han vet om det här, och gör en skiva därefter.

Malla Motel är antagligen en av årets första sommarskivor, och inte särskilt många under 40 kommer lyssna på den frivilligt. Den kommer spendera sommaren med att skrapa fram ur en ganska sliten Bluetooth-högtalare under medelklassgrillkvällar, där konceptet veganism ses på med försiktig skepticism, bag-in-box-rosén och den halvljumna lagern porlar fritt och ”hur fick du karrén så saftig Conny?” är ett givet konversationsämne. När kvällen övergår till natt kommer Mats ”Malla” Ronander stilla sjunga Farväl till blues, Sista tangon i Paris och En liten stund i solen (i den sistnämnda låten understödd av Mauro Scocco, ännu en i gardet av gubbrockare) och det kommer faktiskt vara ganska fint och trevligt.

När sommaren så smått övergår till höst kommer Malla Motel och Ronander med största sannolikhet återgå i dvala, för att tillsammans med grillbesticken, Bluetooth-högtalaren och utemöblerna plockas fram lagom till nästa grillsäsong igen. Malla Motel är en sommar- och grillkvällsskiva, oavsett om den vill eller inte. Men det är väl inte så pjåkigt? De över 40 ska ju få lite ny musik att grilla till då och då också.