Mats Malm: Jag vill gärna bli behandlad som en kollega
När Mats Malm i vintras meddelade att han lämnar posten som Svenska Akademiens ständige sekreterare väckte det frågor om både tajming och arv. Vilma Wirenhed möter honom på Humanisten i Göteborg, tillbaka i universitetsmiljön där allt började, och mitt i ett resonemang om ansvar, förnyelse och varför man inte bör stanna för länge på maktpositioner.
Jag träffar Mats Malm på Humanisten i Göteborg, ett par månader efter att han tillkännagivit sin avgång som Svenska Akademiens ständige sekreterare.
Kontoret är litet. Bokhyllor täcker både väggar och de fönster som vetter ut mot Humanistens korridorer. Han förklarar att det är för att slippa känna sig som en akvariefisk. Rummet har han fått behålla under åren som tjänstledig, och när han nu återvänder till universitetet hoppas han på ett bättre kontor. Men först och främst: varför lämna över rollen nu?
– När man har vuxit upp på universitetet har man sett vad som händer när prefekter lyckas intala omgivningen att den inte klarar sig utan dem. Det är viktigt att inte sitta för länge på sådana positioner.
Han hade kunnat stanna.
– Det tar väldigt lång tid att lära sig jobbet. På sätt och vis hade det varit bekvämt att vara kvar ett tag till. Men jag har gjort ganska mycket, och jag tror att Akademien kommer att ha större nytta av en Ingrid Carlberg i fronten än av mig.
Mats beskriver henne som en extremt skicklig författare som verkligen kan sina saker.
– Sen behärskar hon medievärlden, arbetar väldigt mycket med yttrandefrihetsfrågor. Akademien är inte politisk, men språket och tillgång till språket är det. Och yttrandefrihet är ju en politisk fråga.
Tycker du att sättet folk bemöter dig på har förändrats sedan du blev invald i Svenska Akademien?
– Det finns en sorts vördnad för ämbetet som kan vara rätt jobbig. Det kan vara svårt att få igång en diskussion med människor ibland för att de tänker att jag redan vet svaret. Men jag vill ju diskutera ett problem, och ibland går inte det.
Även om det inte varit något stort bekymmer förvånas han ändå av att folk imponeras så av titeln.
– Jag själv är ju inte sådär vördnadsbjudande, tänker jag, men titeln är det uppenbarligen. Och jag vill gärna bli behandlad som en kollega som inte vet allt på förhand.
Samtidigt har Mats, under tiden han har samarbetat med många olika aktörer; andra akademier, hovet, Nobelstiftelsen, politiker, slagits av hur genomgående konstruktiva folk är.
– Det är fullt med människor som verkligen vill göra bra saker.
Detta gäller även Akademien, där det har det funnits en stark vilja att förbättra och utveckla.
– När jag kom in var ju Akademien verkligen på botten efter krisen, och det fanns en stor öppenhet för att få intryck utifrån. Det var väl därför som jag blev sekreterare rätt snabbt. Bland oss fanns en vilja att bygga upp på nytt, inte konsolidera det gamla.
Han upplever att det har funnits stor möjlighet att påverka arbetet, trots arvet som finns att förvalta.
– Det finns mycket traditioner. En del traditioner är bra, de kan man ha kvar. De som är dysfunktionella ändrar man på.
Några saker är Mats särskilt nöjd med såhär i efterhand, och det främsta är ungas läsning. När han blev sekreterare hörde Ann Boglind och Anna Nordlund, som båda hade varit med och byggt Litteraturbankens skolavdelning, av sig med en idé om en fysisk bok med dikter för barn.
– Jag hade väl aldrig tänkt på dikter i läsfrämjande sammanhang, utan mer berättelser som ska rycka med. Men de visade mig att poesi för barn verkligen är värdefullt, så vi gjorde en bok med dikter.
Boken sändes ut i en kvarts miljon exemplar tillsammans med Skolverket. Den kom hem till varenda sexåring i landet och i svensktalande Finland, och gick i klassuppsättningar till alla skolor. Han beskriver det som magiskt.
– Vi har nått ut brett och fått mycket uppskattning. Jag får ibland brev från barn som har en lärare som får dem att skriva en dikt om en känsla, till exempel. Så gör de det. Kanske ritar de till. Det är fantastiskt att se hur språket ger dem redskap att uttrycka sig redan i den åldern.
Trots rollen som Svenska Akademiens ansikte utåt har Mats Malm aldrig brytt sig om att stå på scen.
– Jag är inte det minsta intresserad av att tillkännage Nobelpriset. Jag har inte försökt att hävda mig på tidningarnas kultursidor eller sådant. Jag gör hellre andra saker.
Men en del av uppdraget uppskattar han ändå.
– Det är jätteroligt att ringa Nobelpristagaren. Överlag så är det faktiskt väldigt roligt med Nobelpriset. När ser man annars en sån hyllning till litteraturen som när den placeras på samma nivå som fred, medicin, kemi och fysik? Det är storslaget.
Vad har du fått för reaktioner när du har ringt Nobelpristagaren?
– Det är olika. Första gången var det Olga Tokarczuk. Hon var ute och körde bil på motorvägen, så jag blev lite nervös.
När han 2021 ringde Abdulrazak Gurnah blev han inte trodd, något han alltid är beredd på.
– Om man inte får rätt telefonnummer så behöver man ringa förläggare eller familj. Och för att de ska prata med en behöver man kunna bevisa att det är äkta. Då fick jag hänvisa dem till Akademins hemsida, och så fick de hitta telefonnumret och ringa tillbaka till mig. Men Gurnah var mycket klentrogen. Jag lyckades övertala honom om att fortsätta prata med mig i varje fall, han kunde ju inte förlora någonting på det. Så kunde han kontrollera själv i radio sedan.
Enda gången han inte har kommit fram var med Annie Ernaux – hon hörde tydligen telefonen, men satt och arbetade i ett annat rum och ville inte bli störd.
Utifrån är nyfikenheten på Svenska Akademien stor, men hur ser det egentligen ut bakom stängda dörrar?
– Det är väldigt fina lokaler, det vänjer man sig vid. Sen har vi det här med att man inte säger förnamn under sammankomsterna, utan man säger herr och fru.
Han förklarar att det är en gammal tradition som flera akademier har, och att de har valt att behålla den för att kunna separera sakfrågorna från vänskaperna man har med varandra utanför Akademien.
– Det har inte alltid varit enkelt, särskilt inte i början. Men stämningen nu är faktiskt otroligt bra, väldigt konstruktiv och öppen. Man kan tänka sig att det var väldigt hierarkiskt en gång i tiden med vem som uttalade sig, men det är en väldigt stor öppenhet. Det är en jätterolig grupp att arbeta med.
Hos en del är föreställningen om Akademien dock en annan. När den första verksamhetsberättelsen skulle publiceras 2019 möttes den av en viss besvikelse.
– Då var förväntan att man skulle få se hur de här divorna vältrar sig i pengar. Och så var det ju inte. Alla var snarast lite besvikna, verkade det som. Det fanns inget intressant att skriva om.
Är det en fördom som du möter att folk tänker att man är en elit?
– Ja, jag tror att man förknippas väldigt mycket med frackar och dyra kläder och sådana saker. Sånt händer ju, särskilt vid Nobelceremonin.
Samtidigt upplever Mats att bilden ibland nästan efterfrågas, och att kanondebatten var ett exempel på det. Då blev han själv tvungen att skriva en artikel och förklara varför akademin inte ville hjälpa till med att ta fram en sådan.
– Och genast ropar folk då: ”Ja, men varför är det bara akademin som ska få lov att läsa bra litteratur?” Det påstods faktiskt att vi ville hindra människor från att få tillgång till litteratur, samtidigt som vi då sände ut en kvarts miljon diktböcker. Men den typen av föreställningar passar ju bra för ledarskribenter.
En sista fråga försöker jag hålla lätt: vad läser han just nu?
Det vågar Mats inte svara på.
Jag prövar att formulera om frågan till huruvida han har läst något bra på senaste tiden, men det hjälper inte.
– Ja, jag har läst bra på senaste tiden, men jag kan inte ge några namn.
En annan gång fick han samma fråga i radio, berättar han, och hade precis läst Agota Kristofs Den stora skrivboken.
– Hon är ju död, så jag tyckte att det var okomplicerat att säga det. Som någon bekant senare förklarade för mig hade väl alla som hörde det där trott att jag pratade om Agatha Christie
