Måste man vara fjortis för att ha kul på WoW?

Länge har jag tänkt att man måste vara en viss typ av person för att gilla, eller ja ens utstå, konceptet ”festival”. Som att man måste uppfylla vissa kriterier, eller ha en viss gard som tål en del: alltså regn, rusk och långa köer till bajamajorna. Att man dyrkar allt det där omkring mer än själva musiken, alltså att ha en trendig liten kjol och tre dagar av redlöst supande.

Kanske är det för att min egen ekonomi har varit så kass att jag inte förmått mig själv att betala tusenlapparna för festivalpass. Eller så har känslan stärkts för att jag varit avundsjuk. Det är i alla fall så jag resonerat.

Därför är det då 2024, när jag, 21 och ett halvt år gammal, förlorar min festivaloskuld. Det är på Way Out West, och min vän kollar på mig i entrén till festivalområdet och utbrister: ”Det känns så fint att få vara med och spräcka nollan med dig!”

Min introduktion till festivalvärlden blir några personer som står och whinear till en högtalare som spelar Sexyy Red, på en piedestal sponsrad av Coca Cola

Det första jag möts av, efter att ha fått ett neongrönt band runt handleden, är en lång radda av reklamstånd som blinkar i ihärdiga färger. Eller ja, reklam och reklam, sponsorer eller kommersiella medpartners, kalla det vad man vill. Min introduktion till festivalvärlden blir några personer som står och whinear till en högtalare som spelar Sexyy Red, på en piedestal sponsrad av Coca Cola. 

Klientelet i inhägnaden som kallas WoW (förkortning för way out west) är jeansjackeklädda med otaliga mängder bronzer, och en hel del spets – det är spetsstrumpor, spetskjolar, you name it. Där har man vibben – en trend som är cirka en, två år sen på bollen, men ändå tillräckligt samtida för att platsa in på en sån här plats.

För vad är egentligen personlighetstypen som befinner sig här? Enligt mina fördomar är det fjortisar och fjortisar som vill vara något mer alternativt än fjortisar. Så är det nog inte egentligen. Man kan nog vara en musikälskande person som faktiskt åker hit mer för musikupplevelsen, det är ju trots allt en MUSIKfestival. Då kanske man kan brösta att ta sig till Göteborgs årliga, partyglittrande sammanslutning, men vad jag har hört gjorde Way Out West sin sista bra årgång 2018, då bl.a. Frank Ocean headlineade (!). 

Ja, jag är lite sen på bollen, det ska sägas. Framförallt då jag gör min debut 2024, men även för att jag anländer framåt sista timmarna under torsdagen, strax innan PJ Harvey ska spela. Vilket i och för sig verkar vara dagens höjdpunkt. 

Det är mycket gubbar i publikhavet innan hon stiger upp på scen, och mycket gråhuvvade människor generellt. Åldersspannet sträcker sig från identitetssökande 17-åringar till auditivt njutande 60-plussare. Jag upplever att det är en särskilt stram stämning i publiken, något som styrks av att det är svårt att skratta åt ett skämt utan att det går obemärkt förbi. Jag hinner möta många missnöjda blickar under första kvarten för att jag har kul, och känslan av att jag inkräktar på ett separatistiskt forum går inte riktigt att fly ifrån.

Jag ser första halvan av Pj Harveys spelning och tänker att Lillebrorsyndromet är ständigt närvarand. Med stora scener, tv-skärmar och namn tycks WoW ara ett praktexempel på att vårt land egentligen bara vill vara USA. Fascinationen för kitchiga lysande skyltar, mängder av sponsorer för att inte tala om att det finns en APP där man kan se nästa akt och var denne spelar. Stora artister så som James Blake känns lite malplassé i och med att han spelar i ett land som Svergie, men passar in i kontexten och habitatet som Way Out West utformat. Det skulle kunna vara en spännande, men det går inte riktigt hela vägen. Publiken är ganska tråkig och vajben generellt lågmäld. Svenskar är inte direkt kända för att bjuda på sig själva. 

Jag ska försöka att inte vara så anti

Hur som går kvällen vidare. Till slut sitter jag ensam på en spårvagn hemåt klockan nolltvå, efter en bra spelning av ML Buch på Stay Out West (WoW:s efterfest). Det är lite mysigt och så, men jag kan inte sluta grubbla över om jag är en sån där, en festivalmänniska? Det talar emot. Jag gillar inte att stå och blir stressad av att flera olika saker händer hela tiden. Samtidigt blir jag otålig av att vänta. 

Eller har jag bara inte förstått tjusningen i konceptet? Är jag egentligen festsugen, frisläppt och snygg ur alla vinklar, med en plisserad kjol på höften och en digitalkamera i höger hand? 

Kanske, jag vet inte. Time will tell, eller snarare den här festivalhelgen som ska få göra sitt. Personligen blir det ett mandomsprov, för kanske har även jag den där festivalprissen i mig ändå? Resterande dagar ska det bli regn och det är ju bra, då får jag the full experience. En heldag full av väta, Norrlands ljus och influencers – jag ska försöka att inte vara så anti.