Mästaren Helle gör det vardagliga både djupt och dråpligt
Danmarks egen Ernest Hemingway, en författare som har tilldelats prestigefyllda priser och är en viktig röst inom modern litteratur. Det var ungefär vad jag hade hört innan jag, för ett år sedan, efter att ha bekantat mig med ett göteborgs-danskt gäng, började läsa mig genom Helle Helles korta, minimalistiska prosa. När hennes senaste bok skulle översättas till svenska, var jag snabb med att beställa hem ett recensionsexemplar.
Hafni ringer och berättar att hon ska skiljas. Därefter följer vi hennes besynnerliga smørrebrøds-resa genom Danmark. Det handlar om trerättersmiddagar och slottskrogar, men också om att bryta sig loss och börja om på nytt. Hafni är en medelålders kvinna, vars roll som mor är förbi och där äktenskapet också kraschat på gränsen till ålderdomen. Det låter tragiskt, men är långt ifrån tråkigt.
Det mystiska är också det mänskliga. Hafni har varken koll på målet eller vägen, och obeslutsamheten leder till märkliga beslut och underliga omvägar. Hennes resa blir lika mycket en yttre färd genom danska småstäder och avkrokar, som en inre färd genom livets alla skeenden. Det är lätt att känna igen sig och spegla sig i det hon berättar. Obekväma ögonblick som väcker skam, minnen av förälskelser i tjugoårsåldern eller en moster som torkade valnötter i nylonstrumpbyxor.
Helle är en mästare på att skildra det vardagliga på ett sätt som gör det både djupt och dråpligt. Just det där skiftet mellan det triviala, komiska och det sorgliga. När en enkel mening plötsligt får en tyngd som drabbar, blir det nästan starkare än om hela berättelsen vore genomgående dramatisk eller sentimental:
”Hon ser sina fötter glida ut. Det är vanligt att vara upptagen av förlusten av muskelmassa, av bindväv. De år då hon svällde, svällde hon också av saknad. Om hon fick en glad nyhet lade hon sig ner och sov.”
Helles prosa är lakonisk och skenbart enkel. Språket är kort, klart, men ger ingen konventionell vägledning för läsaren. Det hoppas mellan tider, platser och ämnen. De små signalerna om de små sakerna är kanske de viktigaste. Berättelsen gestaltas med en återhållsam precision, sprungen ur vardagens trivialism.
“Alla sandaler slutsålda i april, barnbidragets inmarsch. Lägga krafter på att bena ur en kyckling, stå i dörrar. Ett snöfall av rödlök, även hon kastade kippersill. Lirka upp små ben ur barnstolar. Hon hade kunnat bära dem från Slangerup till Snostrup, det kan alla med sina, men hon kunde också. Skratt åt takås, ett sår i kattvinden.”
Jag är lika glad som ledsen när jag läser Hafni berättar. I likhet med Helles roman BOB bjuder prosan in läsaren till ögonblickens olidliga varande, till den stillastående sorgen som kan beskrivas som en slags växtvärk i tiden. Mest av allt handlar romanen om det Hafni inte berättar. Det underförstådda och förgängliga, där det viktigaste inte är det som sägs rakt ut, utan det som anas mellan raderna.
Hafni ringer och berättar att hon ska skiljas. Men egentligen är det inte bara äktenskapet hon lämnar – det är en hel roll, en hel tillvaro hon försöker ta sig ur. Genom mat, genom omvägar, genom att inte riktigt veta vart hon är på väg. Det är ju inte alltid de stora känslostormarna som är svårast, utan de tysta. Och det är ju inte alltid ensamheten syns. Men den känns – mellan raderna, mellan de drypande smörrebröden, mellan de osagda orden.
Hafni skriver i sin kinabok: Om jag kunde skulle också jag vilja vara.
Kanske är det just vad resan handlar om.
