Måsen och grisen slaktar teatern på Konträr
Få pjäser fångar människans ängslighet så väl som Anton Tjechovs Måsen. Den nyskrivna föreställningen KOSTYA – The ballad of pigs and seagulls låter sig löst inspireras av Måsen, lyckas omfamna tematiken, de svåråtkomliga drömmarna om ett bättre liv, och öppnar upp en diskussion om teaterns väsen. I Tjechovs anda blir det synonymt med människans lidande.
Med Andrej Nosovs regi och Nils Wetterholm på scen får publiken frågor om denna teaterns väsen. Allt börjar med Måsen som beskrivs vara den revolutionerande teaterföreställningen. Frågan som hänger över oss är tydlig: Hur kan vi lyckas förnya den gamla pjäsen? Var börjar vi någonstans när vi har facit i hand på hur illa det går för karaktärerna?
Två små läktare delar i Konträrs blackbox upp sin entusiastiska publik. Konträr-prenumeranterna knäpper upp burköl med vana rörelser samtidigt som sorlet tystnar och ur högtalarna hörs Wetterholm prata om kroppens biologiska kretslopp efter döden. Det är en morbid start och de leenden jag sett omkring mig tonas sakta bort. Wetterholm hälsar på publiken på engelska och skakar liv i oss igen. Han ger känslan, inte helt långt ifrån hur man föreställer sig en workshop på ABF i “kreativt skrivande”. Den stora svarta föreläsningsmikrofonen som kramar om hans huvud hjälper mycket för att skapa denna bild. Jag håller i läktarräcket, redo för att bli utkastad på scen. Eller ännu värre behöva möta de frågor om teatern som man inte vill ställas inför.
Måsen hade sin urpremiär för 130 år sedan och blev, tillsammans med andra pjäser av Tjechov, en viktig vändpunkt i teaterhistorien. Sekelskiftets dramatiker utmanade traditionella sätt att berätta på scen – något som kan ses som ett av startskotten för modernismen. I pjäsen Måsen ser vi karaktären Konstantin, den aspirerande regissören som brottas med den traditionella teatern. I Måsen är han den unga eldsjälen som likt många andra slocknar av det våta underlaget – i hans fall: kärleken, familjen och den haltande karriären. I föreställningen på Konträr får Konstantin flera skepnader när Wetterholm på ett skickligt vis hoppar mellan den historiska Konstantin som känns igen från Måsen, till en mer nutida Konstantin, som skulle kunna vara vem som helst i rummet, inklusive mig. Den “moderna” Konstantin gör Wetterholm med sån närvaro att man glömmer bort att han spelar.
Det är i en positiv bemärkelse som föreställningen haltar fram i ett sökande. Den kommenterar sin egen situation: å ena sidan är Måsen en klassiker som ingen tröttnar på, å andra sidan har den svårt att förnya sig själv. Det kanske är därför Wetterholm under vissa partier upplevs som en föreläsare på ABF-workshop. Han behöver kliva ur rollen som Konstantin, tänka om och kliva in i rollen igen – ett minst sagt spännande uttryck.
Dekonstruktion är ordet som sammanfattar denna föreställning och publiken får kämpa för att hänga med i de skarpa svängningarna. Den röda tråden bygger på en förståelse för Måsen som drama och vi ser snarare små utsnitt av karaktärer än en sammanhängande historia. Under hela föreställningens gång vet man inte vad som ska komma härnäst. Wetterholm i sitt performance söker publikens blickar, som att vi har en konversation. Det förekommer ett flertal scener där publiken är aktivt deltagande. Under en scen får publiken hjälpa till att läsa upp hånfulla kommentarer på små lappar. Kommentarer om en tidigare scen där Konstantin styckar upp en gris på scenen. Ett försök att förnya teatern vars shock value uppenbarligen går för långt när det beskrivs hur grisblodet flyger upp och täcker hela första raden.
De senare delarna i föreställningen vandrar mina tankar iväg, men plötsligt kliver Wetterholm upp på läktaren och sätter sig bredvid mig. Den intima spelplatsen gör mycket för mig och föreställningens interaktiva partier fångar min uppmärksamhet mest. Det lyckas skapa en känsla av att vi tillsammans försöker lista ut Måsen som nu står som objekt för teaterns frigörande kraft.
Det hela avslutas i stående ovationer och jag misstänker att det är Wetterholms närvaro på scen som bidrar till det. Men när jag lämnar teatern är det inte honom jag tänker på, utan på alla andra från publiken som bidrog. Det handlar om teatern och människorna som skapar den. Föreställningen visar att det inte finns något facit och i jakten på nyskapande går vi ofta vilse. Föreställningen går också vilse, hittar tillbaka lyckas kanske bli vilseledd igen. Det är kanske innebörden av att vara en skapande människa?
KOSTYA – The ballad of pigs and seagulls spelar på Konträr till den 21 oktober
Text: Valdemar Tegeström Wolgers
