Maria Bodin söker efter dödens gemensamma nämnare

Det känns som att det borde vara omöjligt att ta sig an ett så stort och svårinkapslat ämne som döden. Men vem kan om inte vi? Maria Bodins debutdiktsamling Kristinafragment utgår från ett ögonblick framför drottning Kristinas grav i Peterskyrkan i Rom. Där finns montrar med fragment från drottningens kropp och tillhörigheter som diktjaget speglar sig i. Och på ett lila papper skriver Bodin fram en flerstämmig diktsamling som utforskar heligheten i könet och döden, och rummet mellan dem. 

Bodin tar hjälp av andra röster, till stor del personer hämtade ur Bibeln, och berättar utifrån deras blickar. De många rösterna kanske är ett naturligt hjälpmedel, på samma sätt som religion ofta har varit ett hjälpmedel när man ska förklara döden. Men Bodin verkar också vilja utvärdera rösterna och vad som är heligt och inte, för att sedan få förklaringar från det heliga. 

Glorior återkommer ofta som en betryggande markering. Det är som att Bodin försöker hitta dödens gemensamma nämnare. Glorior som trådar, och trådarna i Kristinas kläder som livslängder. Garn, strängar och textiler för tankarna till nornorna i den nordiska mytologin som sitter och spinner på ödets trådar. Det är något med möjligheten till sammanflätning, men också möjligheten att bli avklippt, avslutad, uppsprätt. 

“Ett liv är så smalt; ett katthår mellan årtal, 
som en trådstump dinglar jag från mitt födelsedatum
Dödens fyra siffror
Slumpmässiga, sammanträngda
Några baksteg med symaskinsfoten”

År 1965 öppnades drottning Kristinas grav för att undersöka ifall hon var hermafrodit eller inte. Hennes gränsöverskridande liv räckte som motivering för att avbryta hennes vila i frid. Betyder det att könet är viktigare än döden? När Kristinas lik är med om en gravöppning gör det henne till ett slags facit kring vad som är heligt och inte. Hoppet om att Kristinas fragment ska upplysa om frågorna jaget har består, och detsamma med alla andra röster som gestaltas. Jaget ser sig själv i alla de döda människorna. Jag upplever det som att diktjaget är rädd för en blick, rädd att bli granskad. För att tämja sin rädsla söker det tröst i de som gång på gång blivit granskade ända in i döden. 

Orden radas upp som andraklassare i led. Det finns en lågmäldhet och ömhet i språket samtidigt som diktsamlingen har en egen agens, och är nästan argumentativ i sin form. Den ger ett intryck av att vara underbyggd, efterforskad och välformulerad i lika hög grad som en akademisk uppsats. Det för en längre bort från diktjaget och längre in i sig själv. Läsaren uppmanas att engagera sig i texten, röra vid den och behandla den. Texten har ett begär efter att göra sig förstådd, men liknelserna känns lika intuitiva som pedagogiska.  

Längre in i boken framträder jaget i egen rätt, och då är det enkelt att identifiera sig med. Det polyfona visade sig vara ett effektivt sätt att formulera något som annars hade känts obegripligt. Vissa saker från Maria Bodins bok lägger sig riktigt nära inpå. Andra saker lägger sig långt bort åt helvete, men det känns som att jag bara måste vara okej med det.