Mänskligheten mellan raderna – så var Rinkebys bokfestival
Under helgen slog Rinkebys bokfestival upp sina portar för tredje gången. Deckare och dikt låg på agendan. Evelina Emås åkte dit för att ta tempen.
Det är lördag. Kudden vägrar släppa taget. Kaffet vägrar att bryggas. Lyckligtvis bor jag bara en station bort från festivalen.
Jag släpar mig upp och kladdar på ett lager spackel innan jag beger mig till politikens mest sporadiskt besökta – men ack så Instagramvänliga – turistmål: Rinkeby. Jag som är något mer acklimatiserad till förorten än integrationsminister Mats Persson (L) lämnar, efter många om och men, den skottsäkra västen hemma.
Rinkebys bokfestival gick av stapeln för tredje året i rad. Temat var ”Ord som förenar”. Litteraturens försök att laga det som politiken spräckt upp med kofot. Fokus låg på deckare och dikt. Det vill säga människans två vanligaste metoder för att komma sanningen nära: genom att gissa, eller genom att känna.
När jag kommer upp från tunnelbanedjupet badar torget i sol. Vinden leker med små färgglada band som visar vägen till Rinkeby Folkets hus. Väl där inne behöver jag orientera mig i ett virrvarr av profiler, en gammal Tinderdejt och pyssliga pappersblommor.
Dagar som denna inleds bäst med poesi. Jag märker att jag är relativt ensam om den tanken när jag kliver in i Rinkebysalen. Leila Sultan, Linnea Axelsson och Jonathan Brott följs av Felicia Mulinari, som läser ett smärtsamt poem. Ett sådant som tar med sig hela rummet ner i något mörkt, innan det, enligt henne, vänder mot ljuset. Jag märker aldrig när det händer. Maria Bodin avslutar med några väl valda ord. I bokstavlig bemärkelse. Språket är som kirurgi: avskalat, exakt och valt med knivskarp precision.
När Maria satt punkt för poesin påbörjar jag en vallfärd genom Rinkeby centrums något skrala restaurangutbud. När jag vänt i dörren på samtliga hål i väggen landar jag till slut på en pizzeria med en hyfsad falafeltallrik. Den funkar. Allt behöver inte vara världsomvälvande.
Efter lunch vill jag hinna till samtalet där Karin Pettersson modererar Agri Ismaïl och Andreas Cervenka om ”Den nya girigheten i folkhemmet”. Det vill tydligen alla andra också. Elaf Ali går runt med en stol i famnen som hon inte får ställa ner – varken där eller där, enligt personalen. När alla till slut fått plats, eller inte fått plats, inleds samtalet med att Karin Pettersson får en stor papperspion i huvudet. Händelsen rymmer både slapstickkänsla och symbolik. Ett gott skratt senare har det febrila stolletandet bytts ut mot en bekvämare stämning. När samtalet väl rullar igång lutar sig Andreas Cervenka tillbaka, avslappnad och van vid att få ta sin tid. Men min tid är knapp, så efter en stund tassar jag vidare.
I Rinkebyskolans aula samtalar Athena Farrokhzad och Ali Alonzo om mötet mellan dikten och människan. När Athena talar ut om sin aktivism får hon bifall av en glad bebis. Ali Alonzo rockar ett par pilotglajor och är något osorterad i sin meningsbyggnad när han framför en tanke om att kulturen tenderar att använda sig själv som resonanslåda för åsikter, snarare än att faktiskt försöka påverka samtiden.
Programpunkterna är givande och drabbande om vartannat, men det som slår mig mest är att det alltid finns något så Ruben Östlund:skt över alla kulturtillställningar. Absurditeten när vardagliga händelser bryter av diskussioner kring de stora frågorna. Rinkeby bokfestival anstränger sig för att ena människor med det skrivna ordet och när jag lämnar festivalen är jag lite mer människokär. Men det som dröjer sig kvar är inte bara de solidariska orden, utan all mänsklighet som händer mellan dem.
Text: Evelina Emås
