Manifestgalan fyller 20 år och tar med indiestockholm ner till kalaset
Göteborg är täckt i dimma, en regnig slöja hänger tungt över Järntorget och en kort blick på de tomma bargatorna påminner en snabbt om att det är dagen innan löning. När jag går in på Pustervik är det dock med en känsla av pirr och förhoppningar – att låta den 20:e upplagan av Manifestgalan husera just här, just idag, är på många sätt ett perfekt drag.
Känslan av att befinna sig i Göteborg försvinner dock strax efter att man klivit innanför dörrarna. I lokalen är det stimmigt, det är Pustervik trots allt, med undantaget att folk ser sig omkring lite extra, dröjer kvar med blicken på omgivningen och uppvisar en sällan skådad nyfiken uppmärksamhet. Det tar mig en stund att inse varför det är så, och sedan går det upp för mig: Ingen här är från Göteborg. Indiestockholm har tagit långhelg.
När dörrarna in till galan slås upp rör sig folk sakta bort, osäkra klungor samlas på det tomma golvet framför scenen. Den som likt mig hade hoppats på en sittplats under den två timmar långa galan får tyst förbanna sina klackskor och ta en extra klunk av ölen. Kristofer Greczula kliver upp på scen och bjuder på en avskalad version av Hold On och en av kvällens starkaste outfits, och därefter kickar galan igång. Svenska Oberoende Musikproducenters ordföranden Eva Karman Reinhold och Mats Hammerman tar ordet, hälsar alla välkomna och konferencieren Anna Charlotta Gunnarson börjar leda oss genom programmet och de 23 priser som ska delas ut.
Vinsterna bjuder, som oftast, på en hel del överraskningar och ett gäng mer tippade vinster. Klara Keller vinner Årets pop – förväntat men välförtjänt – och Bavé tar hem Årets soul/R&B precis som han borde. Årets hiphop går dock varken till Cleo, Aki eller Academics & Erk, utan till Joe Lefty. Otippat? Ja! Kul? 100%!
Sara Parkman kammar hem hela tre priser, i kategorierna Årets experimentellt (tillsammans med Maria W Horn), Årets kompositör (med Hampus Norén) och, givetvis, Årets folk. Årets punk går till Massgrav, medan Årets musikvideo tas hem av Fever Ray. Slowgold vinner Årets singer-songwriter, Hannes tar hem Årets live och Jacob Öhrvall blir Årets nykomling. Årets textförfattare, och ett av kvällens starkaste jubel, går till Cleo.
Av alla kvällens vinnare är det dock kanske konferencieren Anna Charlotta Gunnarson som mest av alla förtjänar ett pris. Årets upplaga av Manifestgalan visar sig nämligen inte helt lätt att leda. Publikens uppmärksamhet sviktar, hejaropen är några av de lägsta som hörts i Pusterviks konsertfyllda lokaler och stämningen är snackig. När Gunnarson energiskt frågar hur många som är från Göteborg sätter jag mitt eget utrop i halsen när jag blir medveten om tystnaden omkring mig. Stämningen höjs något när hon istället frågar hur många som bor på hotell (svar: många) men överlag infinner sig känslan av att ett gäng stolsrader hade kunnat tjäna ett högre syfte än att bara lätta på bördan av klackskor. Galan är nämligen bra, och Gunnarson leder den med briljant självsäkerhet, skärpa och humor – publiken hade bara behövt lite hjälp med koncentrationen.
En tråkig, och tyvärr påtaglig faktor är dock att en stor andel av de nominerade – och därmed också av pristagarna – inte är närvarande. Därför följs vinsterna oftare än önskvärt av ett uppläst sms. Ibland är det gulligt, men ganska ofta är det mest bara opersonligt och lite för långt. Tyvärr är det också i dessa stunder som det blir som mest påtagligt att galan hålls utanför Stockholm.
Emellertid är det dock inte priserna, eller pristagarna, som fångar min uppmärksamhet. Snarare är det nomineringarna. Varför är Håkan Hellström nominerad i Årets live? Hur ska hemmagjorda musikvideor som Hannes och waterbabys Stockholmsvy eller Skoj och Ängies Damned Nice Weekend kunna tävla med påkostade produktioner som Viagra Boys Ain’t No Thief och Fever Rays What They Call Us?
“Medieutrymmet för musik är ganska litet i dag och de stora bolagen har självklart mer resurser att synas. Vår uppgift är att tillvarata svenska skivbolags intressen och synliggöra den mångfald i genrer som finns i deras utgivningar”, säger Eva Karman Reinhold i en intervju med DN. Och visst märks ambitionen – nomineringarna speglar ett urval av mindre artister som sällan får utrymme på de större galorna, blandat med större namn i independent-sfären. Samtidigt finns där till exempel en av Sveriges största stjärnor som slagit Ullevi-rekord flera gånger om, och som man rimligtvis inte kan betrakta som indie längre, oavsett skivbolagsstatus eller historia.
Indie är trots allt ett stort begrepp, och stundtals skiljer sig den tekniska definitionen en hel del från den reella. Den problematiken uppenbarar sig vid flera tillfällen, där nomineringarna spretar medan publiken förblir påfallande homogen. Det sätter också fingret på indiescenens överlag största problem: att skapa något alternativt som samtidigt är inkluderande. Mångfald i genrer är tyvärr den enda mångfalden som märks av på Pustervik, och även om galan är ett roligt och välbehövligt forum i dagens musiksfär blir det tydligt att även indiescenen behöver se över sina definitioner av hur en oberoende, modern musikscen ser ut.
Se alla vinnare av årets upplaga av Manifestgalan här.
