Månadens VHS: Twister

Vad är “sportfilmsformeln”? Och hur kan en film om tornados reflektera vår existentiella kris? 

---

Återigen, som jag gjort med Sleepy Hollow och Prinsen av Egypten, avviker jag från ett av Månadens VHS huvudkoncept: Att lyfta fram VHS-filmer som många av oss troligtvis inte har sett. Denna film var verkligen en blockbuster när det begav sig, men på ett sätt har jag ändå inte avvikit från konceptet, för även blockbusters faller mellan stolarna ibland och blir bortglömda efter ett tag. Jag själv hade i alla fall inte hört talas om denna virvelvind till filmrulle förrän jag blev stor.

En kort synopsis

Twister (1996) är regisserad av Jan de Bont och följer främst karaktärerna Dr. Jo Harding (Helen Hunt) och Bill Harding (Bill Paxton), som är stormjägare och före detta makar. Filmen börjar med att Bill, som försöker börja ett nytt liv som en (tråkig) meteorolog, återförenas med Jo, som fortfarande är en stormjägare, för att få hennes underskrift på skilsmässopapper. Deras återförening sammanfaller med en serie kraftiga tornados som de bestämmer sig för att jaga tillsammans. 

Filmens hjärta ligger i Jos och Bills förhållande, där deras gemensamma passion för stormjakt både förenar och skiljer dem åt. Jo drivs av en personlig tragedi – hennes pappa dödades av en tornado när hon var barn – och hon är fast besluten att utveckla ett bättre varningssystem för att förhindra liknande tragedier. Bill å andra sidan försöker hitta balans mellan sin passion och ett mer stabilt liv. Genom deras gemensamma strävan att släppa en banbrytande maskin, ”Dorothy”, in i en tornado, hittar de tillbaka till varandra och återupptäcker sina känslor.

Att döda själen, bara för att andas

Att vara kreativ i en grå värld. Att vara äventyrslysten i en förutsägbar vardag. Att bli meteorolog när man är född till stormjägare. Att döda själen, bara för att andas.

Okej, jag erkänner att jag får kväljningar över mitt halvdana försök att leka poet. Men är det inte ett nästintill ouppnåeligt privilegium att kunna jobba med det man drömmer om, och att kunna fylla vardagen med det man vill göra, istället för att varje dag kämpa för att existera?

Än idag blir vi sålda en idyllisk drömbild om att våra mål uppnås endast genom hårt arbete, istället för vad det egentligen oftast är: tillfälligheter.

De flesta av oss har jobbat hårt. Pluggat, praktiserat, volontärarbetat, frilansat och lagt till merit efter merit efter merit, men är fortfarande fast i träsket. Arbetslösa eller fast i ett hamsterhjul med uppgifter vi aldrig bett om. Vi har alltså valt en vardag som vi vet tynger oss, bara för stabilitetens och existensens skull. En del av oss har gett upp våra ambitioner för att prioritera någon annan. I vad vi tror är en osjälvisk uppoffring blir vi alltså meteorologer istället för stormjägare.

Vardagsliv kan vara vackert, så även det tråkiga och alldagliga. Men visst hade det varit trevligt om det också var frivilligt?

När vi som tittare ser Bill Paxton ge upp sitt meteorologjobb och gå tillbaka till stormjagandet, blir det lätt för oss att heja på honom. Att Bill nu tagit chansen att göra det som ger honom mest glädje är just den eskapism många som upplever sig vilja fly vardagen vill dyka in i. Det blir melankoliskt. Vi är glada att se en fiktiv karaktär befria sig själv från hamsterhjulet och bedriva sin jakt på äventyr. Vi hejar på Bill, och gläds över hans frigörelse, men när eftertexterna rullar är tillvaron återigen grå, trist och förutsägbar.

Tack och lov för filmer!

“Sportfilmsformeln”

“De gör inte såna filmer längre” upprepas frekvent. Det finns något gulligt och ironiskt i att “det var bättre förr”-attityden är något konstant genom historien.

Nåja. Just när det kommer till spektakulära storfilmer finns det ändå ett uns av sanning i det, tänker jag. Inte att det var bättre förr. Hurra för utvecklingen. Men kanske att liknande filmer inte görs längre.

Jag har försökt sätta fingret på vad det är som saknas i moderna blockbusters, som fanns i äldre storfilmer, eller vad största skillnaden egentligen är (förutom, såklart, modernare teknik).

Teorin jag landat i är “sportfilmsformeln”.

Spektakulära storfilmer från förr, framförallt under 90-talet, brukade generellt följa en slags sportfilmsformel. Sportfilmer, per automatik, har ofta en huvudberättelse som inte alls är sportrelaterad. Den sport som berättelsen kretsar kring är egentligen bara sekundär eller ett komplement som förstärker berättelsens och karaktärernas utveckling.

Ofta kulminerar det i ett dramatiskt klimax på slutet, i form av en tävling eller en match. Och då är det egentligen bara en återspegling eller en gestaltning av karaktärens inre kamp som kommer till ett avslut, snarare än idrotten i sig. Tänk efter: Hur mycket tennis handlade King Richard eller Challengers om egentligen? Hur mycket MMA var det ens i Warrior? Boxningen i Rocky-filmerna, för tusan?

Underhållande storfilmer som kom ut under, och strax innan, 90-talet hade samma tänk. Karaktärerna och handlingen kom först. När det väl var dags för action och spektakel, fördes handlingen vidare i actionscenerna. I Twister, till exempel, jobbar Bill och Jo fortfarande på sin relation med varandra under stormjagandet. Likt sportfilmer blir berättelsen förstärkt av all fart och fläkt. Handling > action.

Actionscener i modernare filmer, enligt min observation, har inte en större funktion än att underhålla, fylla ut och fascinera. Karaktärsutvecklingen och handlingen sker egentligen i dialogerna som är mellan allt spektakel. När actionscenerna väl kommer, blir det en paus ifrån själva berättelsen. Action > handling.

Betyder det att storfilmer som inte utgår från sportfilmsformeln är sämre? Absolut inte! Men kanske är det just den komponenten som saknas i moderna blockbusters, vilket gör att de inte känns “som de gjorde förr”. 

Varför du bör se Twister

Handlingen och underhållningen: Karaktärer som är lätta att relatera till, i omständigheter vi känner igen. Allt detta blir insvept i ett filter av storslaget spektakel och action.

Ljudbilden: Det sägs att när Twister visades på bio, spräckte de tunga orkanljuden högtalarna inne i salongen. Maffigt! Om några veckor kommer även nya uppföljaren Twisters att visas på bio. Vi får hoppas att upplevelsen, framförallt ljudmässigt, blir minst lika häftig!

Nästa gång i Månadens VHS:

Nästa gång åker vi till Iran och byter ut högljudd action mot lågmäld existentialism. Vi ses!