Månadens VHS: Time Bandits
Jag har ingen koll på årets julkalender mer än att den handlar om en tidsresande tjuv som hade mått bra av att investera sina intäkter i ett besök hos logopeden. Med den lilla informationen gick tankarna snabbt till en gammal film jag minns som en feberdröm. En film om just tidsresande tjuvar, historiska figurer och mänsklighetens undergång. Kan en pessimistisk människosyn förmedlas genom absurd humor i barnfilmsformat? Absolut – om du heter Terry Gilliam!
En kort synopsis
Time Bandits (1981) är en dold pärla av regissören Terry Gilliam, främst känd för sitt engagemang i Monty Python, men också för sina absurda, dystopiska komedier. Filmen är Gilliams enda barnfilm och handlar om den unge historieentusiasten Kevin (Craig Warnock), som bor med sina föräldrar i en liten, förutsägbar brittisk förort. Hans intresse för historia delas inte av hans föräldrar, vilket gör att han känner sig utanför.
Men en natt förändras Kevins liv drastiskt, då sex stycken banditer (David Rappaport, Kenny Baker, Mike Edmonds, Malcolm Dixon, Jack Purvis och Tony Ross) plötsligt hoppar ut ur hans garderob. Banditerna är tidsresenärer som med hjälp av en stulen interdimensionell karta kan röra sig fritt mellan tid och rum – och med en sådan flyktväg nära till hands passar de förstås på att resa till olika tider i historien för att stjäla saker.
Men ibland klantar de till det och missberäknar sina riskfyllda tidshopp – ett misstag som denna gång för dem direkt till Kevin. Kevin är dock bara glad över att ha fått lika historieintresserade vänner som sig själv och bestämmer sig därför för att ansluta sig till gänget.
Kevin och banditerna träffar inte bara många välkända personer genom tiderna, utan också Gud (även kallad Supreme Being) och Djävulen (även kallad Evil Genius). Historienörden Kevin får snabbt lära sig att verkligheten och människans förflutna är mer komplex och absurd än han trodde.
Barnfilm + pessimistisk människosyn = Time Bandits
Denna månad pendlar jag som skribent mellan att vilja skriva en djupgående analys eller bara leverera en utdragen uppmaning till dig som läsare att sätta på Time Bandits, stänga av hjärnan och njuta. Det är nämligen där filmen befinner sig – i ett limbo mellan dumhet och intelligens. Men trots sina filosofiska, nästan nihilistiska teman är det här ingen historia som kräver intellektualisering. Det är en rolig, absurd och kaotisk äventyrsfilm som konstant överraska. En perfekt decemberfilm, om du frågar mig.
Time Bandits marknadsfördes som en barnfilm, men det är omöjligt att missa att det är ett typiskt Terry Gilliam-verk. Det innebär stark komik, vansinnig surrealism och en i grunden pessimistisk syn på världen. Monty Python var dåtidens South Park: skoningslöst satirisk över sin samtid. Gilliam bär med sig det arvet in i sina egna filmer, som ofta tar formen av dystopier som Brazil och 12 Monkeys. Time Bandits följer samma logik, med skillnaden att den blickar bakåt istället för framåt och konstaterar att det egentligen inte spelar någon roll vilken tidsperiod man hamnar i: ingenting är nytt under solen. Mänskligheten har, på grund av sin egoism, alltid varit ansvarig för sin egen undergång.
Kevin och banditerna möter till exempel en Napoleon (Ian Holm) som mest framstår som en fåfäng tyrann med kort stubin, dålig självinsikt och ett mycket känsligt förhållande till sin längd. Hans osäkerhet och arrogans blir till slut hans fall. På ett annat stopp i historien stöter de på Robin Hood (John Cleese), hjälten som tar från de rika och ger till de fattiga, men som tydligen också låter sina män dela ut en käftsmäll på köpet. När Kevin undrar om det verkligen är nödvändigt svarar Robin glatt: “Javisst!” och går vidare som om frågan aldrig ställts. Kevin får snabbt lära sig att “godhet” inte alltid är ovillkorlig. Och så har vi Evil Genius (David Warner), som vill korrumpera världen med datorer och teknik – vilket plötsligt får filmen att kännas kusligt aktuell.
Terry Gilliam har sällan haft en särskilt hoppfull syn på mänskligheten, men likt en åskådare vid en boxningsmatch verkar han samtidigt road av hur vi gång på gång slår ut oss själva. Märkligt nog ger det också en känsla av tröst. Som om kaoset är så konsekvent att det åtminstone blir förutsägbart.
Och det är egentligen all analys som filmen och du som läsare behöver denna mörka december. Time Bandits är nämligen, i enkla lekmannatermer, helt flippad. För att vara en film som kretsar kring historiska händelser är den extremt liberal i sina tolkningar – såvida man inte tror på minotaurer, havsjättar som använder skepp som hattar, att Gud (eller Supreme Being) är en tråkig byråkrat, eller att ondskan personifierad bara är en lättretlig tech-bro. För trots sina filosofiska, nästan nihilistiska teman är Time Bandits i slutändan precis vad den utger sig för att vara: en rolig, absurd och fullständigt kaotisk äventyrsfilm som överraskar hela vägen.
Varför du bör se Time Bandits
Humorn: Absurd, satirisk, kaotisk och förvånansvärt hjärtevärmande. Ingen julfilm, men humorn gör det lättare att överleva i december.
Scenografin: Vackra och fascinerande miljöer, med en blandning av praktiska effekter och campy, 80-tals CGI som bidrar till en omslutande helhetsupplevelse.
