Månadens VHS: Threads
“Krig är hemskt, men…” – om du är en av dem som rättfärdigar krig och dess förödande konsekvenser, då är Månadens VHS något för dig.
En kort synopsis
Mick Jacksons Threads (1984) är en brittisk film som skildrar vad som händer när ett kärnvapenkrig bryter ut mellan USA och Sovjetunionen. Vi följer olika vanliga personer, exempelvis två unga människor i Sheffield, Ruth och Jimmy, vars planer på ett gemensamt liv snabbt hamnar i skuggan av det växande hotet. När bomberna väl faller förvandlas deras vardag till en kamp för överlevnad i ett samhälle som bokstavligen slutar fungera.
Men Threads handlar inte bara om själva kriget och att belysa den överhängande rädslan hos gemene man under kalla kriget, utan om allt som kommer efter: strålning, svält, sjukdomar, kärnvapenvinter som förstör all skörd och en civilisation som långsamt faller samman. Det finns ingen räddning, ingen triumf och inget lyckligt slut.
Filmen har samma tempo och klippning som en dokumentär eller ett nyhetsinslag. Det finns ingen musik, ingen specifik karaktärsdriven berättelse – bara en obehagligt realistisk skildring av krigets och ondskans konsekvenser satt i ett sammanhang som vi i vår bekvämlighet ska kunna relatera till.
Kunde inte ha gjorts idag
Natten Threads sändes på BBC 1984 har retroaktivt kallats för “natten då ingen sov”. Med dess dokumentärliknande realism lämnade den ett bestående intryck hos de brittiska tittarna, när de hemma i tv-soffan fick en ofiltrerad inblick i hur krigets verkliga konsekvenser såg ut.
Rädslan för ett kärnvapenkrig präglade vardagslivet under kalla kriget (det är bara att fråga dina föräldrar), och att inte prata om hotet kunde paradoxalt nog bidra till att förstärka det. I en intervju med CBC berättade Mick Jackson om BBC:s policy att undvika att ta upp kalla kriget och kärnvapenhotet. Enligt Jackson hade Winston Churchill utfärdat en order om detta redan på 1940-talet, och den följdes fortfarande fyrtio år senare.
Jackson började arbeta som producent på BBC på 60-talet. Han upplevde att nyhetskanalen hade anpassat sig alltför mycket efter regeringen, snarare än att ställa makten till svars och ta itu med ett av de mest uppenbara hoten mot mänsklighetens överlevnad. Det blev en del av drivkraften bakom Threads: en berättelse om vad som skulle kunna hända om Storbritannien drabbades av en kärnvapenattack.

Jackson ville visa det som alla undvek att tala om och skapa bilder som människor inte kunde skaka av sig. Bilder som kunde hjälpa dem att föreställa sig konsekvenserna av ett kärnvapenkrig, snarare än att låta hotet förbli en abstrakt politisk fråga.
“Jag tänkte att jag kanske kunde använda min visuella fantasi, min vetenskapliga bakgrund och mina kunskaper om drama för att faktiskt skapa något som människor kunde använda i sina tankar. Bilder som de inte kunde få ur huvudet när de väl hade sett dem… kvinnan i ruinerna som håller ett dött spädbarn, kvinnan strax innan den andra bomben släpps som kissar på sig” berättade han i intervjun.
Efter att ha sett Threads kom jag fram till två slutsatser: den här filmen skulle knappast kunna göras på samma sätt i dag, och det är missvisande att kalla den en dystopisk fiktion.
”Allt detta har redan dykt upp på nyheterna och i min algoritm på sociala medier.”
Det första som förvånade mig var nämligen att jag inte kände särskilt mycket när jag såg den. Inte för att filmen är dålig eller för att bilderna saknar kraft, utan för att jag redan hade sett så mycket av det den visar. Jag var redan avtrubbad. Hungersnöd, ruiner, gråt, skrik, död, brinnande kroppar, blodstänkta gator, döda husdjur, döda spädbarn, mödrar som håller sina barn i famnen, utspridda lemmar, mörka himlar och militärer som skjuter mot civila. Allt detta har redan dykt upp på nyheterna och i min algoritm på sociala medier.
Vi har sett det i filmer, i nyhetsinslag och i våra mobiltelefoner. Vi har sett det livestreamas och laddas upp på sociala medier, ibland medan händelserna fortfarande pågår. Till och med följderna av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, för drygt åttio år sedan, finns dokumenterade i en omfattande mängd fotografier, filmer och vittnesmål. Det finns helt enkelt inte mycket i Threads som jag inte redan har sett.
Det som gjorde Threads så obehaglig på sin tid var alltså inte vad som hände i filmen, hur ofiltrerad den än var. Skräcken låg istället i att det hände “oss” och inte “dem”.
Inte en futuristisk dystopi
Om ni tillåter mig skulle jag vilja dra en parallell till något betydligt närmare oss. När Einár mördades i Hammarby Sjöstad reagerade statsminister Ulf Kristersson med att konstatera att våldet numera kunde drabba vem som helst, var som helst. Han beskrev det som ännu en avrättning mitt i ett bostadsområde, bland helt vanliga familjer.
Uttalandet blottlägger hur vi ibland väljer att förstå våld. När det sker på en plats vi känner igen, i ett område där människor lever liv som liknar våra egna, blir det plötsligt en angelägenhet för alla. Då kan det drabba vem som helst.
Einár sköts dock i Hammarby Sjöstad. Hammarby Sjöstad tillhör Stockholms kommun. Andra stadsdelar i Stockholms kommun är Rinkeby, Tensta, Skärholmen, Husby, Farsta och Skarpnäck. Samma stad. Samma kommun.
”När det händer dem så händer det oss.”
Man skulle kunna tro att en sådan händelse skulle förändra vår syn på hur nära grymheterna faktiskt finns. Det handlar trots allt inte om en alternativ verklighet, som i Threads, utan om något som har hänt här, i vårt eget samhälle. Ändå är det lätt att upprätthålla föreställningen om att vissa platser och människor befinner sig närmare våldet än andra, medan vi själva står på tryggt avstånd.
Det är därför jag har svårt att kalla Threads en dystopi. Filmen utspelar sig visserligen i en föreställd framtid, men dess verkliga innehåll är varken futuristiskt eller främmande. Allting som visas i filmen hade redan hänt i verkligheten, och pågick lika mycket då som det pågår nu. Idag skildras det till och med av dem som drabbas, men vi har svårt att ta det till oss innan det händer “såna som oss”.
Men när en bomb faller gör den ingen åtskillnad mellan våra föreställningar om vilka som hör hemma här och vilka som inte gör det. Den som håller sitt döda barn i famnen upplever samma förlust, oavsett vilket språk man talar eller vilken sida av en gräns man råkar befinna sig på. När det händer dem så händer det oss.
Varför du bör se Threads
Berättelsen och kontexten: Threads är en anti-krigsfilm. Punkt. Varje ruta, varje ord och varje detalj i det som visas är inte där för att underhålla, det är där för att avskräcka.
Det är svårt att titta på Threads om man redan hållit sig uppdaterad om makthavarnas grymheter runtom i världen och hur offrens röster försummas, men det är en utmärkt film att visa den i ens närhet som har den där lilla tendensen att addera ett “men” efter “krig är hemskt”.
“You cannot win a nuclear war”, som de säger i filmen. Man kan faktiskt inte vinna något krig över huvud taget. I krig finns inga vinnare. Bara offer.

