Månadens VHS:
The Frighteners
Alla hjältar har en backstory. Innan Sagan om Ringen var Peter Jackson skräckkomedikungen, och hans filmer karakteriserades av splatter och galenskap. Och en av hans mest unika skräckkomedier lyckas även, på ett melankoliskt och hjärtevärmande sätt, avväpna rädslan för döden.
Det är november. Vad sjutton ska man titta på i november? I USA firar man Thanksgiving. Och även om tacksamhet är ett bra tema, som egentligen alltid är relevant, så är inte Thanksgiving något vi firar i Sverige. Än. Och egentligen är inte Halloween något svenskt heller, bortsett från Allhelgona. Om det ändå finns något importerat i kommersiellt syfte som är acceptabelt, så är det Halloween – även om det i Sverige inte är lika spektakulärt som i USA.
Till skillnad från psykopaterna som tycker att julen börjar redan i november, så tycker jag att det fortfarande är Halloween. I alla fall fram tills december. En bra film under denna övergångstid hade därför varit Nightmare Before Christmas. Men eftersom vi redan haft en Burtonfilm (även om han inte regisserade Nightmare Before Christmas, så var han väldigt involverad i skapandet) i månadens VHS och filmen redan är lite för känd, så tänkte jag att vi istället riktar fokuset till en mindre känd skräckkomedi, av en regissör som är allt annat än okänd – nämligen Peter Jackson.
En kort synopsis
The Frighteners (1996) är regisserad av Peter Jackson och utspelar sig i en småstad i mellanvästra USA (men är inspelad i Nya Zeeland). Handlingen kretsar kring Frank Bannister (Michael J. Fox), en vanlig människa som, efter en nära-döden upplevelse, har förmågan att se och kommunicera med spöken. Han blir så pass bra vän med vissa av dem, att några blir hans inneboende och kollegor. Frank, efter att ha bemästrat sin nya förmåga, livnär sig nu på exorcismer och att fördriva spöken från hemsökta hus. Det hans klienter dock är omedvetna om är att hans spökkollegor är dem som orsakar allt stök och oväsen. På det sättet lurar Frank och hans spökpolare alla stackars klienter på pengar genom att iscensätta allt. Vilka lurendrejare!
Samtidigt så väntar en lie-mannenliknande varelse i skuggorna på att få tag på Frank för att föra honom till dödsriket. Han har ju trots allt lurat döden. Och utöver det är det flera i småstaden som dör på mystiskt vis, en efter en.
“Death ain’t no way to make a living”
“Death ain’t no way to make a living” är filmens slogan. Och det stämmer – såvida du inte är Peter Jackson. Rätt meta, va? Vi kommer någon gång i Månadens VHS ta upp Bad Taste och Braindead, några av Jacksons första filmer. Dessa är renodlade skräckfilmer med en stor dos humor. Eller ja, i det här fallet är humor verkligen subjektivt. Men poängen är att belysa hur många av vår tids största blockbuster-regissörer har just en rötter i skräck, som Sam Raimi, Steven Spielberg och så förstås, Jackson. Alla dessa har gjort spännande äventyrsfilmer som slagit publikrekord och som är, mer eller mindre, universellt omtyckta. The Frighteners är dock en bra film att inleda en icke-koncis Jackson-serie med, då den är rätt lättsmält (när jag tänker efter, så är nästan varje film med Michael J. Fox lättsmält och underhållande). Här, likt hans tidigare filmer, har Jackson lyckats överskrida konventionella skräcktroper på sättet han skickligt kan navigera tonen mellan ögonblick av hårresande skräck och galen komedi – utan någon som helst ansträngning.
Genidraget ligger främst i hur han dekonstruerar en grundläggande, existentiell rädsla genom just skräckkomedi – nämligen människans rädsla för döden. Visst, döden är ju ett genomgående tema i nästan alla skräckfilmer. Och visst finns det även komedier som kretsar kring döden. Men Jackson tar upp detta svåra ämne på ett alldeles unikt sätt. Ett sätt som, till skillnad från andra skräckisar, avväpnar samtalet om döden – utan att kompromissa med skräckaspekten.
Dödsskräck är inte ett nytt tema i Månadens VHS. Vi har tidigare pratat om det i Rob Reiners älskade coming-of-age-drama Stand By Me. Dock är det inte helt vanligt att ämnet förmedlas genom skräckkomedi. Men, konstigt nog, så är det en genre som, likt hallon och lakrits, utgör en oväntad succékombination. Åtminstone om det är Jackson som förmedlar en berättelse. Det är svårt att med ord slå huvudet på spiken i hur Jackson faktiskt lyckas med detta. Han har dock bevisat att om man är tillräckligt skicklig, så kan svåra ämnen förmedlas genom udda genre-kombinationer.
Varför du bör se The Frighteners:
Michael J. Fox: Enough said. Michael J. Fox. Varje film han är med i är garanterat underhållande. Mejla mig om du inte håller med. Vi bor i en demokrati och här får vi tala fritt.
Musiken: Filmens soundtrack är inget mindre än rocklåten med en av de bästa gitarriffen: Blue Oyster Cults superhit Don’t Fear The Reaper. En perfekt låt för en film som tacklar dödsångest.
Miljön: Filmen spelades in i en småstad i Nya Zeeland. Och det av en anledning. Du vet att du kan förvänta dig vackra miljöer i en Jacksonfilm.
Nästa gång i Månadens VHS: Okej. Jag må ha inlett texten med att roasta julfantaster. Men är du en av dem, så oroa dig inte. Jag är ingen Grinch. Självklart blir nästa månads VHS en julfilm. Vi ses!
