Månadens VHS: The Dark Crystal
Månadens fantasyklassiker är inte bara en barnfilm. Den är lika delar feberdröm som filosofisk fabel – och fortfarande en av de mest ambitiösa fantasyfilmer som någonsin skapats.
En kort synopsis
Dockkungen Jim Hensons (hjärnan bakom Mupparna och Sesame Street) passionsprojekt The Dark Crystal (1982) tar barnfilmens format och fyller det med fascinerande figurer, urtida profetior och social rättvisa. Det är en fantasyfilm uteslutande genomförd med dockor och praktiska effekter.
Berättelsen utspelar sig i Thra, en fiktiv värld där all ordning rubbats efter att urfolket UrSkeks, som en gång vakade över en kraftfull kristall – en kristall som kallades för “universums hjärta” och höll världen i symbios – försökte rena sig från sin egen ondska. Experimentet gick, såklart, åt skogen. Kristallen sprack, och i samma ögonblick förkroppsligades UrSkeks goda och onda aspekter. De delades i två motsatta varelser: de giriga och tyranniska Skeksis, och de tålmodiga, visa Mystics. Ett slags yin och yang, fast uppdelat i två folk – det ena ont, ruttnande av maktbegär, det andra gott och tålmodigt.
En profetia (är det ens fantasy utan en messiasprofetia?) säger att en gelfling – en liten, alvliknande varelse – ska hela kristallen och återställa ordningen. Vår hjälte, Jen, tror att han är den siste av sitt slag. Uppfostrad av Mystics får han i uppdrag att hitta den saknade kristallskärvan.
Tillsammans med Kira, en annan gelfling, ger han sig ut på en resa som är både konkret och symbolisk. De konfronterar förtryck, osäkerhet, och profetians tyngd, samtidigt som världen runt dem vibrerar av mystik, faror och under.
”Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter”
Jag ska inte ljuga för er, KULT-läsare: vid första anblick är filmen en feberdröm. Men ge det tid – The Dark Crystal är inte en film man bara ser, det är en film man går vilse i. Det är lika mycket drömspel som underhållning, och ju mer du ger dig hän, desto tydligare blir det vad den vill säga. Tillåt dig själv att bli omsluten av denna fantastiska värld. Och för all del, se Netflixserien, som är en värdig prequel.
Fantasyberättelser, speciellt de som främst är skapade för barn, bär ofta på förklädda politiska och moraliska budskap. De gör det osagda greppbart. Och trots en flummig premiss är The Dark Crystal inget undantag. Dock börjar den nästan provocerande förenklat: Skeksis är onda, Mystics goda. Så långt är det svartvitt. Men snart visar filmen att det, likt i verkligheten, finns mer lager och nyanser än så. De båda folkgrupperna är två halvor av samma helhet – bokstavligen. De är förkroppsligandet av mänsklighetens potential till både ondska och godhet. Det som skiljer dem åt är inte deras “essens”, utan deras val.
Skeksis är maktgalna, materialistiska tyranner som inte tvekar att suga livskraften ur de svagaste i samhället för att förlänga sin egen dekadenta existens och proaktivt döda de som de tror är ett hot mot dem. Mystics är fredliga, men trots att de bär på samma rötter som Skeksis använder de sina förmågor och krafter för att hjälpa dem som är svagare än de själva. Och det är här filmens budskap blir obehagligt relevant: våra intentioner gör oss inte goda – det är våra handlingar som räknas.
”Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter”, lyder ett gammalt ordspråk. The Dark Crystal visar varför. Det är en berättelse om balans, om ansvar, och om den farliga kraften i likgiltighet. Det räcker inte att mena väl. Den som blundar för orättvisor, hur stora och små de än är, och kallar sig god är ofta bara en tyst medbrottsling.
Varför du bör se The Dark Crystal
Fantasy: Fantasy är ju fabler och liknelser. Det är berättelser om människor och omvärlden i en övernaturlig, fiktiv värld som gör det lättare för tittaren eller läsaren att förstå den riktiga världen. Som barn lär fantasyberättelser oss att förundras över vår egen värld, och som vuxen blir de en tillflykt. Därför bör The Dark Crystal, i min ödmjukaste mening, pratas om i lika högt anseende som Sagan om Ringen. Inte för att den håller samma Oscarsvärdiga kvalitet, utan för att den är en välgjord fantasyfilm som väcker nyfikenhet och funderingar – inte minst för barn. Ja, den är lite läskig, men det får den lov att vara. Det finns inget äventyr utan lite fara.
Miljön och de praktiska effekterna: The Dark Crystal är en omslutande filt av förundran som passar alla åldrar, där varje figur, träd, ljud och rörelse är ett handgjort konstverk, specifikt konstruerat för att du som tittare ska glömma att du sitter i en grå fåtölj med popcorn i en vit plastskål. Det är eskapism av den högsta graden. Jim Henson och Frank Oz (Oz är kanske mest känd som rösten bakom Yoda och Miss Piggy – han var också Jim Hensons högra hand och medregissör till The Dark Crystal) skapade en hel värld utan en enda människa i bild – allt levandegjort med dockor, animatronik och svettiga dockspelare instängda i kostymer som vägde över 20 kilo. Varje gelfling-ansikte styrdes med trådlösa motorer och varje Skeksis-gest krävde flera personer i samspel. Det tog fem år att bygga Thra, och det märks: varenda atom och kvark är handgjord. Konsten handlar inte bara om hantverket, utan också om tålamod och vilja.
Nästa gång i Månadens VHS:
Nästa VHS tycker jag att vi ska unna oss något hjärndött och lättsamt. Det är ju ändå sommar!
