Månadens VHS: The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert
Månadens VHS besvarar frågor du inte visste att du hade: Ja, stereotypen stämmer – Australiensare har en besatthet av ABBA, och ja, I Will Survive och didgeridoo är en match made in heaven.
Denna månad är det ett år sedan första VHS-texten kom ut. Medan jag försöker klura ut hur Månadens VHS ska utvecklas, hur filmerna ska kunna resonera med så många som möjligt och att ännu hårdare kunna slå huvudet på spiken till varför dessa filmer är sevärda, är det roligt att se tillbaka och inse att ja, det här har ändå varit ett lyckat koncept i ett år nu!
Första texten handlade om The Lost Boys, och om hur det på 80-talet var en slags motsvarighet till vår generations vampyrfilm Twilight – ett försök till att göra vampyrer lockande för unga, genom att spegla dåtidens popkultur, en kultur som genomgick en slags identitetskris och inte riktigt hade etablerat sig helt, då det precis var i övergångsfasen mellan glam och grunge. Färgglada kläder var ute. Långa, mörka rockar var inne. Men hockeyfrillan var fortfarande okej. Musiken var mer lågmäld, men hade ändå kvar extravagansen som kännetecknande 80-talets hits. Att vara cool och hänga med i vad som var inne eller inte verkar alltså ha varit en utmattande jakt efter vind.
I kontrast kretsar Månadens VHS kring en film vars största dygd och bedrift var hur den med stolthet och självdistans var väldigt ocool på sin tid. Den går mot strömmen och trotsar normer, men lyckas ändå inspirera och ge värme.
En kort synopsis
The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert regisserad av Stephan Elliott, är en australiensisk roadtrip-komedi som handlar om tre dragqueens; den äldre och sörjande transkvinnan Bernadette (Terence Stamp), och kollegorna Tick och Adam (Hugo Weaving och Guy Pierce) som får ett gig på andra sidan landet.
De bestämmer sig för att köra dit, och införskaffar sig en gammal buss som de renoverar. Den får en extravagant och färgglad makeover, och de döper den till “Priscilla, Queen of the Desert”. De beger sig ut på en resa genom Australiens “outbacks” (vildmark och öken) och stöter på alla slags människor, både snälla och fientligt inställda. Trots det sistnämnda har filmen en lättsam och humoristisk ton rakt igenom. Det blir en massa tokerier, en massa ABBA, och en massa wholsesomeness.
Filmen är som Chef och Musse Pigg på camping fast med dragqueens. Det är en feelgood-film i dess rätta bemärkelse, med en typisk “slutdestinationen-var-aldrig-målet-det-var-vännerna-man-fick-på-vägen-dit”-trop. En trop vi alla älskar. Och, inte minst, en stor hyllning till alla queens.
Att gå över trösklar i klackar
The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert är en feelgood-film, och egentligen är det den enda den hade behövt vara. Berättelsen bygger på en del tragedier och trösklar, men den visar också att med goda vänner så kan efterskalven vara lättare att hantera. Och när tittaren tror att filmen ska vända och ha en lite mer allvarlig och dramatisk ton, så gör den en tvärnit, precis som en färgglad husbuss ska göra, och hamnar tillbaka på det lättsamma spår den började med.
Men Priscilla är också mer än en feelgood-film. Den är en gigantisk klackspark (pun intended) mot de svårigheter som queer- och transpersoner kan bemöta. Inte för att den minimerar dessa svårigheter. Tvärtom: den är ärlig och sårbar. Homofobi och transfobi i samhället de lever i är hinder som filmen inte försummar, även om den hade haft all rätt att göra det. Men den stannar inte där. Med sin lättsamma ton och humor reser den sig upp och går vidare. Den tar över dessa trösklar i klackarna den bär. Genom att humanisera karaktärerna och göra dem relaterbara för alla, oavsett sexuell orientering, väcker den sympati hos tittaren istället för att framställa dem som offer.
På det sättet är den en slags australiensisk motsvarighet till Brokeback Mountain i hur den bidrog till humaniserandet av queer- och transpersoner hos en konservativ publik när den kom ut. När Ang Lee hade gjort ett namn för sig med storslagna biofilmer, och det väl blev känt att han nu stod bakom en cowboyfilm, var det givet att konservativa män i USA skulle gå och se den på bio – utan att veta något om dess queertema. Att cowboys skulle göra något mer än att svinga sina lasson och skjuta sina pistoler var kanske inte vad de förväntade sig. Men inte var det helt väntat att denna genuina och sårbara kärlekshistoria skulle resonera med just en sådan publik. En undersökning från 2013 visar att dessa tittare på sina egna, personliga sätt kunde relatera till att inte kunna leva ett liv där man inte kunde vara sig själv till fullo.
På samma sätt lyckades Priscilla, med dess positiva skildring av hbtq-personer bidra till att introducera queerteman till en publik som kanske aldrig hade stött på något liknande tidigare. Den appellerade till en australiensisk publik med sin distinkta oceaniska humor och skildring av vanliga australiensare som egentligen bara gillade att ha på sig klänning ibland.
Priscilla predikade heller inte. Den var förlåtande, trots att den hade all rätt att inte vara det.
För visst är Australien känt för sitt landskap, natur och glada befolkning. Men australiensarna vet själva att landet har varit fast i ett träsk av (alldeles för) konservativa ideal, trots att landet varit ljusår före andra västerländska länder i sin progressivitet. Priscilla blev inte bara en motpol till denna splittring och föråldrade tankesätt, utan den sträckte även ut en hand till sina motståndare och sa: “om du lär känna mig, så lär du hata mig mindre”.
Varför du bör se The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert
Miljön: Aaah, Australien. Vi älskade ju Bernard och Bianca. Vi ville vara Crocodile Dundee. Och förtrollades av Steve Irwin. Kom igen. Det är Australien. Behöver jag säga mer?
Kläderna: Inspirerade av dåtidens kändaste dragqueens blev utklädnaderna som karaktärerna hade på sig ikoniska och älskade. Priscilla fick en Oscar för ”Bästa kostym”. Ironiskt nog var många av dessa utstyrslarna något som de egentligen bara plockade ihop av material de kunde hitta under filminspelningens gång.
Feelgood: Vad är en feelgood-film, om inte man kan lita på att den från början till slut kommer att hålla det sorgliga och dramatiska till ett minimum, och istället garantera värme och humor?
Nästa gång i Månadens VHS
Nästa gång bläddrar vi blad (“tuddellituddelituddelidu”, eller visst var det väl så det lät från ljudboken?) och beger oss in i nästa kapitel av Månadens VHS. Den här gången tar vi den rosa bussen till en helt annan kontinent, i en helt annan miljö, och en helt annan typ av berättelse.
Vi ses!
