Månadens VHS: The Abyss
I månadens VHS utforskar James Cameron havets botten i ett försök att gestalta jorden som vårt gemensamma hem och spegla mänskligheten som en kollektiv enhet.
En kort synopsis
The Abyss (1989) utspelar sig på havets botten, där en civil oljeplattformbesättning – ledd av Bud Brigman (Ed Harris) – tvingas samarbeta med den amerikanska militären efter att en kärnvapenbestyckad ubåt sjunkit under mystiska omständigheter.
Uppdraget är att lokalisera ubåten och säkra dess stridsspetsar innan ryssarna hinner ikapp eller något annat går fel. Med sig har de en grupp Navy SEALs, däribland en officer vars alltmer paranoida beteende snabbt eskalerar situationen. Samtidigt som syret blir knappare och trycket från djupet blir allt mer påtagligt, börjar besättningen uppleva märkliga fenomen – ljus i mörkret, rörelser som inte går att förklara, och konstiga men vackra varelser som försöker komma i kontakt med besättningen. Det visar sig att de inte är ensamma där nere.
I takt med att spänningarna mellan människorna når bristningsgränsen, och hotet om kärnvapenkatastrof blir allt mer verkligt, ställs de inför något som inte bara utmanar deras överlevnad – utan också deras förståelse av mänsklighetens roll i universum.
Det simplistiska, krigsfördömande budskapet
James Cameron kanske inte skapar de mest intellektuellt stimulerande filmerna, nog kan man påstå att de snarare är mer upplevelsedrivna. Ändå finns det genomgående politiska budskap i nästan alla hans filmer – om än förenklade för att tilltala en bred massa. Och kanske är det just det som behövs i dagsläget.
Jag är säkert inte den enda som helhjärtat engagerade mig i Artemis II-expeditionen, och som blev berörd av astronauten Victor Glovers påskhälsning från rymden:
”Det jag försöker säga är att mitt i denna tomhet så finns ni och ni är speciella. Det vi kallar universum är en enda stor massa av ingenting. Mitt i den finns denna oas, denna vackra plats där vi får existera tillsammans”.
Det är ett faktum att vi i universums oändliga vidder bara är små dammkorn. Medan Glover fokuserar på hur speciellt livet och mänskligheten är, ser jag av samma anledning hur vår enorma obetydlighet framhävs ännu mer – hur banala våra problem och vårt så kallade “större syfte” egentligen är. Från rymden syns ju inga etiketter, inga tillhörigheter och absolut inga gränser. Och framförallt inga rimliga skäl för att starta krig.
Något som James Camerons kanske något bortglömda verk The Abyss lyckas med är just att kompromisslöst förlöjliga idén om ett rättfärdigt krig genom att sätta det i kontrast med något större – i det här fallet havet. Det kanske låter löjligt, men det funkar.
När filmen hade premiär hyllades den för sitt storslagna bildspråk och sina tekniska prestationer, men kritikerna var också snabba med att påpeka det uppenbara: dess antikrigsbudskap var allt annat än subtilt. Och visst, i sak hade de rätt: Cameron lämnar inte mycket utrymme för tolkning. Han serverar sitt budskap rakt upp och ner, utan större nyanser eller försök att balansera perspektiv.
Men är det verkligen ett problem? Måste en film som fördömer krig alltid vara komplex för att vara relevant? Idén om det rättfärdiga kriget är i grunden en myt – eller åtminstone en mänsklig konstruktion. Det finns ingenting i sig som är rätt eller rättvist med krig, bortsett från de berättelser vi skapar för att kunna leva med det. Samtidigt lever vi på en planet som har förmågan att upprätthålla liv, att läka, att återställa sig själv. I teorin är det inte särskilt komplicerat. Resurserna och tillgångarna finns så att det räcker till alla – krigen är bara till för att gynna dem som bestämt sig för att ha mer.
Det som är komplicerat är allt runt omkring: att övertyga makthavare, att avveckla kriget som industri, att sluta tänka i termer av nationella gränser och sekteristiska ramar och istället se oss som en kollektiv enhet. Det är, ärligt talat, ganska långt ifrån verkligheten.
Tills dess får man kanske nöja sig med filmer som The Abyss – som, trots sin brist på nyans, åtminstone vågar vara tydlig med sitt budskap.
Varför du bör se The Abyss
Miljö och känsla: Precis som rymden är havet vidsträckt och till största delen outforskat. Med sina science fiction-inslag känns The Abyss verkligen som en rymdodyssé, trots att den utspelar sig närmare vår planets kärna än stjärnorna uppe kring Artemis II.
Fascination: James Camerons bildspråk och varelser i Avatar är tydligt inspirerade av levande organismer och ekosystem som redan finns på jorden – inte minst i våra hav. Han uppmuntrar tittarna att känna nyfikenhet och förundran inför den värld vi lever i. I The Abyss har Cameron samma avsikt, om än i ännu högre grad, när han placerar huvudpersonerna i en situation där de måste utforska djupet av vår hemplanet. De övernaturliga inslagen kanske inte är lika invecklade och unika som i Avatar, men i The Abyss kan man fortfarande förvänta sig att bli lika hänförd och underhållen.
