Månadens VHS: Tammy and the T-Rex

Ni vet hur det är. Man blir kär, misshandlad, man genomgår en hjärntransplantation, blir attackerad av ett lejon, hamnar i koma och förvandlas till dinosaurie. För den som kan relatera är Tammy and the T-Rex (1994) filmen du väntat på. Kanske har du spelat High on Life och känner därför igen titeln, då filmen faktiskt finns att se i sin helhet i själva tv-spelet. Eller kanske är du trött på smarta och pretentiösa filmer. Då har även du kommit rätt.

Med risk för att låta lika urvattnad och okarismatisk som Elon Musk med sin vädjan till omvärlden om att “legalisera komedi”, vill jag ändå påstå att vi kan unna oss lite dumheter i vardagen, inte minst med de filmer vi tittar på i sommar. Nej, för sjutton, inte måste man intellektualisera allting. Ut med brat-summer. In med… dumb summer?

En lite längre synopsis

Månadens VHS går bara att analysera till en viss gräns. Därför får ni en lite längre synopsis (små spoilers förekommer), och förhoppningsvis blir ni övertygade om att den här filmen är ett måste i sommar.

Cheerleadern Tammy (Denise Richards) är tillsammans med Michael (Paul Walker, R.I.P), skolans sporthunk. De är väldigt kära. Tammy tycker om Michael för att han är snäll och lite tokig, vilket demonstreras effektivt när han plockar upp en gul tulpan, biter av blomman och tuggar den framför Tammy. Vilken tokstolle! Men deras kärlek hotas av Billy – Tammys svartsjuka ex med ett kokhett temperament. Slagsmål utbryter mellan de små highschool-pojkarna. Polisen kommer. Slagsmålet avbryts, men Billy är fortfarande arg.

Psykopat-Billy kidnappar Michael och lämnar honom till sitt öde i närheten av ett förrymt cirkuslejon ute i skogen. Michael hamnar i koma efter att lejonet rivit och slitit i honom, och det är nu filmen går från Grease till Frankenstein. En galen vetenskapsman, komplett med ett labb som ser ut som att det sponsrats av Buttericks, kidnappar Michael, tar hans hjärna och planterar den i en gigantisk, animatronisk T-Rex.

Plötsligt är vår hjälte en livslevande tvåtonsdinosaurie med smak för hämnd – och för telefonsamtal. Scenen efter att han rymt från labbet (som han inte lämnade utan att skapa blodig förödelse i ren aggression mot sina förövare) och sedan försöker ringa Tammy från en telefonkiosk med sina små klor är lika gullig som den är en perfekt demonstration av envis kärlek. Han smyger (nåja) sedan in bakom buskarna av en poolparty, där bland andra Billy och Tammy befinner sig. Michael hoppar ut ur buskarna, skrämmer iväg hela festen och dödar Billy genom att både bita av och mosa hans huvud.

Senare kidnappar Michael Tammy från hennes sovrum och tar med henne till en lada (det är mindre obehagligt än det låter). Han kan ju inte prata, men lyckas avslöja sin identitet för henne med hjälp av charader och att bita av blomman på en gul tulpan. Tok-Michael! Det var ju han hela tiden! Tammy accepterar det hela oväntat snabbt och är överlycklig över att hennes pojkvän fortfarande lever. Kärleken är inte logisk.

Filmen är långt ifrån slut vi det laget. Men där någonstans, mitt i allt splatter, slapstick och silikonblod, blir filmen… ja, lite vacker? Inte i någon traditionell mening, förstås. Men Tammy and the T-Rex är i alla fall ärlig. Den vet exakt vad den är: den är rätt dum.

Unna dig dumheter

Tammy and the T-Rex kräver ingen analys. Den är ren, hjärndöd eskapism. Det är inget fel att unna sig det ibland. National Treasure, The Mask of Zorro, Hot Rod och Step Brothers är kanske inte ansedda som cinematiska mästerverk, men för mig var dessa filmer tröstande efter en tuff skoldag. De är bland mina favoritfilmer av den enkla anledningen att jag tycker om hur de får mig att känna, och därav är de några av de filmer jag har sett mest i mitt liv. De är underhållande, trots att de är lite dumma. De är, konstigt nog, mysiga. De får mig att må bra – precis som Tammy and the T-Rex också får en att må bra.

Hade jag velat marknadsföra Tammy and the T-Rex som något mer än hjärndöd underhållning, hade jag ändå sagt att det är en upplevelse. Men en mer djupgående beskrivning är inte motiverad – lika lite som behovet av att rättfärdiga att man icke-ironiskt ofta föredrar dumma filmer. Ju äldre jag har blivit, desto mer har IQ-befriade filmer blivit en genre jag alltmer skäms mindre för att jag tycker om. Ett betyg på 5.2/10 på IMDb eller 2.5/5 på Letterboxd är inget avskräckande – snarare ett löfte om något oborstat och oförutsägbart. Dumb summer, here we go!

Varför du bör se Tammy and the T-Rex

Den är dum, rolig och underhållande. Unna dig det i sommar. Vi ses nästa månad!