Månadens VHS – Tales from the Hood
Ingen övernaturlig skräckfilm är lika skrämmande som en människas onda handlingar. Månadens halloween-VHS kommer att göra dig mer rädd för poliser och politiker än monster.
En kort synopsis
Tales from the Hood är en amerikansk skräckantologi från 1995, regisserad av Rusty Cundieff och producerad av Spike Lee. Filmen väver samman fyra fristående berättelser, alla förankrade i afroamerikansk verklighet, där skräck och social satir möts i lika delar blod och samhällskritik. Ramberättelsen kretsar kring tre unga män. De besöker en begravningsbyrå för att köpa droger, men i stället möter de den excentriske begravningsentreprenören Mr. Simms (Clarence Williams III), som i stället för att ge dem deras varor bjuder på historier om död, moral och hämnd.
De fyra berättelserna rör sig mellan polisbrutalitet, rasism, våld i hemmet och politisk korruption – allt med en stor dos övernaturlig skräck. En korrupt polis tvingas bokstavligen konfrontera sina synder, en misshandlad pojke får hjälp av sina teckningar för att bekämpa ett monster, och en rasistisk politiker hemsöks av mördade slavar.
Filmen är lika delar samhällskommentar och genrehyllning, där klassisk 90-talsestetik möter en tydlig hommage till andra skräckantologier som Tales from the Crypt och Creepshow. Tales from the Hood mottogs väl av kritiker och har sedan dess fått kultstatus för sitt unika sätt att använda skräck och humor som vapen mot orättvisor – en film som visar att de verkliga monstren ofta bär uniform eller slips.
“Your most terrifying nightmare and your most frightening reality”
Innan Get Out, Lovecraft Country och till och med Sinners kom, fanns Tales from the Hood – en skräckantologi om strukturell orättvisa och rasism mot svarta i USA. Filmen är en av de första som gav en övernaturlig twist åt de verkliga fasor som afroamerikaner länge utsatts för i ett samhälle byggt på vit dominans. Taglinen säger allt: “Your most terrifying nightmare and your most frightening reality are about to meet on the streets.” Och mycket riktigt – i Tales from the Hood möts mardröm och verklighet, och gränsen mellan dem blir farligt tunn.
I den första av filmens fyra berättelser följer vi ett fall av brutalt och dödligt polisvåld där offret, en svart aktivist, återvänder från de döda för att hämnas på sina förövare. Den andra berättelsen kretsar kring ett barn som försöker överleva ett trasigt hem, där misshandel och psykiskt våld förekommer, och där monstret inte bor under sängen, utan sitter vid middagsbordet. De två sista historierna förflyttar sig till politiska korridorer och gator dränkta i blod, där rasism, våld och korruption hemsöker både de skyldiga och de likgiltiga.
Filmen är minst sagt underhållande. Den är lika mycket en hyllning som en parodi på skräckantologier som Tales from the Darkside och tidigare nämnda Tales from the Crypt, och därför är Cundieffs film garanterat både skrämmande och rolig. Den innehåller splatter, 90-tals camp, och den “mysiga” faktorn som finns i många halloweenfilmer.
Fördelen den har jämfört med andra antologifilmer är dock att den verkligen har ett avsiktligt budskap som sträcker sig utöver endast skräckfaktorer, halloweenstämning och övernaturliga element. Det som gör den så kraftfull är att det övernaturliga aldrig känns särskilt långt från verkligheten. Tvärtom är de verkliga hemskheterna som gestaltas i berättelserna läskigare än sina övernaturliga motparter. Cundieff använder skräckens språk för att tala om systematiskt förtryck, hatbrott och inre trauma. Varje berättelse visar att det verkliga monstret alltid är mänskligt, och ofta iklätt i uniform, kostym eller familjeband.
Filmen är medvetet utformad för att skrämma dig – men inte med spöken eller demoner, utan med verkligheten själv. Tales from the Hood vill att du ska frukta de fasor som inte går att stänga av när eftertexterna rullar: rasism, polisvåld, fattigdom, och den cykel av trauma som präglar livet för människor med annan hudfärg, eller för den delen, alla som lever i ett system byggt för att trycka ner snarare än lyfta upp.
Att se filmen idag, i en tid präglad av sociala medier och ett ständigt informationsbrus, blir dock nästan ironiskt. Vi har blivit så mätta på våld att dess chockvärde försvunnit. De fasor som en gång utspelades i fiktionen är nu notiser i vårt flöde – verkliga, dokumenterade, streamade i realtid.
I dag kan ingen skräckfilm – oavsett hur blodig eller psykologiskt vrickad – mäta sig med den faktiska skräck som spelas upp framför våra ögon på skärmarna vi håller i handen. Under de senaste åren har vi bevittnat just allt som Tales from the Hood tar upp: dödlig polisbrutalitet mot svarta människor, öppet rasistiska makthavare och en ny våg av våld mot de mest utsatta. Därför känns Tales from the Hood mindre chockerande nu – men inte mindre viktig. Skräcken har alltid varit verklig. Det är bara vi som blivit för avtrubbade för att känna den.
Varför du bör se Tales from the Hood
Halloweenstämning: En berättelse som är samhällskritisk, utmanande, och fortfarande har en höstig, mysrysare-känsla är allt vad en bra halloweenfilm kräver – och lite till.
Antologier: Halloweenberättelser har en lång tradition av att berättas i antologier, där varje berättelse vävs samman till en enda varnande historia. Tales from the Hood är inget undantag – trots att den är drygt trettio år gammal har berättelserna starka paralleller till det vi ser i dag.
