Månadens VHS: Mississippi Masala
Månadens VHS använder romans för att gestalta mellanförskap, vilsenhet och för att skapa ett hem för sig själv.
En kort synopsis
I Mississippi Masala (1991), regisserad av Mira Nair, följer vi en indisk-ugandisk familj med pappan Jay (Roshan Seth), mamman Kinnu (Sharmila Tagore) och dottern Mina (Sarita Choudhury). Året är 1972 när Idi Amin tar makten i Uganda och beordrar att alla ugandier med asiatiskt ursprung ska utvisas. Trots att familjen har indiska rötter har de vuxit upp i Uganda och betraktar landet som sitt hem, vilket gör förvisningen desto mer brutal.
Sexton år senare lever familjen i Mississippi i USA. Mina är nu vuxen och försöker navigera livet mellan flera identiteter – indisk, ugandisk och amerikansk – samtidigt som hennes föräldrar fortfarande bär på minnet av landet de tvingades lämna. När Mina inleder en relation med Dimitrius (Denzel Washington), en afroamerikansk man, blottläggs deras likheter, gemensamma grunder men också spänningar kring etnicitet, tillhörighet och arv i den amerikanska södern.
Kärlek som speglar mellanförskap
För många – jag själv inkluderad – var ingången till Mira Nair hennes son, Zohran Mamdani, den nyvalda och flitigt rubricerade borgmästaren i New York. Och tur är väl det – som en produkt av mellanförskapet slog Mississippi Masala an något fundamentalt hos mig.
Nair skildrar inte bara rasism mellan majoritet och minoritet, utan också de tabun och hierarkier som existerar inom minoritetsgrupperna själva. Alla som vuxit upp i ett mångkulturellt område känner igen paradoxen: den tysta förståelsen om att vi alla sitter i samma båt – samtidigt som man bakom stängda dörrar hör fördomar yttras om andra grupper.
Det är kanske därför filmens kärlekshistoria känns så självklar. Mina och Dimitrius är två människor från olika världar som delar samma erfarenhet av förflyttning, rotlöshet och jakten efter något som liknar ett hem. Mellanförskapet blir här inte bara ett problem, utan också en gemensam nämnare – och deras relation blir filmens tydligaste spegel av det.
Men Nair romantiserar inte allt. I en scen där Mina möter Dimitrius familj blir hon varmt välkomnad, men samtidigt möts hon av en ström av frågor om hur det var att växa upp i Afrika. Under nyfikenheten finns något mer: en sentimentalitet, kanske till och med en antydan till avund. Mina, trots att hon också lever i minoritetens marginaler, har ändå fått leva ett liv som vissa av dem känner att de själva berövats.
Även föräldragenerationen bär på sitt eget mellanförskap. Dimitrius pappa navigerar livet som svart man i den amerikanska södern, medan Minas pappa Jay fortfarande bär på en nästan smärtsam längtan tillbaka till det hem han förlorade när Idi Amin 1972 beordrade utvisningen av Ugandas asiatiska befolkning. Deras erfarenheter är olika, men sorgen över att inte riktigt höra hemma någonstans är densamma.
I en intervju med Mira Nair berättar filmskaparen om hur just hemlängtan tar sig uttryck hos människor i mellanförskapet. Skillnaden mot “vanlig” hemlängtan är att de i mellanförskapet längtar efter sentimentaliteten utan att ha en plats att vara sentimental över, eller tvärtom: flera platser man inte kan vara på samtidigt. Till de som upplever det ger Nair, en person som också gått igenom dessa utmaningar, en liten uppmuntran:
“Det är det jag gör film om. Men inte bara det – när man som barn lever på den där gungbrädan, mellan två världar, som jag har gjort sedan jag var 18 år, då måste man hitta sin väg hem (…) När du börjar engagera dig i den plats där du befinner dig, då är det hemma.”
Detta är Nairs slutkläm i Mississippi Masala, och även en av filmens sista repliker: att ett hem helt enkelt är där hjärtat är. Visst kan man tycka att det är en simplistisk inställning, eller invända att filmen ibland förenklar komplexa sociala dynamiker. Men kanske är det också dess styrka. Att börja i igenkänningen. Att peka på det som förenar innan man dissekerar det som skiljer. Kanske kan man tillåta sig själv att känna sig hemma just där.
För den som vuxit upp mellan kulturer fungerar Mississippi Masala nästan som terapi: ett feelgood-drama som erbjuder bekräftelse, igenkänning och – viktigast av allt – en liten dos hopp.
Varför du bör se Mississippi Masala
Miljön: Länder i Västasien och i stora delar av Afrika skildras ofta som torra, sandiga och fattiga – ofta med en förhöjd gul ton i färgskalan. Det är därför uppfriskande att faktiskt få se Kampala i regn, i sin blomstrande grönska och med sin färgglada stadsmiljö.
Berättelsen och regin: En sådan genuin gestaltning av vilsenhet hade inte funkat utan Mira Nair i spetsen. En tröst för alla som relaterar till mellanförskapet, känner sig splittrade mellan olika världar eller känner sig malplacerade överallt.
Musiken: L. Subramaniam har på ett mästerligt sätt vävt in de kulturer som skildras i filmen i sin musik. Genom att ta inspiration från sydstatsblues, traditionell ugandisk musik och indiska musikaler flätar han samman dessa genrer för att återspegla berättelsens budskap om interkulturellt utbyte och om att hitta sin plats i en värld där man känner sig vilsen.
