Månadens VHS: Little Women
Det är december och självklart blir det en julfilm! Månadens VHS är en film som behåller de mysiga aspekterna av jul, men som inte skyggar för att högtiden också bara är ännu en tuff vinter. Förhoppningen är därför att denna film ska kunna vara till tröst för den som väntar ut juletiden.
En kort synopsis
Little Women (1994) är en filmatisering av Louisa May Alcotts klassiska roman om de fyra systrarna March – Jo, Meg, Beth och Amy – och deras uppväxt i ett Amerika präglat av både inbördeskrig och familjens egna strider. Regisserad av Gillian Armstrong och med en fantastisk ensemble som inkluderar Winona Ryder i sin Oscarsnominerade roll som Jo, Susan Sarandon som mamman Margaret, Kirsten Dunst som Amy, Claire Danes som Beth, och Trini Alvarado som Meg, samt strålande insatser av Gabriel Byrne, Eric Stoltz och Christian Bale, är filmen en tidlös hyllning till familjens band, systerskap och att följa sina drömmar trots livets svårigheter.
Trots att produktionsbolaget initialt såg filmen som vad man kallade en ”lilla flickors film” och var tveksam till dess bredare tilltal, kämpade regissören för att visa att berättelsen var universell och skulle kunna beröra både kvinnor och män. Resultatet blev en film som inte bara fångar julen och den historiska tidsperioden på ett gripande sätt, utan också lyfter fram karaktärernas relationer till varandra och deras drömmar och ambitioner.
En söt-salt jul
Julen är för många en tid där man gör allt för att bara klara sig, om än ekonomiskt, relationellt, emotionellt eller bara fysiskt. Julen marknadsförs som en glädjens högtid, men ställer ofta krav på oss. Man lutar sig mot den vingliga stöttepelaren som man egentligen vet sjunger sin sista vers, men hoppas att den ändå inte rasar.
Visserligen är det många julfilmer som inte skyggar för att skildra svåra tider eller handskas med liknande teman – gärna med en melankolisk underton. Men det är inte många som kan återge en övertygande gestaltning av familj och syskondynamik under en utmanande juletid som berättelsen om mamman och systrarna March.
Jag har dessvärre inte läst boken Little Women (som utkom under andra halvan av 1800-talet), den högaktade klassikern av Louisa May Alcott, utan bara sett Gillian Armstrongs version från 1994 och Greta Gerwigs version från 2019. Armstrongs Little Women var för mig en upplevelse som präglades av nyans. Hon lyckas skapa en film som är mångfacetterad, bitterljuv och söt-salt. Bland annat lyckas den på ett lättsamt sätt behålla den mysiga och varma känslan man förväntar sig av en julfilm, men ändå visa en ärlig och sårbar bild av en familj som går igenom svåra tider. Pappan är ute i krig. Ingen vet om han kommer hem till jul eller hem överhuvudtaget. Ändå försöker familjen roa sig med fester och lekar. En av systrarna drabbas av en livsfarlig sjukdom, den andra för en olycka. Ändå försöker de umgås med varandra och med humor blåsa liv i en dyster verklighet. Invävt i allt detta är en övergripande frustration över situationen som tar sig uttryck på olika sätt: en del väldigt roliga, en del lite sorgliga, såsom jul med familjen kan vara.
Little Women är också en berättelse om en grupp kvinnor — i det här fallet de fyra systrarna och deras mamma — som tröstar, skämtar, leker och uppmuntrar varandra till att sträva efter sina ambitioner och drömmar, trots att de är fullt medvetna om den patriarkala verklighet som skapat skyhöga trösklar för dem. Det är framförallt svårt för både Amy, som vill bli konstnär, och Jo, som vill bli författare. Visserligen kommer systrarna från en välbärgad familj, men det gör det inte lättare för dem att ta sig bortom bruset av de mansdominerade branscherna de gärna vill bygga sina karriärer i.
Udda fåglar i en mansdominerad värld
Parallellerna mellan Jo March och författaren Louisa May Alcott ger berättelsen ytterligare en dimension. Jo är ofrivilligt en udda fågel. Hon är inte gjord för världen hon lever i. Hon bevittnar hur hennes drömmar och potential vittrar bort i realtid. Kanske hade hon kunnat leva sitt drömliv i en mer jämställd och progressiv värld.
Likaså kändes det för Alcott, och trösklarna som hon och Jo behövde ta sig över för att bli författare var snarlika. Ett exempel är hur båda egentligen ville skriva gotiska fantasyromaner, men hur männen i bokförlaget ville att de skulle skriva något lättsammare och mer personligt. Jo hade aldrig tänkt gifta sig, än mindre med en man. Hade Alcott fått som hon ville hade Jos framtid sett annorlunda ut, men dessvärre var hon tvungen att ändra Jos händelseförlopp för att Little Women ens skulle få publiceras. Alcott skrev helt enkelt den delen för att hon behövde pengar.
Ännu en dimension uppstod på 90-talet när Gillian Armstrong ville regissera Little Women och likt Alcott och Jo behövde armbåga sig fram i en mansdominerad bransch, samt anpassa marknadsföringen till män.
När Little Women började ta form var förutsättningarna långt ifrån idealiska. Gillian Armstrong berättar i en intervju med Vulture om att studion ansåg att det var en film för små flickor, ett projekt som studion såg som så svårt att sälja till en manlig publik att de kallade den för “en film som män hellre skulle få en nål i ögat än att se”. Budgeten var försvinnande liten. Allt från inspelningsplatser till rekvisita var en utmaning, och den lilla detaljen att filmen utspelar sig under 1800-talet gjorde det hela ännu svårare.
För att inspelningen ens skulle bli av fick Armstrong och hennes team först samla ihop en stark skådespelarensemble: Susan Sarandon, Eric Stoltz och Gabriel Byrne. Deras namn gav filmen ett välbehövligt uppsving, och plötsligt började Hollywoods medier ta notis. Men ändå var det fortfarande en film som sågs som för kvinnor och flickor – och det var ett hinder.
När filmen väl var klar, var reaktionen från de manliga cheferna oväntad: de älskade den! Under en visning där nästan alla i rummet var män i kostym, visade det sig att filmen var mer än de hade anat – och många av dem blev rörda. När ljuset tändes var det många av dem som torkade bort sina tårar, och därefter tog de ett beslut som skulle hjälpa Armstrong att fullfölja sin vision.
“Då sa de: ‘Vi ger er lite extra pengar till musiken, och vi ger er lite extra pengar så att ni kan skicka en andra enhet tillbaka för att filma.’ Och sedan lade de verkligen sin själ och hjärta bakom marknadsföringen /…/ Det var en av höjdpunkterna i mitt liv, att få det där rummet fullt av män att gråta”, berättar Gillian Armstrong för Vulture.
När marknadsföringen för Little Women testades var den initiala målgruppen främst kvinnor. Regissören kämpade för att inkludera fler män, vilket gav ett oväntat resultat: män gillade filmen, men erkände det inte gärna offentligt. Trots studions tvekan var regissören inte förvånad – som kvinna i filmbranschen måste hon alltid jobba hårdare och förvänta sig motstånd. När studion slutligen såg filmens potential för alla – inte bara för kvinnor – började förändringen.
Varför du bör se Little Women
Skådespelarna: Trots att berättelsen i sig är levande och relaterbar, så är det skådespelarna som humaniserar karaktärerna. Det är framförallt Winona Ryders insats som är imponerande. Att hon blev Oscarsnominerad för rollen som Jo är därför inte konstigt.
Musiken: Thomas Newman har alltid lyckats skapa musik som berör. Även han blev Oscarsnominerad för musiken till Little Women.
Kostymerna: Ännu en Oscarsnominering fick filmen, som gick till kostymören Colleen Atwood, som med sina detaljrika kostymer hjälper tittarna att bli indragna i berättelsen.
Regin: Gillian Armstrong var helt rätt person för jobbet. Hennes orubbliga målmedvetenhet banade väg för henne att skapa en vacker film med en berättelse som tilltalar alla.
Nästa gång i Månadens VHS:
Ett nytt år innebär ännu en ny VHS att stoppa in i bandspelaren. Vi behåller därför mystiken kring nästa film för den här gången. På återseende!
