Månadens VHS: Grizzly Man
Denna månad debuterar vi med en dokumentär-VHS om björnar i Alaska, som också är en parallell till exotifiering och välmenande, men skadlig, aktivism.
En kort synopsis
Grizzly Man (2005) är Werner Herzogs dokumentär om Timothy Treadwell – en man som lämnade civilisationen för att leva bland Alaskas grizzlybjörnar, övertygad om att han var deras vän, väktare och kanske till och med en av dem. Treadwell ansåg sig vara en aktivist som i all välmening ville stoppa tjuvjakten på björnarna, men som kanske gjorde mer skada än nytta. Under tretton somrar filmade han sitt liv i vildmarken, med en entusiasm som gränsade till besatthet, innan han och hans flickvän Amie Huguenard till sist dödades – och åts upp – av just de djur han älskade.
Herzog – med hjälp av Treadwells egenfilmade material samt intervjuer med lokalbor, experter och Treadwells nära och kära – skildrar inte Treadwell som hjälte eller dåre, utan som något mer tragiskt: en människa med ett djupt behov av att tillhöra, som romantiserade naturen tills han glömde att den inte romantiserar tillbaka. Det är ett fascinerande och obekvämt porträtt av passion och aktivism utan självinsikt – och vad som händer när vår längtan efter mening krockar med naturens likgiltighet.
Harmoni och aktivism på egna villkor
Att lämna industrisamhällets bördor bakom sig och istället omslutas av naturen har lockat människor sedan början på den industriella revolutionen. Redan på 1800-talet dokumenterade Henry David Thoreau sin isolerade tillvaro i vildmarken i boken Walden, långt innan cottagecore, tiny houses och YouTube-kanaler om ”off-grid living”. Drömmen om det enkla livet lever än – men kanske är det lika bra att vår romantisering av det vilda hålls i schack, innan det blir ett impulsivt beslut med oanade följder.
Timothy Treadwell är något av en ikon för just den sortens längtan. En man som vände storstadens alienation ryggen för att leva bland Alaskas grizzlybjörnar, och som till slut blev dödad – och uppäten – av dem. För Herzog är Treadwell ingen hjälte, inte heller en aktivist, utan en besatt, tragisk och samtidigt djupt mänsklig figur. En person med ett kall – men utan karta eller kompetens.
Treadwell ville leva i harmoni med naturen, men på sina egna villkor. Han såg björnarna som vänner, familj, kanske till och med andliga speglar. Problemet är bara att naturen inte fungerar så. Den är inte snäll, inte elak – den är bara likgiltig inför människans existens – såvida människan inte lägger sig i den, förstås. “Det som hemsöker mig,” säger Herzog i en av filmens mest berömda voice-overs, “är att av alla björnansikten Treadwell filmade, ser jag aldrig någon förståelse eller nåd. Bara naturens överväldigande likgiltighet.” Björnen i fråga var troligtvis den som sedan åt upp Treadwell.
Men det finns även ytterligare ett perspektiv som bara snuddas vid i filmen, och som förtjänar att lyftas fram. Antropologen Sven Haakanson, som tillhör ursprungsbefolkningen Alutiiq, från Kodiaköarna i Alaska, får några få minuters skärmtid. Han förklarar att Treadwell, trots sin kärlek till björnarna och hans vilja att stoppa tjuvjakten, gick rakt emot deras tradition av att just skydda björnen. Att imitera en björn, att kliva in i dess territorium och behandla den som en jämlike – eller ännu värre, som en vän – är inte respektfullt. Det är ett övertramp, och det får konsekvenser.
Egoistisk handling förklätt i välgörenhet
“Man inkräktar inte på deras territorium… Att bete sig som en björn på det sätt han gjorde var för mig det ultimata sättet att inte respektera björnen och vad den representerar. Från perspektivet av min kultur klev Treadwell över en gräns som vi har följt i 4000 år” säger Haakanson till Hertzog i dokumentären. Han menar att Treadwells agerande rubbar symbiosen, och att vara så närgången är farligt för både björnen och människan.
Relationen mellan Alutiiq-folket och Kodiakbjörnen är präglad av vördnad. Jakten är rituell. Klorna bärs ceremoniellt. Huvudet lämnas i naturen som en gest till björnens ande. Det kanske låter konstigt för oss, men Alutiiq-folket har ändå bott i symbios med björnarna i millennier. Jakten är endast för näring och överlevnad — inget mer. De har en djup förståelse för att de delar mark med dem, men att deras världar fortfarande är olika. Treadwell, trots sin kärlek till djuren, förstod inte den typen av respekt – han ville tillhöra något som inte var hans att tillhöra. Han ville vara en aktivist på sina egna villkor, utan att konsultera, studera och respektera den miljön han ville bli omsluten i. Det är lätt att se hans historia som en form av välmenande men farlig appropriering. Att göra anspråk på något man romantiserar, men inte förstår.
Visst finns det nyanser i det, och det är kanske det som gör Grizzly Man så kraftfull. Det är inte bara en dokumentär om björnar och aktivism, utan en berättelse om ensamhet, längtan efter tillhörighet, att göra något gott, men även den farliga kraften i sentimentalitet. För vad är romantisering om inte exotifiering? Och är inte aktivism utan konsultering egentligen bara en egoistisk handling, förklädd i välgörenhet som, i allra värsta fall, får ödesdigra konsekvenser för dem man påstår sig vilja hjälpa?
Varför du bör se Grizzly Man
Miljön: Alaska är en otroligt vacker plats, som är lika harmonisk som fientlig – men rakt igenom fascinerande.
Aktualitet: Även om detta utspelade sig mellan mitten på 90-talet och början på 00-talet så är Treadwells berättelse ett relevant, varnande exempel på det skadliga med impulsiv välgörenhet utan något gräsrotsperspektiv.
Musiken: Den som tycker om de lugna, melankoliska och pastoralt klingande gitarrerna från soundtracket i Brokeback Mountain, kommer definitivt tycka att Richard Thompsons gitarrbaserade soundtrack bidrar med samma känsla.
