Månadens VHS: Ghostwatch
Masshysteri och panik: Månadens VHS är filmen som fick en hel nation att tappa förtroendet för statlig TV
Om du slår du upp första kapitlet i en klassisk spökhistoria, är det stor chans att den inleder med en mening som ber läsaren att läsa med ett öppet sinne och lämna utrymme för att tro på att berättelsen hänt på riktigt, hur osannolik den än verkar. Kanske ville författaren instifta en känsla av realism för att göra skräcken mer påtaglig för läsaren.
Likaså var tanken med Ghostwatch, men kanske blev resultatet aningen för påtaglig.
En kort synopsis
Ghostwatch är en brittisk TV-film från 1992. Filmen, producerad av BBC och sänd under Halloween, liknade en direktsändning där välkända och etablerade programledare – Michael Parkinson, en respekterad nyhetsankare och journalist samt Sarah Greene, en älskad barnprogramledare – undersöker ett hemsökt barnfamiljshus i London. Deras trovärdighet som programledare gjorde att deras upplevelse blev mer övertygande för tittarna.
Filmen föreställde en live-spökjakt, vilket övertygade många tittare om att händelserna var verkliga. I förtexterna fanns varningar om att allt i filmen var på låtsas, men de flesta som knappade TV-kanalen hade redan missat introduktionen och var helt ovissa om vad som skedde. Filmen skrämde alltså upp en hel nation och ledde till över 30 000 klagomål, samt rapporter om posttraumatisk stress hos barn. Fenomenet har jämförts med masshysteriet kring uppläsningen av H.G. Wells scifiklassiker Världarnas krig i radio på 30-talet, där många faktiskt trodde att en rymdinvasion ägde rum.
Ghostwatch var aldrig tänkt att bli en kulturell bomb som sprängde brittiska vardagsrum i luften den där Halloweenkvällen 1992. När BBC råkade av en oförsedd händelse schemalägga det i en primetime-slot på Halloween, kunde ingen förutse den våg av panik (och, dessvärre, tragedi) som följde. Numera är filmen en kultklassiker bland skräckfilmer, men den är intressantare att undersöka i sin kontext.
Filmen som traumatiserade ett helt land
Vår förmåga att vara källkritiska har skakats om. Vårt förhållningssättet till media går nu igenom ett slags metamorfos: en kombination av att aktsamt och noggrant leta fram olika källor till en nyhet, samtidigt som vi reagerar snabbt och känslomässigt på nyheter vi bara läst rubriken på. Detta lindas också in i AI, som successivt kommer att utmana våra urskiljningsfärdigheter (om den inte redan gjort det) och få oss att ifrågasätta vad som är på riktigt eller inte, mer än vi någonsin har gjort.
Vi är alltså ständigt på vår vakt. Vi är vana att inte lita på något, men får samtidigt så mycket intryck att vi till slut baserar vårt urval av information på magkänsla — något som får kontraproduktiva resultat, då det istället kan leda till desinformation.
Föreställ er då hur det var på 90-talet, när sättet att konsumera nyheter skiljde sig markant från dagens. Utbudet av nyhetskanaler och medieföretag var mindre, informationen som befolkningen tog emot var centraliserad, och nyheterna man konsumerade ansågs vara tillräckligt trovärdiga för gemene man, oavsett var de befann sig på det ideologiska spektrumet. Föreställ er sedan den kognitiva dissonans som uppstod när denna trovärdighet rasade med ett stort brak över bara en kväll.
Lesley Manning var en novis på att regissera, men tilldelades ändå rodret för ett projekt som skulle svartmåla BBC under en lång period. Inte för att filmen var dålig – Långt ifrån. Manning, tillsammans med manusförfattaren Stephen Volk, skapade en film som resulterade i en produkt av hög kvalité — såpass att den blev utgångspunkten för realistiska skräckfilmer som The Blair Witch Project och Paranormal Activity. Idag är Ghostwatch högaktad bland skräckfilmsfantaster, men när filmen sändes i brittisk TV hade ingen förväntat sig den lavin av kontroverser som följde. Det som BBC såg som en skicklig skräckfilm blev istället ett nationellt trauma. Tittarna kände sig lurade av en kanal som annars förmedlade nyheter med hög trovärdighet, och programmet rapporterades ha orsakat posttraumatisk stress hos barn. Situationen eskalerade till den grad att BBC anklagades för att ha bidragit till en tittares död.
“Jag tror det när jag ser det på TV”
– Lesley Manning
en intervju med The Guardian reflekterade Manning över sitt inflytande, vision och konsekvenserna av filmen: “Jag ville definitivt inte orsaka masshysteri. Men jag försökte inte heller få det att se ut som en konventionell BBC-film. Jag tyckte att det var uppenbart att det var ett drama: det nämndes som ett sådant av kontinuitetsannonsören, och det inleddes med en ”skriven av”-kreditering. Ghostwatch använde sig av beprövade format för att få oss att ifrågasätta ”sanningen” i TV. På framsidan av manuset skrev Stephen ett citat från John Waite om sin kusin Terry Waite, den tidigare gisslan och humanitären, när han hörde talas om hans frigivning. Jag kommer inte att tro det förrän jag ser det på TV́”, berättar Manning.
Ghostwatch är en varning om hur lätt det är att missbruka ens inflytande utan att vara förberedd på det. Manning och hennes team trodde att de hade vidtagit åtgärder för att försäkra tittare om att allt var på låtsas. Man hade heller inte för avsikt att bidra till olyckor.
Huruvida det var uppenbart att dessa åtgärder inte var tillräckliga, särskilt med tanke på att man använde kända nyhetsankare som skådespelare, så är konsekvenserna av filmen en påminnelse om att inte underskatta mediets makt att fascinera, manipulera och skrämma. Det är lätt att döma den som utsätts för desinformation, men att vi själva är lika benägna till det är tyvärr ett beskt piller att svälja.
Varför du bör se Ghostwatch:
Film: Trots oanade konsekvenser är Ghostwatch en milstolpe inom skräckgenren och en film som ofta går under radarn. Den är värd att se, både som film och som fenomen, speciellt under Halloween, och blir betydligt mer omslutande i sin kontext. Den är inte heller så läskig, och är definitivt en bra sluss in i skräck för den som fortfarande gömmer sig bakom täcket vid otäcka scener.
Levande historia: Det går ganska snabbt att lista ut att Ghostwatch inte är ett riktigt reportage, om man nu tittar på den utan att ha någon uppfattning om vad det egentligen var. Det blir dock garanterat en spännande upplevelse om man föreställer sig själv vara en oskyldig åskådare på 90-talet.
Nästa gång i Månadens VHS: November är en spännande månad. En övergång mellan höst och vinter, och en tid för reflektion. Nästa film blir därför något i sann novemberanda…
