Månadens VHS: Frequency
Har du ringt dina föräldrar idag? Efter att ha tittat på Månadens VHS kommer du att prata med dem oftare.
En kort synopsis
Francis Sullivan (Dennis Quaid) är brandman i slutet av 1960-talet. Han har en fru (Elizabeth Mitchell), en ung son och allt man förknippar med den klassiska filmfarsan: motorcykel, öl efter jobbet och bollkastning på bakgården. Men ett larm förändrar allt. Under en brandinsats omkommer han och lämnar efter sig en son som tvingas växa upp utan honom.
Trettio år senare är sonen John Sullivan (Jim Caviezel) en frånskild, kedjerökande polis som fortfarande bär på sorgen efter sin pappa. När han en kväll får liv i en gammal radio händer det omöjliga: han får kontakt med en man på andra sidan etern. Mannen visar sig vara Francis – dagen innan den brand som kommer att kosta honom livet. Far och son börjar prata, tre decennier ifrån varandra, och John försöker förändra det förflutna för att rädda sin pappa. Men när historien förändras får det konsekvenser som ingen av dem kunnat förutse.
Bortom tid och rum
Jag hoppas att jag inte är den enda som är dålig på att svara på sms och telefonsamtal. Ett i-landsproblem, jag vet. Skyll det på den digitala tidsåldern, på vuxenlivet eller på dålig självdisciplin. Oavsett anledning finns det människor man tänker att man borde höra av sig till oftare – inte minst ens föräldrar. Samtal man skjuter upp. Röster man tar för givna, och så vidare.
Frequency (2000) bygger i princip hela sitt koncept kring samtal som skjutits upp till den dag då det är för sent. Det är ingen särskilt intellektuell film i övrigt, och den försöker inte heller vara vetenskapligt korrekt – om du börjar fundera för länge på hur radion och tidslinjerna fungerar kommer du bara bli besviken. Syftet är snarare att utforska en fantasi som nog de flesta som förlorat någon burit på någon gång: “om jag bara kunde få en dag till med dem”.
Tillåter du dig själv att omslutas av känslan framför logiken kommer du definitivt få en upplevelse. Ja, det är väl nästan en förutsättning, för Frequency har gott om “lämpliga” dramaturgiska lösningar – inte minst när en del beslut påverkar tidslinjen, som i sin tur får nya problem att uppstå.
Filmen förvandlas stundvis från familjedrama till thriller och kriminalhistoria, och ibland känns det som om berättelsen inte riktigt litar på att relationen mellan far och son är tillräckligt intressant på egen hand. Istället, i sann Hollywoodanda, måste den kryddas med seriemördare, biljakter och pistoler. Och det är synd, för filmens starkaste stunder är när dessa två människor försöker ta igen trettio års förlorad tid genom ett samtal där de endast kan höra varandra. John får ställa frågor han aldrig fick chansen att ställa. Francis får höra vad som väntar hans son. De diskuterar baseboll, familj och vardagliga småsaker.
Med det sagt, även om actionsekvenserna distraherar publiken från duons känslomässiga band, lyckas filmen ändå använda allt pang-och-bom som en parallell till hur deras relation växer. Kärnan i själva filmen finns ändå där, mitt i all spänning och alla pistolknall.
Jag älskar filmer där jag lär mig saker, men ju äldre jag blir och ju tröttare jag blir, desto mer vill jag fördjupa mig i en känsla och bli omsluten av den miljön jag känner för i stunden. Frequency är precis en sådan film. Den är sentimental, ibland nästan löjligt sentimental, men den skäms aldrig för det. Tvärtom omfamnar den det helt och hållet. För bakom alla tidsparadoxer, thrillerelement och science fiction-idéer finns egentligen bara en väldigt enkel tanke: att vissa människor skulle man ge nästan vad som helst för att få prata med en gång till.
Varför du bör se Frequency
Känslan: Även om det förmodligen inte finns något i den här filmen som man kan känna igen sig i – såvida man inte har en förälder som var medelålders i slutet av 60-talet, äger en sändarradio, eller känner en kedjerökande polis på gatorna i Queens, New York – lyckas filmen ändå vara rörande med sitt universella tema om gemenskap och minnen av nära och kära.
Berättelsen: Återigen: det här är ingen vetenskapligt korrekt film, och den kommer förmodligen inte att stimulera ditt intellekt. Men den har en oerhört fängslande handling som kretsar kring en välbekant fantasi om att återknyta kontakten med någon som har gått bort.
