Månadens VHS: El espinazo del diablo
Klassisk, gotisk skräck på spanska är ett perfekt sätt att inleda hösten på. I Månadens VHS tar vi därför en titt på en av Guillermo del Toros tidigare filmer.
Jag har shorts på mig tills augusti är över. Jag vill krama ur de sista dropparna av sommaren så mycket jag kan. Men när det kommer till film är jag redan inställd på hösten och halloween.
Månadens VHS är en gotisk spökhistoria på spanska. Och likt klassiska spökhistorier så pekar den främst på något större och djupare. I det här fallet handlar det om krig, och hur krig kan leva kvar långt efter att den sista bomben har släppts.
En kort synopsis
El espinazo del diablo är en skräckfilm från 2001 regisserad av Guillermo del Toro. Filmen utspelar sig i slutet av det spanska inbördeskriget och handlar om ett avlägset barnhem där ett spöke, en död pojke vid namn Santi, hemsöker platsen. Santi dog efter att ha träffats av en stor bomb. Bomben utlöstes aldrig, utan står kvar på innergården av barnhemmet och är en konstant påminnelse om kriget.
Huvudkaraktären Carlos, en nyanländ föräldralös pojke, upptäcker barnhemmets mörka hemligheter och försöker förstå vad som hänt Santi. Genom en kombination av gotisk skräck och historiskt drama utforskar filmen teman om de dolda konsekvenserna av krig. En klassisk spökhistoria, helt enkelt.
Krig har alltid ett efterskalv
Det har nog inte undgått en Månadens VHS-läsare att jag är ett stort fan av spökhistorier. Framförallt hur spöken är tacksamma metaforer att använda för att berätta om något större. Alla kan relatera till hur det är att vara hemsökt av det förflutna eller ett nuvarande problem som hänger över en som ett svart moln. Något man helst inte vill tänka på, både på ett personligt plan, men också ur ett större perspektiv.
Guillermo del Toro har alltid haft en förmåga att väva in djupt mänskliga teman i sina övernaturliga berättelser. Framförallt hans skräckfilmer. I El espinazo del diablo berättar han om krig och dess konsekvenser, och gör det enkelt genom att bara placera oss mitt i en krigsdrabbad plats som hemsöker folket långt efter att bomberna slutat falla.
Det spanska inbördeskriget, en konflikt som nog är okänd för många, inte minst för mig själv, får nytt liv genom ögonen på oskyldiga barn. Barnen i El espinazo del diablo lever i en värld där kriget kanske har tystnat, men dess skuggor fortsätter att förfölja dem.
I filmen beter sig verkligen barnen som små pojkar. Vi vet vilka de är. Det är våra småsyskon, småkusiner, våra vänners barn eller kanske till och med vi själva när vi var barn. När man följer dem under händelseförloppet blir berättelsen därför mer påtaglig när den återberättas ur deras perspektiv, och inte ur perspektivet av till exempel en soldat eller en makthavare. Med barn i centrum river del Toro ner idén om ett ärofyllt krig. Och med spöket av ett ungt krigsoffer slår han huvudet på spiken med sitt budskap: Krig har inga hjältar. Krig har bara offer. Och de kommer att leva för alltid.
Spökhistorier har en inneboende kraft att belysa det vi helst inte vill se eller erkänna. De tvingar oss att konfrontera våra egna rädslor och trauman, inte bara på ett personligt plan, utan också på ett kollektivt. Bomben i barnhemmets gård som aldrig exploderar är en konstant påminnelse om den latent farliga värld de befinner sig i, där döden och förstörelsen bara väntar på rätt ögonblick att slå till så att kriget fortsätter, även när det är tyst och när blodet har slutat spilla. Och Santi, spöket, är traumat som alltid finns kvar som ett efterskalv.
Krig har alltid ett efterskalv, och vem vet hur länge det dröjer kvar. Återupprättelse är inte möjlig utan acceptans, förlåtelse eller att släppa taget. Men oftast lever spöket kvar ändå. Även om det gör ont att bli hemsökt, är det ibland det enda som finns kvar av det som gått förlorat.
Varför du bör se El espinazo del diablo
Miljön: Ett perioddrama i dess rätta bemärkelse, men i en plats och en tid som vi inte är så bekanta med.
Berättelsen: En klassisk, gotisk spökhistoria som i grunden handlar om människans beteende och agerande.
Guillermo del Toro: Monsterkungen. Jag är tacksam för att det finns en regissör som del Toro som med en barnslig fantasi och en förunderlig inställning till det övernaturliga kan väva in sådana element med en djup och tankeväckande berättelse.
Nästa gång i Månadens VHS:
Höstiga spökhistorier ända till halloween, eller vad säger ni? Vi provar och ser hur det går! Hasta luego!
