Månadens VHS: Dogma

Har Gud humor? Kan man häda med kärlek? Och varför blir makthavare arga på satir? Månadens VHS är fånig, men har ändå lyckats med att vara tillika provocerande som tankeväckande.

---

En kort synopsis

Två fallna änglar, Bartleby och Loki – spelade med perfekt blandning av nihilism och pojkaktig charm av Ben Affleck och Matt Damon – får nys om en spricka i Guds plan som kan ge dem tillträde till himlen igen, efter att de för tusentals år sen blivit bannlysta därifrån. Problemet är dock att de behöver lyckas bevisa att Gud har fel. Eftersom Gud är felfri och all ordning i kosmos upprätthålls av just det konceptet, hade änglarnas plan upphävt hela universums existens (och därmed även dem själva, men det har de förstås inte tänkt på). Lite invecklat, ja, men så börjar Dogma, Kevin Smiths religionskritiska slackerkomedi från 1999.

In kliver Bethany (Linda Fiorentino), en cynisk abortklinikarbetare och en före detta hängiven katolik, vars tro numera är vacklande. Hon blir anförtrodd det heliga uppdraget att stoppa de fallna änglarna från att fullfölja sin plan och därmed rädda universum från förintelse. Hon får stöd av den frispråkiga aposteln Rufus (Chris Rock). Dessutom ansluter Smiths egna alter ego Silent Bob tillsammans med sin eviga följeslagare Jay (Jason Mewes) – en slags profetduo för MTV-generationen, och dessutom karaktärer som återkommer i nästan alla Smiths filmer.

Filmen är lika mycket ett kärleksbrev till tro som en satirisk höger mot religionens absurditeter. Gud spelas av en av 90-talets största stjärnor, himmelen och helvetet är byråkratiska, och änglarna svär som sjörövare. Det är tramsigt, tankeväckande och oväntat rörande.

Dogma är en typisk film som religiösa föräldrar förbjöd sina barn att se – vilket gör den ännu viktigare. Den är fånig, visst, men också profetisk. I en tid då Gud känns allt mer frånvarande i populärkulturen, och religion alltmer förknippas med förtryck, gör Smiths röriga men hjärtliga skildring en tro på Gud lite mer lättillgänglig.

Gud har ett sinne för humor

Kevin Smiths Dogma är kanske den mest skändande kärleksförklaringen till Gud som någonsin spelats in. Det är en film som blandar slackerkomedi med en lamentation – en klagovisa eller ett nödrop till högre makter. Det är lika mycket en satir som en bön.

Dogma är inte bara ett skruvat äventyr genom den amerikanska religiösa kulturen – det är också en aktuell spegling av hur religion används som maktmedel. I dagsläget ser det ut som att USA har gjort religiös fanatism synonymt med totalitär auktoritet. Guldkalven är rekonstruerad och har bytt form till kapitalism (och Trump). Man sjunger psalmer i Kapitolium medan man trampar på minoriteter. Man viftar med bibeln och ropar “frihet” – samtidigt som man utvisar studenter, tystar kritiker och begränsar grundläggande rättigheter. Och det sker under banderollen för “objektiv moral”. Men hur moraliskt är det om det skadar andra? Hur långt är man beredd att gå för att försvara ens övertygelser, när man vet att de leder till förtryck? Här blir Dogma något mer än bara en film. Den blir ett prövande, humoristiskt evangelium för de religiöst rotlösa.

Förtexterna sätter tonen direkt: “Innan du funderar på att såra någon på grund av denna bagatell till film, kom ihåg: även Gud har ett sinne för humor. Titta bara på näbbdjuret. Tack så mycket och njut av showen.”

Det är ett manifest, ett skratt mot skyn. Kevin Smith säger högt och tydligt att den gud som makthavarna har stoltserat och förtryckt andra med inte är den gud han tror på. Han tror snarare på en gud som skapat människans drivkraft för empati och livsnjutning i alla dess former. En tro på den som sa “behandla andra såsom du själv vill bli behandlad”.

Slackerkomedin som genre handlar om att vägra spela med i samhällets spelregler – att inte jobba 9 till 5, att inte gå till kyrkan bara för att man bör, att inte blint följa auktoriteter. Precis som i slackerklassiker som Clerks, Office Space eller Ferris Bueller’s Day Off, så revolterar karaktärerna i Dogma – men istället för att skolka från skolan eller vandalisera ett kontor revolterar de mot de religiösa institutionernas “heliga” hierarki. De förespråkar hedonism och empati, och menar att det är fullt kompatibelt med en tro på Gud.

Hädelse med kärlek

Filmen var förstås kontroversiell. Katolska grupper protesterade. Disney (som ägde Miramax) backade ur. Lionsgate plockade upp den – men gjorde inte mycket för att marknadsföra den. Kevin Smith, i sann slackerkomisk anda, tog detta med en klackspark och marknadsförde filmen genom att låtsas vara en religiös demonstrant som protesterade mot filmen. Sedan dess har filmen varit väldigt svår att streama och få tag på i fysiskt format — mycket på grund av allt som genom #metoo-rörelsen uppdagades kring Harvey Weinstein (vars bolag Lionsgate var delägare i) samt hans ovilja att sälja rättigheterna till filmen.

Smith skrev Dogma under en tid då han själv fortfarande identifierade sig som katolik. Det gör filmen extra laddad – för det är inte med hat han skrev filmen, utan kärlek. Visst är Dogma inte så vördnadsfull mot religiositet. Den är, med all rätt, både hädande och skändande. Filmen är, trots allt, satir. Men som det ofta är med religiös satir är piken snarare riktad mot religiösa institutioner, religiösa översittare, fanatism och religionstrauma, snarare än en hel trosuppfattning. Mot “fariséer” och “hycklare”, som Jesus själv hade kallat dem för.

Man kan säga att Dogma är slackerkomedins motsvarighet till His Dark Materials, Philip Pullmans mästerliga lamentation mot religion och religiös pliktskyldighet, eller till och med Klagovisorna – Kung Salomons existentiella grubblerier och religionskritik som hade fått vilken konservativ religionsfanatiker som helst att se rött men som, ironiskt nog, är en av de viktigaste böckerna i Bibeln.

“His only beef with mankind is the shit that gets carried out in his name,” säger Rufus i filmen, Jesus fiktiva, trettonde apostel. Och kanske är det där skon klämmer. Religiös satir provocerar inte för att det egentligen hånar Gud, utan för att den avslöjar de som använder Gud som en brandfackla för sin egen girighet, rädsla och makthunger.

Varför du bör se Dogma

Berättelsen: Manuset är smart och roligt. Om du gillar slackerkomedier som Clerks och Office Space, så kommer du garanterat att gilla Dogma. Om du dessutom är svag för satir vars huvudsakliga syfte är att kritisera, snarare än att skända och vara elak, så är filmen definitivt i din smak.

90-tal: Filmen är väldigt 90-tal. För den som vill titta på något “vintage” har Dogma mycket av det som karaktäriserar 90-talsfilm, som grungiga outfits till slackerkomedi.

Nästa gång i Månadens VHS:

Nästa gång blir det fantasy! Hejdå!