Månadens VHS: Contact
Vad händer den dagen du är tvungen att ifrågasätta dina starka övertygelser? Dagen du inser att det finns mer än du anade? Kommer du att bli modlös, eller kommer du få en känsla av förundran?
Månadens VHS handlar just om den kognitiva dissonansen som uppstår när ens omvärldsperspektiv skakas om.
En kort synopsis
I Robert Zemeckis underskattade Contact (1997) möter vi Ellie Arroway, en forskare med en outtröttlig tro på att vi inte är ensamma i universum. När ett signalmeddelande från en avlägsen civilisation plötsligt bryter tystnaden, kastas Ellie in i en resa som handlar lika mycket om det okända där ute som det inom oss själva. Jodie Foster briljerar som den briljanta men envisa Ellie – en kvinna så hängiven vetenskapen att hon nästan glömmer vad det är att tro på andra människor, speciellt sådana som utmanar hennes perspektiv.
Filmen bygger på Carl Sagans roman från 1985. Sagan var inte bara astronom och kosmolog utan också en drömmare av rang. Han förstod att vetenskap inte bara handlar om att söka efter och fastställa kunskap, utan om att våga ställa de största frågorna. Hans arbete – från böcker som Cosmos till hans kamp för rymdforskning – gjorde honom till något av en filosof för rymdåldern.
Och det är just det Contact handlar om: frågorna. Vad är vår plats i universum? Vad händer när vi ser bortom oss själva? Med sin blandning av vetenskap och förundran är Contact inte bara en film utan en påminnelse om att det största mysteriet kanske är vi själva.
Spegelscenen
Contact är Månadens VHS i ett nötskal. En film som många inte sett, men som garanterat kommer sparas i många Letterboxdlistor framöver. En film som har den där magin man så ofta vill uppleva efter att ha tryckt på play, samtidigt som den väcker frågor och tankar.
Utöver dess centrala teman kring tro, vetenskap och förundran har filmen imponerande musik av Alan Silvestri och banbrytande filmfotografi av Don Burgess. Contact bjuder på den ikoniska “spegelscenen”, där en ung Ellie Palmer (Jena Malone) springer upp för trapporna, sträcker ut handen mot badrumsskåpet och tittaren plötsligt inser att hela scenen var en reflektion i badrumsspegeln. Lika svårt som det är att beskriva den här scenen i ord är det att klura ut hur man klarade av att filma något så knepigt.
Filmen hade inte varit densamma utan skådespelarinsatserna. Contact är stjärnspäckad som den är, men det är just Jodie Foster och Matthew McConaughey som ger budskapet i filmen autenticitet. Ellie, Fosters karaktär, är skeptiker ut i fingerspetsarna – en vetenskapskvinna som tror på bevis och avfärdar allt som inte kan mätas eller observeras. Matthew McConaughey spelar Palmer Joss, en religiös författare och andlig rådgivare. Han blir Ellies kärleksintresse och filosofiska motpol. Han utmanar hennes sätt att tänka, då han, till skillnad från henne, tror på att tro inte är en motsats till vetenskap, utan en kompletterande kraft.
Palmer utmanar Ellie att se världen bortom det mätbara och blir en katalysator för filmens centrala tema: balansen mellan vetenskap och andlighet. De genuina samtalen mellan McConaugheys och Fosters karaktärer är filmens emotionella och filosofiska kärna, där de diskuterar allt från universums natur till vad det innebär att ha tro på något större, på vetenskapen eller på varandra. Deras kemi är subtil men effektiv, och deras motsättningar ger filmen dess djup. De är inte bara kära, utan också idébärare som speglar de större frågorna filmen vill utforska.
En selot som blir tolerant
Det är svårt att prata om sådant som ligger bortom vårt förstånd och allt som är minsta filosofiskt utan att få det att låta som Jaden Smiths flummiga tweets från 10-talet. Men i hjärtat av Contact finns just idén om att ödmjukheten inför det som är bortom vår kunskap är det som ger oss en känsla av förundran.
Contact är inte bara en rymdsaga, utan en modern psalm om nyfikenhetens kraft. Vetenskap är inte bara att svara, utan att våga ställa de största frågorna, om och om igen. Förundran, säger filmen, är vad som gör oss nyfikna. Vad som gör oss mänskliga.
Jodie Fosters Ellie Arroway är smart men, enligt henne själv, ”skitjobbig”. I en intervju med Joe Leydon får Jodie Foster den briljanta frågan “om du hade mött Ellie Arroway på en fest, och efteråt behövde beskriva henne för din bästa vän, hur hade du gjort det?” varpå Foster svarar: “Hon är briljant, men skitjobbig. Så passionerad att hon kan bli störig, som människor kan vara när de är seloter. Hon är en selot som lär sig att vara tolerant”.
Ordet “selot” är en biblisk term som kommer från en religiös grupp kring Kristi födelse som främjade renlevnad och uppror mot romarna. Numera är det synonymt med “fanatiker”. En person som lämnar väldigt lite utrymme för nyansering eller fritt tänkande. En vars världsbild är begränsad och förblir oförändrad. Någon som försvarar något in i döden, oavsett motstånd. Någon så härdad att den inte kan förundras av något längre.
Ibland kan fanatism förväxlas med integritet, men i dagsläget är det inte helt olikt naivitet – två extremer förenade av okunskapens blinda fläck. I ett venndiagram är det ignoransen som förenar dem, tillsammans med brist på nyfikenhet och förundran. Contact lever just i det mellanrummet – den plats där nyfikenheten väcks och fanatismen brister.
Ellie Arroway är en ateistisk forskare driven av en enda idé: att vi inte kan vara ensamma i universum. När Ellie upptäcker ett meddelande från stjärnorna möter hon både vetenskapens och trons värld. Där och då inser hon att det finns mycket mer som hon inte vet än vad hon vet. Stunden då hon för första gången hör rösten från universum viskar hon: ”They should have sent a poet.”
Det är filmens kärna, en påminnelse om att vetenskap är mer än siffror – den är poesi, en strävan efter att sätta ord på det outsägliga. I sann Carl Sagan-anda är det inte en film om att välja, utan om att våga förena. Sagan såg inte tro som något mystiskt utan som en modig handling: att lita på att vetenskapen kan ge oss mer än svar – kanske även en mening.
I en värld där både fanatiker och ignoranta kastar bränsle på elden står Contact som en motvikt: en påminnelse om att ställa frågor, även när svaren riskerar att förändra allt vi tror oss veta. Förundran räddar oss.
Varför du bör se Contact
Förundran: Om du någon gång har stirrat upp mot stjärnorna och undrat vem – eller vad – som stirrar tillbaka, så är Contact din typ av film. Ett kosmiskt vykort från Carl Sagan, med en uppmaning om att alltid ställa frågor.
Musiken: Alan Silvestri och Robert Zemeckis är ett radarpar. Känslan av förundran är svår att förmedla med bara ord och dialog. I det här fallet visste Silvestri precis vad han skulle göra för att ge Zemeckis vision det där extra lyftet för att uppnå magi.
Filmfotot: Innovativa scener och vackra vyer gör det lätt för oss som tittare att slukas in i berättelsen.
Nästa gång i Månadens VHS:
Nästa gång är vi redan inne i december och självklart blir det då en julfilm!
