Månadens VHS: Angel’s Egg
Religion är uppe på tapeten igen. Det pratas om martyrer och bara för en vecka sedan var det kyrkoval. Passande nog är månadens VHS en ärlig berättelse som utspelar sig i mellanläget mellan tro och tvivel.
En kort synopsis
Angel’s Egg är en japansk animerad film från 1985, regisserad av Mamoru Oshii och med design av konstnären Yoshitaka Amano. Filmen utspelar sig i en gåtfull, postapokalyptisk värld där en ung flicka vandrar genom ruinerna med ett mystiskt ägg i sin famn – hennes största hemlighet och dyrbaraste skatt. Hon möter en pojke som följer henne, nyfiken på äggets innehåll men samtidigt tveksam till dess betydelse.
Genom deras tysta färd genom ödsliga landskap växer en märklig relation fram, där symboler av tro, tvivel och förfall ständigt återkommer: enorma skuggor av fiskar som jagas av spöken, monumentala kors och kyrkor och en ark som tycks vänta på en ny syndaflod. Dialogen är sparsam, men varje bildruta bär en tyngd som gör filmen mer till en meditation än en traditionell berättelse.
Angel’s Egg är lika mycket ett konstverk som en film – en visuell gåta som bjuder in tittaren att själv söka mening i dess stilla, drömlika värld. Det är en film som sakta kryper in under huden, och som man lämnar med fler frågor än svar.
Krossade ägg
Jag skulle nog ha varit den mest outhärdliga personen om jag med självförtroende hade kunnat säga att jag förstod vad Angel’s Egg egentligen handlar om. Mamoru Oshii har dock själv sagt att berättelsen är öppen för tolkning. Vanligtvis är det ett trött konstnärstrick – en flyktväg efter att ha tvingat en stackars åskådare att genomlida ens egna fyra timmar långa egotripp. Men här känns det som om den lite drygt en timme långa filmen faktiskt vill säga något.
Symboliken är vattentät: fiskar, ikoner, kyrkor, kors, änglar, duvor, en ark. Det är helt klart bibliska referenser rakt igenom filmens visuellt slående och spöklika scener. Visserligen har nästan varje episk berättelse i modern tid någon slags biblisk parallell, framförallt med just messiastroper, men Angel’s Egg verkar vilja vara övertydlig med sina religiösa teman, där varje bildruta tycks bära en dold innebörd om tro och tvivel. Eller ja, inget av detta är egentligen bekräftat, då Oshii varit väldigt diffus med filmens egentliga innebörd. Men med hans bakgrund som kontext blir det lite mer begripligt. Oshii växte själv upp i en katolsk familj men lämnade tron som vuxen. Eller som han kallar det, “blev desillusionerad”.
Att “desillusionen” genomsyrar filmen är svårt att bortse ifrån. Den skildrar barnatrons död och nihilismens födelse. Detta är det som leder den som tidigare varit hängivet troende till att börja ställa avgörande frågor. Vad är egentligen sant? Varför händer detta? Är detta verkligen rätt, och tänk om jag har haft fel hela tiden? Bland västvärldens kyrkoavhoppare kallas detta för “deconstruction” – när man börjar ifrågasätta en tro som man en gång uppfattade som absolut. Det är inte bara en intellektuell process utan också en existentiell kris. I USA har fenomenet blivit allt vanligare de senaste åren, särskilt i takt med att religionen allt oftare används för att rättfärdiga sådant som krig, girighet, homofobi, sexism och rasism.
Samtidigt är det paradoxalt: många av de värderingar vi idag hyllar som universella – som mänskliga rättigheter och tanken om människans lika värde – är till stor del sprungna ur samma religiösa tradition. Dekonstruktörer lever därför i ett limbo: en ambivalens mellan att avsky religionens missbruk och samtidigt erkänna att dess berättelser format de ideal som fortfarande håller oss samman.
Det är just detta tillstånd av ambivalens Angel’s Egg vill återge, om än diffust och väl konstnärligt. Flickan håller sitt ägg som det sista hoppet i en värld av ruiner. Ägget blir hennes syfte, något som ger henne mening när allt annat fallit samman. Pojken däremot är mer reserverad, nästan skeptisk. Han har sett världen, kanske blivit bränd av den, och förstår att tron kan vara lika bräcklig som skalet hon skyddar. “Du måste krossa ett ägg för att veta vad som finns i det”, säger han. Kanske är det så också med tron: att den måste ställas mot väggen, pressas med ett antal “varför?” tills bara det nakna “därför” återstår som svar.
Man behöver inte ha varit djupt engagerad i tro eller ett religiöst sammanhang för att genomgå en omvärderingsprocess eller känna sig övergiven. Ett engagemang i något, eller i någon, som inte blir återgäldat leder till just skepticism och misstro.
Angel’s Egg kommer därför även vara tilltalande för den som inte varit religiös. Som tittare blir man lika vilsen som huvudkaraktärerna, men väljer ändå att stanna kvar. Kanske för att filmen, precis som tron, inte erbjuder några slutgiltiga svar – bara en känsla av att det är viktigt att fortsätta söka.
Varför du bör se Angel’s Egg
Filmfotot och miljön: Med sina vackra bilder och spöklika landskap blir filmen ett kärleksbarn mellan Denis Villeneuve och David Lynch. Den är vackert animerad, och varje ruta är ett konstverk som gör det lätt för dig som tittare att bli insvept och hänförd.
Musiken: Yoshihiro Kanno är kompositören bakom Angel’s Eggs unika soundtrack. Traditionell japansk folkmusik vävs samman med en maffig stråkorkester, toppat med elektroniska inslag. Resultatet blir ett soundtrack som omsluter dig i filmens vackra absurditeter (som om filmfotot inte var nog).
Känslan: Det finns en genomgående känsla av melankoli i hela filmen. Man kanske ser det som något avskräckande, men det är just det som gör den här filmen så vacker. Trots sin mörka atmosfär och existentialistiska teman är den här filmen långt ifrån dyster.
