Månadens VHS: Abre los ojos
Vare sig man sett den eller ej är Tom Cruise-filmen Vanilla Sky bekant för de flesta. Mindre känd är kanske förlagan som den baseras på. Nu när Spanien är lite extra på tapeten efter sommarens VM-vinst förs mina tankar till ett av de mest unika koncepten för sci-fi på film – den spanska berättelsen som inspirerade Vanilla Sky.
En kort synopsis
Alejandro Amenábars Abre los Ojos (1997) är förlagan till Cameron Crowes sci-fi-film Vanilla Sky, med Tom Cruise i spetsen. Amenábars berättelse är ett original i varenda aspekt. Den spanska regissören står för regi, manus och även musiken. Berättelsen följer César (Eduardo Noriega), en ung, förmögen och vacker man som är van vid att få allt han pekar på. Han är självisk, narcissistisk och helt oempatisk – han bryr sig inte det minsta om hur hans beteende sårar människorna omkring honom. Men så blir han plötsligt kär i Sofia (Penélope Cruz, som återvänder i samma roll i Vanilla Sky), vilket leder till att han tvärt börjar ifrågasätta sin extravaganta livsstil och om den ens hade någon mening till att börja med.
Men efter en tragisk bilolycka dagen efter han träffar Sofia förändras hans liv över en natt när hans ansikte vanställs och verkligheten omkring honom gradvis börjar falla isär. Han tar kontakt med ett företag som hävdar att de kan transportera honom till en virtuell värld där han kan vara precis den han vill vara.
Gränsen mellan dröm och verklighet blir allt suddigare, och snart är det lika svårt för César som för publiken att avgöra vad som egentligen händer. Vad är det som är på riktigt och vad är det som är virtuellt? Det som börjar som ett romantiskt drama utvecklas långsamt till en psykologisk science fiction-thriller om identitet, minnen och människans instinkt av att fly från sig själv istället för att acceptera verkligheten.
Att öppna ögonen
Som det ofta är med science fiction-filmer vore det nästan synd att avslöja för mycket av handlingen. En stor del av upplevelsen ligger i att, precis som César, försöka förstå vad som är verkligt och vad som bara existerar i hans eget medvetande. Jag nöjer mig därför med att säga att Abre los Ojos är en av de filmer som blir rikare ju mindre man vet på förhand.
Tidigare har jag lyft fram hur filmen behandlar fåfänga, rikedom och hur skört allt detta egentligen är. Men när jag återvänder till den känns det som att dess verkliga kärna handlar om något betydligt enklare: acceptans.
På många sätt är Abre los Ojos en klassisk fabel. Precis som i Skönheten och odjuret straffas huvudpersonen för sin själviskhet och sitt narcissistiska sätt att se på världen. Skillnaden är att förbannelsen inte kommer från någon häxa eller gudomlig kraft, utan från verkligheten själv, och därför är inte förbannelsen så lätt att upphäva. När César förlorar det som definierat hela hans identitet – sitt utseende – rasar också hans självbild samman. I det här fallet kan han inte gottgöra sig genom goda gärningar. Hans befrielse kommer snarare att komma genom acceptans och genom att se sina handlingar i vitögat och förstå hur han sårat andra.
Césars första instinkt är inte att bearbeta olyckan. När ansiktet vanställs flyr han istället in i en verklighet där allt fortfarande är som det borde vara. Där människor, speciellt Sofia, älskar honom. Där spegelbilden fortfarande går att känna igen och där konsekvenserna av hans handlingar inte längre existerar. Om sorgens och tragedins första fas är förnekelse, då bygger César ett helt universum kring just den känslan. Han begraver det som hänt så djupt att inte ens han själv längre kan skilja verkligheten från den värld han skapat för att slippa konfrontera den.
“Abre los ojos” – att öppna ögonen – innebär ibland att acceptera den människa man blivit, snarare än den människa man en gång var. Ingen är egentligen bortom räddning, men det finns saker som är så skadliga att de inte går att göra ogjorda. Att konfrontera sig själv med fullständig ånger kanske inte leder till någon drastisk förändring, men att ta ansvar är den enda vägen framåt. Först när César slutar fly kan han börja leva igen.
Varför du bör se Abre los ojos
Helhetskonceptet: Alejandro Amenábar står bakom det han skapar in i minsta detalj, vilket sätter enorm press på honom att leverera. Och det gör han galant. Allt ifrån manuset, regin och även musiken står den spanska filmskaparen för, vilket gör att Abre los ojos blir ett helhetskoncept. Hur bra Vanilla Sky än må vara är den inte ett lika omfattande passionsprojekt från grunden.
Berättelsens kärna: Att fråntas allt man trodde var självklart och lära sig leva med det är ett mardrömsscenario, men likväl ett alldeles sannolikt scenario. Kanske kan du som bär på den rädslan finna tröst i en berättelse som denna.
