Månadens mixtape: juni
Sommarens första månad har lidit mot sitt slut och juli har nu sparkat in dörren. Juni har på musikfronten varit en fartfylld månad, och på KULT har vi trots värmen inte legat på latsidan! Vi har recenserat massvis av bra album – däribland Phoebe Bridgers fantastiska nya platta Punisher och Run The Jewels otroliga album RTJ4. Vi har samlat ihop veckans bästa singelsläpp, skapat en spellista med våra bästa sommarlåtar och bjudit på en liten lektion i musikhistoria.
Vi har också pratat med några av musikvärldens just nu mest intressanta röster: hiphopartisten Blizzy, indiefolkbandet Maple & Rye och popstjärnan Skott.
Nu är det dags för oss att knyta ihop säcken och plocka ihop en mixtape som sammanfattar musikmånaden. Luta dig tillbaka, läs, lyssna och låt dig vaggas in i tonerna av juni månad!
Hela Spotifylistan hittar du här.
VIDEOS
Megan Thee Stallion | Dear Class of 2020
Till ära av alla som tog studenten under coronaåret 2020 samlade YouTube ihop flera av världens stora ledare och artister för att fira och inspirera årets studenter, något som självklart behövts extra mycket i år. En av artisterna i den stjärnspäckade line-upen var Megan Thee Stallion, den absolut hetaste kvinnliga rapparen för tillfället.
Genom ett hus som förmodligen är beläget någonstans längs Kaliforniens kust studsar Megan Thee Stallion med en klubba i munnen, som den där coola, äldre tjejen i grannskapet man såg upp till som barn. Man vill hänga med henne, man vill vara som henne och man vill vara henne. Savage i all ära – det är Captain Hook som fångar essensen av Megan Thee Stallion. Grovt, kaxigt, men med glimten i ögat. Om sommaren 2019 var Megans Hot Girl Summer, är sommaren 2020 hennes Even Hotter Girl Summer. Och det här är garanterat bara början. Period.
Theo Hafström
Luminous Kid – The Gutter of Our Ecstasy
Fotografen Olof Grind har i åratal arbetat med att bildsätta musik. Efter att ha fotograferat artister som Phoebe Bridgers och Augustine har han nu själv satt sig i studion och gett ut en debutsingel under aliaset Luminous Kid. The Gutter of Our Ecstasy är en mjuk och vacker kärlekslåt vars drömska toner har en nästintill astral framtoning. Med en svävande nostalgisk blick åkallar Luminous Kid en kärleksresa i Paris och skapar vad han själv kallar för ”queer bedroom indiepop” – en beskrivning som mer än väl beskriver den känslofyllda, atmosfäriska debutsingeln. Den fantastiska musikvideon som ackompanjerar låten bidrar till ett varmt och ömt helhetsintryck, och Grinds sätt att förena konstuttryck kommer här till sin fulla rätt.
Daria Spitza
Jonathan Johansson live på Pustervik
Den tjugofemte mars var det menat att Jonathan Johansson skulle påbörja sin turné på Pustervik efter att ha släppt albumet Scirocco en månad tidigare. Sedan kom Covid-19 och precis som resten av sveriges spelningar och festivaler fick turnén ställas in och flyttas fram. Den femte juni fick dock Jonathan sin spelning på Pustervik, men utan publik och livestreamad på Göteborgs-Posten. Tillsammans med ett gäng musiker som Jonathan vanligtvis inte spelar med bjuder han på en otroligt intim och vacker show fylld med helt unika versioner av några av Sciroccos starkaste låtar och hits, som till exempel Rosa Himmel och Stockholm.
Oscar Johansson
Alicia Keys: NPR Music Tiny Desk Concert
Ovanstående framförande genomfördes redan i februari, men har inte varit tillgängligt förrän den 22:a juni då NPR äntligen lade upp videon. I klippet ser vi soul-stjärnan Alicia Keys fullständigt spränga den lilla spellokalen med sin värme, energi och fantastiska sångröst. Den småskaliga konserten är en hjärtevärmande, rentav terapeutisk upplevelse – i 27 minuter och 46 sekunder är det som att Keys röst och personlighet tränger ut all världens oro och ersätter den med en vilsam, lugn trygghet. Låter det överdrivet? Titta på videon och se för dig själv!
För absolut höjdpunkt: den fantastiska låten Falling vid 22:40.
Daria Spitza
ALBUM
The Way It Ends
Currents
I början av månaden släppte metalcorebandet Currents sitt andra album, The Way It Ends. En rafflande och fräsch uppföljning på debuten. Bland mekaniskt träffsäkra riffs, smattrande trummor och gigantiska melodier finns teman om sökandet efter identitet och syfte. Och kanske görs den allra största insatsen på The Way It Ends av just bandets sångare, Brian Wille, som växlar mellan catchiga refränger och brutala, lungtömmande skrik.
En av albumets många framstående låtar är Monsters som målar bilden av ett giftigt förhållande. Men det går inte att låta bli att överanalysera texten som en underliggande kritik mot metalcoregenren som ofta kan vara tröttsamt fokuserad på breakdowns och formbundna låtstrukturer: ”We’re stuck in the same old standstill again / Sick of waiting for you to feel it / Always waiting for the next breakdown to begin / Scared of getting too complicated”.
Robin Andersson
Nídia
Nídia
Nídias självtitulerade EP är kraftfull, frenetisk och kompromisslös. Den fångar själen av Lissabons Vale do Amoreira, området i vilket Nídia spenderat sina formgivande år. “När något kommer ut från gettot, kan det inte komma mjukt. Det måste ha styrka,” berättar hon i en intervju med The New York Times. Nídia har varit en av frontfigurerna som spridit batida: en genre av elektronisk musik som lånar mycket från kuduro, en angolansk, högenergisk musikstil – som bland annat M.I.A gjort känd genom sitt inhopp på Buraka Som Sistemas Sound Of Kuduro. Nídias (och hela Principes, skivbolaget genom vilket EP:n släppts) diskografi är en uppvisning av det bästa som batida har att bjuda på, och Nídias självtitulerade EP är bland de hårdaste, mest slagkraftiga varianterna som går att hitta i genren.
Sultan Ahmed
Bet you’re soft
Veiv
Malmöbandet Veiv gjorde nyligen inte bara ett namn för sig själva på sin coronavänliga spelning tillsammans med Silverkulten, med 40 personer som maxpublik. Utan trion har nu i samband med det även släppt sin tredje och kanske mest välarbetade EP, som de valt att titulera: Bet you’re soft. På denna sexspåriga EP kombinerar bandet bland annat indierock, punk, modern grunge, surf och allt annat i världen som är hyfsat melankoliskt. Detta tillsammans med bitterljuva texter om klimatångest samt kamp för jämställdhet och med tydliga inspirationer från 90-talets garagerock, resulterar i sex mycket kraftfulla låtar som enklast beskrivs som emotionella och stökiga – precis som allt annat fint här i världen.
Gustav Stjernkvist
Descanso En Poder
DELLAFUENTE
På Descanso En Poder blandar Pablo Enoc Bayo, mer känd som DELLAFUENTE, alla element som fått växa och frodas i den spanska trapscenen till ett lufttätt, välsammansatt album. Granadasonens flamencorötter speglas i DEP:s ljudpalett på ett sätt som påminner om Rosalías El Mal Querer — mycket tack vare samarbetet med bland annat El Guincho, som producerat även den förstnämndas epos — och kompletteras ytterligare med trap-, perreo- och afro swing-färger. På albumets introspår deklarerar Pablo att han vill skapa en hybridplatta, som ger marknaden vad den vill ha utan att kompromissa bort budskapet som han vill sända. Det tycks han ha lyckats med på DEP.
Sultan Ahmed
SINGLAR
Klara Keller – Mohabbat
Det finns flera frågetecken kring varför en av landets mest lovande popartister fullkomligt försvann från samtliga musikstreamingtjänster för ett par år sedan. Man kan spekulera i timmar, men det viktigaste är ändå att Klara Keller nu (äntligen) är tillbaka med två rykande färska singlar som åter upprätthåller hennes position som en av landets framtida popstjärnor.
En av dessa singlar är låten Mohabbat som producerats med mannen, myten, legenden: Jocke Åhlund. En avskalad indiepoplåt som behandlar ångesten av att inte kunna få fram orden när man väl behöver det. En väldigt simpel låt på alla sätt men det är ansträngningen man så tydligt hör i Klaras röst som gör ALLT.
Gustav Stjernkvist
Från Mars – Hej KP
“Aj” säger hjärtat lite oförberett när Från Mars drar igång elgitarrerna och dammar av gamla grundskoletankar. Hej KP är en känsloladdad, hjärtskärande och rolig låt som sätter den hormonförvirrade tonårskroppens funderingar i såväl allvarligt som komiskt ljus. Över en fantastiskt rik, psykedelisk rock-produktion flyger textrader som osar av nostalgi och humor, men som också bär ett sorgset, stundtals brutalt, allvar. Alltifrån klåda till morbida tankar och dödsångest dras till sin spets och avhandlas under låtens gång, medan sångerskan Sandra Lindfors vrålar ut ett desperat “Är jag normal?” i refrängen. Snyggt, smart och sentimentalt.
Daria Spitza
Victoria Monét, Khalid, SG Lewis – Experience
Jag lovar att sluta tjata om att 2020-talet är det nya 70-talet om ni lovar att lyssna på Experience med Victoria Monét och Khalid. Denna discoglimrande duett är allt som behövs ute i solen, eller bara som en tillfällig flykt till guldiga discogolvsdagar. Två ord: Glamour goals!
Monét och Khalid tvivlade från början på att släppa en så glädjefylld låt i det läge världen befinner sig i just nu. Samtidigt menar de dock att det i juni, som både är Black Music Month och Pride Month i hemlandet USA, behövs musik som är värd att firas till. Refrängen går “I’m all out of love, you gave it away // I’m hoping that experience can get you to change”, och kan refereras till både stora som små problem i livet.
Theo Hafström
Thibault – Centrelink
Personligen tycker jag att cembalon är det svåraste instrumentet att uppskatta när det finner sig i dagens musik. För mig känns det alldeles för tidsbundet och utdaterat för att jag ska kunna se det som sammanhängande med populärmusiken. Men på något sätt har det australienska bandet Thibault vunnit över denna vresiga skeptiker.
Centrelink har en underliggande cembaloslinga med elgitarr som varvas med trumpet till en psykedelisk barockpoppig myslåt. Texten må vara rätt sorgsen men när Nicole Thibaults röst rör sig mjukt över de smått glada och bekymmerfria instrumentalerna blir resultatet färgglatt och nästan upplyftande.
Robin Andersson
Teddy Girl & Latch – Electro Veins
Teddy Girl och Latch gör på nya singeln Electro Veins något som ännu lyst med sin frånvaro på den svenska musikscenen – nämligen futuristisk, hård, alternativ pop som leker med den teknologiska dystopins tankeramar. Robotiserade vokaler flyger över en atmosfärisk produktion, åkallar stildrag á la Grimes och tar ut svängarna ordentligt. Electro Veins är ömsom hård och realistisk, ömsom syrlig och abstrakt – produktionens svävande syntar och hårda, elektroniska trummor slår in lyssnaren på ett spår som skaver och tillfredställer på samma gång.
Daria Spitza
Dennis Lloyd – Alien
2 minuter och 18 sekunder är minsann i det kortaste laget för i princip all sorts musik: Dennis Lloyd visar dock att det knappast behövs mer för att förmedla, ja, det mesta. Israelen, som kom från ingenstans när singeln Nevermind plötsligt klättrade på listorna världen över, ger oss nu ett helt komplett paket i den nya singeln Alien. Nevermind var bra, men Alien har något som den tidigare singeln saknar – själ.
Lloyd visar på en magisk känsla för detaljer i musikproduktionen, röstförvrängningen är bland annat så subtil så den inte ens märks förrän hans ofiltrerade röst hörs i verserna. Den riviga rösten förmedlar hjärta och smärta, som om han desperat söker någon som upplever samma alienation som han själv gör. Det som knyter samman det hela är den okomplicerade, men ack så gripande texten om att inte finna sin plats i världen. Med detta sagt tror jag vi har funnit oss vår Summertime Sadness för i år.
Theo Hafström
Hela listan med månadens bästa låtar hittar du här!
