Pontus Gustavsson om Gatuslang, hiphopens utveckling och avsnitten som aldrig släpptes
I åtta år har Pontus Gustavsson drivit musikpodden Gatuslang. Under nästan ett helt decennium har olika hiphopartister turats om att sitta vid hans köksbord, berätta sina livshistorier, dela med sig av musiken och djupdyka in i kulturen. Genom åren har han intervjuat artister som Timbuktu, Cleo och AKI — alltid med ett fokus på artistens egna personliga historier och verk.
Det är en solig eftermiddag när jag möter Pontus vid tunnelbanestationen i Örnsberg, som myllrar av människor och liv. Vi stiger in hans lägenhet tillika studio, och jag slås direkt av hur hans intresse genomsyrar hela utrymmet — väggarna är fyllda med konstverk som alla på ett eller annat sätt är kopplade till musiken. Looptroop Rockers andra album The Struggle Continues hänger på väggen i hallen, tillsammans med en Roffe Ruff-print och en bild på rapparen Jas the Cat photoshoppad in i en katt. Väggarna i vardagsrummet är fyllda av hyllor som innehåller CD-skivor, vinyler, merch från olika spelningar och gåvor från artister. När vi slår oss ner i köket pekar Pontus på stolen han just satt sig på och konstaterar att det nu är ombytta roller — intervjuaren ska själv bli intervjuad, och på stolen där han precis slagit sig ner har ett 50-tal olika hiphopartister suttit genom åren.
Låt oss börja i början! Hur kom du in på hiphop?
– Bland mina första skivor var en skiva av Cypress Hill. Jag fastnade inte riktigt för den då, men sen så kom det något liknande, samma sound liksom, ganska hårt och skränigt och smutsigt, en grupp som heter Just D, som var stora på 90-talet – du har säkert hört den där julsingeln, säger han och börjar nynna på Juligen. Han fortsätter:
– De har ju rötter i hiphop, och jag gillade den stilen. Sen hade jag lite koll på typ Latin Kings, sedan var det ju Petter år 98 som jag kärade ner mig i. För att jag kunde väl identifiera mig, en vit, arg, ung snubbe. Då hade jag också börjat lyssna lite på amerikansk hiphop lite tidigare, men när man är 11-12 så kan man ju inte mycket engelska så man tyckte bara att hela grejen var cool typ.
Var det uttrycket som lockade, eller var det känslan?
– Det var nog uttrycket, och sen känslan i produktionerna. Men det var mycket mainstream som jag lyssnade på då, Fugees till exempel, Lauryn Hill var min favoritrappare där, och sen Busta Rhymes, han var cool. Mycket så att jag började gilla hiphoplåtarna på samlingskivorna, och sedan gick vidare, förstod att det fanns andra stilar och element. Jag gillade det där med texter, med att uttrycka sig.
Det var i väldigt tidig ålder som du kom i kontakt med musiken?
– Ja, och sen så ville jag ju skriva texter, men det var liksom ingen jag kände som lyssnade på hiphop, det var några på skolan som man kunde byta skivor med, men det var fortfarande på en väldigt basic level, tills man kom upp på gymnasiet och kunde styra lite mer, träffa folk på andra sidan stan.
”Det var verkligen analogt där i början, man gick på någon rapkurs i majorna, hängde på Whoa, träffade folk där, bildade lite grupper här, rappade med Parham ett tag.”
Pontus berättar att han var med i battle-gruppen 031 samt blev redaktör för Sveriges då största hiphop-sida whoa.nu.
– Det var verkligen analogt där i början, man gick på någon rapkurs i majorna, hängde på Whoa, träffade folk där, bildade lite grupper där, rappade med Parham ett tag. Släppte lite battlegrejer.
Hur kom Gatuslang in i bilden?
– Jag kände när jag flyttade till Stockholm 2010 att whoa.nu höll på att ebba ut, det kom så mycket konkurrerande sidor, bland annat Facebook som konkurrerade ut mycket. Vi la ner det 2013, och då hade jag redan lappat över lite med Gatuslang. Vi stod inför att satsa och bygga om hela sajten, eller bara kalla det för en era helt enkelt.
Vad var det som gjorde att just Gatuslang blev din nya outlet?
– Jag hade länge haft idén om att ge folk ett forum där de får sitta och prata, om sin karriär, om hiphop. Jag hade länge sänt studentradio i Göteborg, och när jag flyttade till Stockholm hade jag varit utan den radion i två-tre år, och då kände jag att ‘vafan, jag har all teknik som behövs, jag har kontakter med hiphop-folk’ och så hade jag upptäckt poddar precis innan. Jag var en ganska early adopter när det gällde poddar, och kände att det här skulle man kunna göra något med. Jag hade en dator som var typ, helt okej, hade en hemmastudio och en sommar så kände jag bara ‘nu kör jag’. Ringde lite folk, samlade dem, så satt vi här i köket. Så första avsnittet kom 2012, 31:a augusti, då hade jag jobbat kanske två-tre månader med det.
”Ibland har man ju känt att ‘vad är det jag sysslar med, varför håller jag på med det här?”
Vad har drivit dig till att fortsätta så här länge? Åtta år är ändå ett tag!
– Ja, verkligen, och det har ju varit upp och ner. Ibland har man ju känt att ‘vad är det jag sysslar med, varför håller jag på med det här?’. Samtidigt finns det ju ingen annan som gör det. Jag tycker att musikjournalistiken har varit så himla dålig, på många sätt. När ekonomin försvann, så blev den svag, och de som har varit duktiga kanske inte alltid gjorde det bara för kulturen, eller kanske helt enkelt växte upp, skaffade barn och familj, och då blir det inte hållbart att jobba ideellt hur mycket som helst. Men jag har ändå känt att jag tillhör den [hiphop]kulturen, och det är liksom det som har drivit på det. Men också såklart att folk vill lyssna, att man får feedback fortfarande, det hade varit tråkigt om jag gjorde det bara för mig själv. Jag vill ju samla communityt.
Så det är någon slags tanke om en gemenskap, att fylla en lucka?
– Absolut, de som lyssnar på podden är såna som jag hängde med för 15 år sen och som kom och slaggade på min soffa.
Fint att det är kvar!
– Ja, det är väldigt vackert, att man har med sig de genom livet.
Pontus utvecklar och berättar att han delvis driver podden för sig själv, för att han tycker att det är kul, men också för kulturen, för att lyfta historier som sällan berättas. Han benämner det som ett musikhistoriskt projekt, och något som han också gör för att värna om ett kulturarv som sällan får utrymme.
Är inte det konstigt att kulturen inte får mer utrymme, med tanke på hur stort hiphop är just nu?
– Ja men just det att hiphopen är så stor, alla liksom pratar om att hiphop är den största musiken, men kulturen får ju inga pengar, skivbolagen får pengar. Spotify får in hur mycket som helst på streams, men det går inte ut till utövarna, till de som kämpar för kulturen.
Vi kommer in på den ekonomiska aspekten av kulturjournalistik. Pontus berättar vidare:
– Jag har alltid tänkt att jag skulle vilja ha en inkomst på det här, men ändå landat i att jag prioriterar innehållet först. Jag skulle säga att det är väldig hög nivå på podden, men också att det är ganska hög tröskel för att komma in i den, man vet att nu har jag framför mig en intervju på 2–2,5 timme, jag måste ta mig tiden att sätta mig ner och lyssna. Det är liksom inte i linje med ADHD-generationen.
Jag tänkte på det när jag lyssnade. Avsnitten ÄR väldigt långa. Men det finns ju något härligt i det också, det blir mer ofiltrerat.
– Många har ju velat det, att jag ska klippa ihop en snabbversion på 30 minuter. Det finns ju andra poddar som har något liknande, men… Nja.
Det är ju dock inte bara tröskeln för att komma in i podden som lyssnare som är hög, utan även som artist. Du hade länge en regel om att bara personer som varit verksamma i över 10 år skulle få vara med. Varifrån kom det?
– Men kanske lite för att visa att man tillhör kulturen? Att man inte bara är en kulturturist eller en hiphopturist, som kommer in, gör en låt och lämnar gemet. Samt att den typen av musikjournalistik finns ju fortfarande, att ‘å, nu har Fricky släppt en ny singel, vi har med honom på telefon!’, den typen av Nöjesguiden-journalistik, den finns ju fortfarande. Där är det mycket fokus på aktualitet, men inte så mycket på grävande — inget liksom ‘vad hände med den här rapparen, som knarkade bort sig 1997 och sen försvann från ytan?’. Och då är jag där och gräver, sitter på Eniro och Ratsit och skriver till folk privat, frågar vart de bor och vad de gör.
Hur brukar folk reagera när du hör av dig?
– Vissa tycker att det är kul, jag vill ju intervjua folk som inte är så vanliga! Jag hakar inte på trender och intervjuar artister bara för att de är stora, utan då blir jag snarare tvärtom. Jag hejar på förloraren, liksom.
Lite underdog-feeling?
– Ja men exakt. Någon kanske gjort något grymt och så sitter Kristoffer Triumf där på Värvet och tänker att den här vill jag inte intervjua, för han har bara 37 följare. Medan jag tänker ‘fan vad fett, att vara så här grym och bara ha 37 följare? Han har ju ändå släppt 10 mixtapes genom åren.’ Jag vill intervjua alla inom kulturen och intervjua folk som kanske är lite oväntade, och kanske bilda folk. Det är ju en avsaknad av bildningskultur i Sverige idag, allting ska gå så snabbt, folk orkar inte läsa en bok längre utan vill ha typ ‘fem minuter om astronomi’, snabbkurser på Youtube, men pallar liksom inte det här med att läsa en bok på 500 sidor där de lär sig allt om Mars, eller Jupiter, eller hjärnans funktioner. Det är mycket snabbmatande.
”Någon kanske gjort något grymt och så sitter Kristoffer Triumf där på Värvet och tänker att den här vill jag inte intervjua, för han har bara 37 följare. Medan jag tänker ‘fan vad fett, att vara så här grym och bara ha 37 följare?”
Tänker du att det även speglas i kulturvärlden, och i hur folk konsumerar musik?
– Ja, alltså jag gillar ju konceptalbum, pressade på vinyl, där det finns en tanke från början till slut. Där du kanske jobbat med en eller två producenter, kanske har ett konstverk till varje låt, liksom jobbar mer med det tänket än att pusha ut singlar och döpa dem till Coco Chanel för att du vet att Coco Chanel är het nu.
Kan du då känna att du saknar den kulturen som band ihop hiphopen innan?
– Ja, absolut. Sen har det kanske med ålder att göra, folk skaffar familjer, jag dricker själv knappt alkohol längre, eller är ute på klubben och kollar på konserter, jag har sett de flesta jag vill se. Man förstår ju den äldre generationen också, det är svårt att hålla ett intresse uppe hela livet, att alltid vara på det senaste och kunna vråla med i att Post Malone är så jävla fet. Och sen nästa vecka lyssna på Einár som är 18 bast — jag är liksom inte där i mitt liv, jag tyckte gangsterrap var skitmäktigt när jag var ung och arg, nu känns det mer tröttsamt. Man förändras mentalt. All musik har sin tid och sin publik.
Hiphopen har ju också förändrats med sin publik, den finns ju kanske lite där för att plocka upp unga, så som du blev upplockad när du var ung?
– Exakt! Och det är ju lite synd att det har blivit en generationsgrej, jag vill ju liksom bygga broar mellan generationer, jag vill att den nya generationen ska lära sig av den gamla, men att den äldre också ska kunna förstå den yngre.
Finns det några artister idag som är unga, men som du ändå kan se har kunnat vara lite av en brygga?
– Ja, alltså det finns en hel del!
Vilka då?
– En grupp från Västerås som heter Fridlyst som är jäkligt coola, finns en rappare från Kiruna som heter Skarp V som jobbat med de. Och sedan Nebay Meles och Jelassi!
Du har ju noga bevakat, och nystat i, hiphopkulturen så himla många år nu! Vad ser du för förändringar? I musiken, i kulturen, i hiphopens roll i samhället?
– Det är ju jättemånga förändringar. Om man ska börja med det musikaliska så har ju det förändrats mycket, hur soundet låter. Nu är det lite långsammare, det är inte så mycket fokus på texter utan mer fokus på melodier, och kanske inte så mycket på individnivå, det är ganska mycket av ett generiskt sound, man kanske använder samma termer, till och med ord, när man skriver. Det är inte konstigt att man använder samma termer och ord om man kommer från samma förort, men förut var det en annan spridning. I Skåne hade man sin flavour, i Göteborg en annan.
Vilken är den roligaste/sjukaste/märkligaste intervjun du gjort? Du får välja adjektiv!
– Alltså jag gjorde ju en intervju med en av mina största idoler, och nu vill jag ju göra en till intervju med honom, för jag hann bara första delen. Soul-sångaren Kaah, som jag hade hört skulle vara en ganska udda fågel, och det var han ju verkligen. Högintellektuell, lite svår, ovan vid intervjuer. Men jag gillar ju det också, jag försöker se det positiva i att folk är udda. Framförallt så uppskattar jag folk som är ärliga, som svarar rakt på, som Ken Ring. “Gatuslang” är förresten taget från hans första singel! Det är därifrån det kommer. Med en sådan karaktär kan man alltid ställa en fråga och få ett svar, och det är jävligt kul.
”Folk har väl suttit en hel del och slirat i det här köket och blivit packade”
Pontus utvecklar:
– Men vad fasen, jag har gjort många roliga intervjuer. Jag intervjuade en kille från STHLM Inkasso, Matte J, som är en jäkla karaktär. Han blev så full sista 45 minuterna att han inte kunde prata ordentligt, utan bara stötte ut ord typ. Så vi fick mötas upp här hemma efter en vecka eller två. Så det var lite kul, för jag gjorde en säsong [av podden] på en jättefin restaurang som hette Cloud Nine, där vi blev bjudna på en trerättersmiddag och en flaska Hennessy. Jag kollade på honom och frågade bara ‘klarar du det här?’ han svarade och ba ‘ja jag har krökat som fan alla år’, ‘jag är ingen amatör, vad tror du bror’, och höll på sådär du vet. Så drack han upp halva flaskan och det gick åt helskotta. Folk har väl suttit en hel del och slirat i det här köket, och blivit packade. Rapparen Stor tyckte också att han blev för packad, jag tyckte inte det, jag tyckte det var jättebra, men vi delade på en bag in box…. Med Mächy hade vi vinprovning, köpte de fyra eller fem billigaste vinerna på Systembolaget, så skulle vi blindtesta dem.
Brukar det hjälpa att få i folk lite vin?
– Ja men det hjälper, men folk får ju ångest dagen efter, liksom ‘vad fan sa jag’. Så på det sättet är det ju lite dumt, för då kanske de inte vill släppa det eller har krav på avsnittet om att man ska klippa bort grejen. I efterhand var det ju inte jättevärt, eftersom varken Mächy eller Stor ville släppa sina intervjuer.
Om du fick göra en intervju med vem som helst — vem hade det varit?
– Just de här rapparna som försvunnit, som inte gör någonting nu. De som poppar upp är typ Ayo, som jag växte upp med, rappare från blåa linjen som hänger mycket i Dubai nu och håller på med kampsport. Ayo hade varit fet, sen en av mina favoritrappare Profilen, han har inte gjort så mycket intervjuer heller, men han är med i en grupp som heter PH3. Sen hade det varit jävligt fett med Seron, en rappare från gruppen Mobbade barn, han lämnade hiphopen tvärt efter att han hade hittat Gud, tryckte ner sina vinylskivor i ett sopnedkast och skrev ett avskedsbrev.
Nu har du ju lite nytt på gång! Ett nystartat projekt vid namn Gatuslang Bars. Vill du berätta lite mer om det?
– Gatuslang Bars är det senaste Gatuslang-projektet, det tredje i Gatuslang-historien. Det är en Youtube-serie som ska vara lite snabbare och lätt för ADHD-publiken, är det ju tänkt. Sen så är det ju äldre rappare med, och mycket klassiska bars från 90- och 00-talet. Men det är såklart en del moderna texter också, men gästerna är inte nödvändigtvis födda efter 90-talet. Jag tycker ju fortfarande att man ska ha lite skinn på benen, du ska ha varit med i gemet.
Det blir inget avsnitt med Einár då?
– Alltså, om Einár hör av sig, så vore det svinkul, det finns mycket att grotta i där! Hör av dig Einár, om du vill vara med! Jag har all respekt till de som grindar, han släpper liksom två album om året, fan kör på!
