Lina Maria Mannheimer om att sätta mänskliga beteenden under förstoringsglas
Lina Maria Mannheimer har utforskat gränsöverskridande relationer och sadomasochism när hon följt den franska dominatrixen Catherine Robbe-Grillet i Ceremonin och undersökt digitala parningsriter bland 90-talister i Parning. Nu är hon aktuell med kortfilmen Man med duvor som har premiär den 8:e mars och är årets invigningsfilm i Tempo Dokumentärfestival!
Man med duvor är en dokumentärfilm som berör paradoxen mellan ömhet och äckel. Den skildrar en man som, kring Centre Georges Pompidou i Maraiskvarteren i Paris, hänger sig åt att ta hand om några av stadens mest avskydda djur. En gång om dagen, när solen går ner, sammangår han med sin fågelflock, vilket skapar stor kontrovers. Vissa invånare blir förskräckta, medan andra tar honom till försvar. KULT har fått chansen att tala med Lina Maria om Man med Duvor och hennes skapande som involverar intima porträtt och att sätta mänskliga beteenden under förstoringsglas.
– Jag började jobba med Man med duvor 2012, så det har varit ett äventyr och en resa som pågått under en ganska lång tid i mitt liv. Nu har filmen precis blivit klar och ska möta en publik för första gången, så det är en väldigt speciell känsla. Stort och spännande, lite högtidligt. En del av filmen skrivs också väldigt tydligt färdigt i mötet med publiken. Jag vet aldrig riktigt vad jag har gjort förrän jag har mött publiken. Man lär sig mycket om sin film när man sitter tillsammans med andra och känner vad som händer i rummet då. Under den här premiären kommer jag ju tyvärr inte sitta i ett rum med någon publik alls.
– Men Giuseppe, alltså huvudpersonen i filmen, har precis sett den vilket är en viktig milstolpe. Jag har aldrig förut visat en film för någon medverkande för första gången när jag inte suttit i samma rum och det är ju naturligtvis inte önskvärt. När det här med Tempo kom upp så hade jag tänkt att jag kanske kunde se den lite senare med honom så jag kunde vara med honom när han såg. Risken att han skulle springa på någon som sett filmen före honom kändes inte så stor och därför var det kanske värt att vänta. Men det blev väldigt tydligt för mig när jag började göra intervjuer för filmen att jag var tvungen att ordna en visning för honom. Det kändes otäckt att prata om en film där huvudpersonen inte hade sett filmen.
– Jag såg Giuseppe för första gången i ett gathörn bakom Centre Georges Pompidou; en gammal man som höll på att operera en duvas fot. Jag blev väldigt berörd av den sköre mannens omvårdnad av stadens mest avskydda djur. Jag frågade om jag fick följa med honom och filma när han arbetade med duvorna, som han då berättade att han gjorde. Och så sa han ja till det och så följde jag med honom ett antal gånger och hade väl säkert en, jag vet inte, femton-tjugo timmars material kanske? Jag hade ingen riktig plan med det, jag tittade inte ens på materialet när jag kom hem, faktiskt.
– Men jag sökte upp honom varje gång jag var i Paris under alla dessa år.
”Varje gång jag åkt från Paris har jag varit rädd att han ska dö innan jag hunnit komma tillbaka.”
– Vi pratar aldrig om hans val, på det sättet. Men en gång vid ett farväl stod jag och stampade mitt i duvhavet och måste ha utstrålat precis detta, för plötsligt tog Giuseppe tag om mig kring axlarna (han vidrör mig aldrig spontant) och sade uppmuntrande till mig: “du vet, jag måste överleva, för fåglarnas skull”. Jag skämdes som en hund.
– Under några år såg jag honom inte. Så precis när jag hade gjort klart Parning så var jag i Paris. En sen lördagskväll var jag på en utställning på Centre Georges Pompidou. När jag stod i rulltrappan som går ner vid den genomskinliga fasaden, där man kan se ut på plazan där Giuseppe matar alla fåglarna, såg jag plötsligt från sjätte våningen en litenlitenliten krum figur stå där nere. Jag rusade ut, och där stod Giuseppe! Det var fantastiskt att se honom. Då kände jag att tiden var kommen helt enkelt. Så tittade jag för första gången på materialet jag hade filmat 7 år tidigare, såg vad jag hade – och vad jag behövde för att göra klart filmen. Så satte jag igång.
Vad ville du förmedla med filmen?
– Under alla år med Giuseppe så är det ett citat från Renoir som hela tiden har kommit tillbaka till mig. Karaktären Octave i Spelets regler säger: ”det som verkligen är förskräckligt i den här världen är att alla har sina skäl”. Så skulle man kunna lägga till ”och att alla inte räknas”. Giuseppe och duvorna skapar så enormt starka känslor i kvarteret. Han ses som ett helgon av vissa och som ohyra av andra. Han är trakasserad, han har blivit misshandlad flera gånger, folk skär sönder däcken på bilen, folk taggar bilen; det står sprayat ”råtta” över hela sidan, han får döda fåglar uppsatta på bilen, de har kastat bajs på bilen, grannarna är vansinniga. Det finns en scen i filmen där det blir ett rejält bråk, och det sammanfattar så väl situationen kring honom. Det intressanta där är ju, tycker jag, att man förstår alla röster. Jag ville fånga kontrasterna i det Giuseppes gör, det är oerhört vackert och motbjudande på samma gång.
Vad fick du för reaktioner när du visade filmen för honom?
– Jag hade frågat om det var okej om jag filmade honom när han tittade så jag kunde se hans ansikte, och det var två saker som var spännande att se. I filmen finns en lång massmatningsceremoni, det såg ut som om han verkligen njöt av den. Som om han tittade på ett konstverk, långt bortom sig själv. Han sa till mig att han var så överraskad för det han hade sett är så som han känner när han står där, han var fascinerad över att det gick att filma så. Sen så finns det en scen där jag, trots att jag sett den en miljard gånger, varje gång jag ser den får ont i magen. I den står en stor polis och tornar upp sig över honom. För mig understryker bilden Giuseppes sårbarhet. Han är gammal, handikappad – skör. Det var uppenbarligen inte alls det som Giuseppe själv fylldes av när han såg de scenerna, utan han skrockade så nöjt!
”Han ser sig själv förolämpa överheten, han ger ett ett stort finger åt den, ”fuck you, jag gör vad jag vill”, och är mycket nöjd över det.”
Lina Maria skrattar lite när hon berättar, och ler när hon fortsätter:
– Det var väldigt befriande för mig. Giuseppe brukar säga att: ”Jag är hellre lejon för en dag än ett får för resten av mitt liv”.
Mellan BDSM och kontroversiell lust i Ceremonin till rätt normativa kärleksrelationer och sociala medier i Parning och nu till utanförskap och fanatik i Man med duvor sker det rätt långa hopp! Finns det någon koppling mellan dina projekt och vad du intresserar dig för i de som blir dokumenterade?
– Om man tar Ceremonin till exempel, så var jag aldrig intresserad av att göra en film om BDSM som sexuell läggning. Jag blev fångad av en person, som i ett tv-program berättade att en annan människa hade givit sin frihet till henne. Det var kärnfrågan för mig: varför ger man bort sin frihet till någon? Och varför tar man emot den friheten? Och så började jag arbeta kring de frågorna. Och som sagt, det var inte BDSM som sexuell läggning, men det var jättespännande för mig att se att där fanns så tydliga koder och praktiker som sätter förstoringsglas på massa mänskliga beteenden helt enkelt, och det var det jag var intresserad av.
– Sen när det gäller Parning så var jag intresserad av att titta på vad som händer med mellanmänskliga relationer när de flyttas online, till sociala-medieplattformar och dejtingappar. Vad gör det med våra kärleksrelationer när vi plötsligt kan träffa vem som helst, var som helst, när som helst? Hur relaterar man till andra, hur ser relationer, intimitet och autenticitet ut där? Hur presenterar man sig? Vad får man fatt i när man kan studera massor med människor sälja in sig själva som attraktiva personer? Konstnärer har lekt med bekanta fotografiska konventioner, som familjens semesterbilder, snapshots, familjeporträtt och nu, på senare år, selfien för att dekonstruera idén om verkligheten och de omedvetna prestationer som människor utför i sitt vardagsliv. Jag bad Edvin och Naomi att på olika sätt berätta för mig vilka de är, vad de gör och känner. De skickade hundratals och åter hundratals selfies till mig där de påstod massa saker. Så bollade jag tillbaka, bekräftade och ifrågasatte. Det resulterade i bilder som omfamnar det banala och det oavsiktliga, samt suddade ut gränserna mellan konst och dokumentärt berättande, verklighet och fiktion. Jag ser Parning som ett slags antropologiskt fiktionskollage. Filmen började som ett experiment där jag utformade hela processen utifrån att jag ville undersöka det här och använda mig av digitala kommunikationsplattformar genom hela filmprocessen. Det var via skärm jag lärde känna Naomi och Edvin. Genom våra samtal en gång i veckan fick jag en uppfattning om vad som fyllde deras hjärnor, hjärtan och vardag och så gav jag dem uppgifter att själva filma det på olika vis.
– Det som är gemensamt för mina filmer är kanske att det intima porträttet hittills har stått i centrum.
”Jag vet inte hur stor skillnad egentligen det är på mitt jobb och en klassisk porträttmålares.”
– Man försöker fånga och tolka en bit av en person, görandes en viss sak under en viss tid, kan man väl säga. Sen har jag ju alltid en frågeställning som jag undersöker, det har jag haft i varje film.
Är det så som själva tankeprocessen går till när du inleder ett projekt? Att någonting fångar ditt intresse och sedan föds frågeställningen och då grunden till filmen?
– Mm. I både Ceremonin och Man med duvor så har det varit kopplat till en individ som jag råkat på av en slump, fångats av och blivit väldigt nyfiken på.
– Med Parning var ingången annorlunda för jag gjorde ett stort researcharbete och under det träffade jag Naomi och Edvin. Det var inte meningen egentligen att det skulle vara ett castingprojekt, utan främst en undersökning. En icke-akademisk forskning som inspiration och grund till hela filmen. Jag gjorde fyrtio djupintervjuer med så kallade ”digitala urinvånare” mellan 18 och 25 och ställde frågor enligt ett formulär som jag hade förberett. När jag sedan formulerade projektet vidare så ville jag göra ett test med två personer och då frågade jag Naomi och Edvin som jag hade fått en spännande kontakt med. Så det handlar ju alltid om relationer med andra människor. Men här var poängen att hitta två rätt ”vanliga” kids i tidiga tjugoårsåldern. De skulle inte stå inför en särskild utmaning eller göra något speciellt. När jag lärde känna dem förstod jag ju att de är mycket extraordinära såklart.
Oavsett ämne eller vilka som blir dokumenterade så väcker dina filmer starka känslor. Vad tror du din styrka som filmskapare ligger i som får dina verk att bli så känslomässigt laddade?
– Det är en svår fråga för mig att svara på. Men om vi talar om processen… Jag närmar mig aldrig mina huvudpersoner med en tes, som de underförstått ska gestalta. Det låter kanske som en självklarhet? Jag tror dock att det är en viktig komponent i min relation till de framför kameran. Jag arbetar fram en frågeställning och sedan gräver jag kring den. Filmen är en konsekvens av det arbetet. Det innebär att jag inte vet var jag landar till slut. Däremot försöker jag vara så transparent jag kan med de jag filmar. Det går ofta väldigt bra att tala om vad jag som regissör undersöker, är nyfiken på och så vidare, även under de perioder där filmen i sig är otydlig. Sedan är processerna långa, det tar tid att få en annan människas förtroende. Det tar tid att komma nära. Det tar tid att bli inbjuden till att få studera en individs olika masker.
Hur ser dina framtidsplaner ut? Har vi några fler spännande projekt att se fram emot?
– Jag arbetar med något jag tycker är jättespännande! Sedan en tid tillbaka så arbetar jag på en slags Romeo och Julia-historia i ett kvinnofängelse. Det ska bli min första fiktion är det tänkt. Så nu är jag mitt i en research-fas kring fängelsemiljön, organiserad kriminalitet och hur makt och traditioner överförs mellan generationer i familjebaserade företag. Det dokumentära arbetet kommer jag i fiktionen sammanfläta med universella teman som rör omöjlig kärlek, kärlekens kraft, samt människans möjlighet att överskrida de barriärer våra givna förutsättningar skapar.
– Jag har hittills arbetat mycket kring frågor som rör frihet, tillhörighet och ensamhet. Familjer – och familjeliknande grupperingar. Alla människor bär på ett arv; vi föds in i någon form av flock. Vår överlevnadsinstinkt är att förhålla oss till denna flock till varje pris. Vilket handlingsutrymme har vi att påverka medfödda livsvillkor och kan man vända ett liv? Om svaret på den frågan är ja, vad behöver vi i så fall för att ha en rimlig chans för att lyckas med det?
Man med duvor inviger Tempo Dokumentärfestival och har premiär den 8:e mars klockan 18.00. Festivalen är digital och filmen går att streama under 48 timmar.
