Henrik Möller:
Blod, galenskap och Malmö
KULT har pratat med Malmöbaserade regissören och multikonstnären Henrik Möller. I de flesta av sina över hundra filmer skildrar han Malmö genom skräckens och absurdismens lins. Han berättar om målbilden av ohämmad kreativitet, att arbeta utanför filmindustrin och att kunna skratta åt ondskan.
Jag blev introducerad till Henrik Möllers filmografi en kväll 2017 när jag var på bar. I öldimman tog en Lundabo i sällskapet fram telefonen. “Ni måste se det här.” Det här var klippet han visade. Jag blev kär direkt.
Att det är något särskilt med Henrik Möllers filmer märker man direkt. Inte nog med att lo-fi produktionen är unik i sig, själva handlingen i hans filmer pendlar så gott som alltid mellan det bisarra och det groteska, och är ofta båda två. Den grova skånskan, miljön i Malmö och ett gäng återkommande karaktärer binder samman de korta klippen till ett sorts “expanded universe” av mörka vandringssägner.
Under sin karriär har Henrik Möller spelat in över 100 filmer, många så kallade “ritade filmer” likt Malmös Bäste groggblandare ovan, men även kortare spelfilmer. Det finns en underhållande metadimension till att kolla på Henriks filmer, särskilt de ritade. Man undrar: Vem är det egentligen som sitter och skissar på de här vansinniga historierna? Vad för sorts sinne föder alla dessa sagor om blod, galenskap och ondska?
En riktigt trevlig prick, visar det sig. Vårt samtal över Zoom är långt och berör många ämnen. Henrik är en entusiastisk och van historieberättare som inte drar sig för sidospår eller anekdoter. När jag frågar honom om titeln “nollbudgetfilmare” brukar ackompanjera honom blir det en resa i svenskt independentfilmhistoria.
Henrik har sina kreativa rötter i den löst organiserade rörelsen av filmare som började göra så kallad “nollbudgetfilm” när VHS-filmkamerorna gjorde det möjligt för gemene man att spela in film. Nollbudgetkulturen präglades av ett starkt DIY-ideal, inga producenter eller finansiärer att blidka, utan bara en regissör och en kamera. Henrik talar nostalgiskt om dagarna när man sågs i en källare för att kolla igenom VHS:er med hemmasnickrade filmer och beklagar när Lars von Triers Dogme 95-rörelse vann mark inom den svenska indiefilmvärlden och det istället blev “mycket lillgamla filmer, 18-åringar som gjorde film om parmiddagar, mycket sån skit. Istället för att handla om kiss och bajs och ninjor och kung fu.”
Istället för att stå för det punkiga, det grova och det konstiga blev indiefilmen pretentiös, tråkig och tvättad. Med Henriks ord: “Det blev lite som svensk film, fast sämre.” Det han uppskattade med indiefilmerna var just dess särpräglade stil och innehåll. “Du får någonting du inte kan få någon annanstans. Det var precis som punk, det kopierades på kassettband, det var förbjudet, det var grovt. Man fick en grövre sorts humor, en konstigare humor, där folk gjorde det utan filter, det var jäkligt häftigt att kolla på.”
I vår herres år 2020 är det kanske en viktig del i hur man ska förstå Henriks filmer – verk som vill hålla de tidiga indiefilmsidealen vid liv. Med detta vill jag inte på något sätt antyda att de blott är nostalgiska navelspaningar, för det vore orättvist.
Den sällsamma stämningen som filmerna dryper av, den som är stundtals socialrealistisk, stundtals skräckfilmsfantasy, är minst sagt unik och har blivit något av Henrik Möllers signum. “Mycket av det som är i filmerna är ju sånt som jag varit med om, eller hört om eller sådant som har stått i tidningen. Det är baserat på verkliga händelser. Jag är uppvuxen i förorten själv, där det händer rätt mycket grejer, mycket misär.” Men som Henrik säger härnäst är han ju en person som vill “skruva till det några varv” och öka intensiteten, spä på det bisarra och det mörka. Värdet i filmerna är inte dokumentärt, utan underhållningsvärdet och att de ska ha en förlösande effekt för tittaren är det viktigaste. Katarsis, som de gamla grekerna kallade det.
Henriks filmer kretsar så gott som alltid kring människor i samhällets periferi. Lokala gangstrar, kufar eller enstöringar. Många karaktärer är direkt osympatiska eller till och med onda, men man får samtidigt känslan att de har blivit monster för att klara ett liv i en monstruös värld. När jag frågar om han vill berätta något om budskapen i hans filmer, ifall det till och med finns konkreta politiska tankar bakom det, betonar han att det absolut finns men att det finns ett värde i att inte säga det rakt ut.
“Filmerna är ju ganska öppna. Och det är ett stort problem för många. Idag är det väldigt viktigt, för unga i synnerhet, att det är tydligt och att man förstår. Det ska finnas ett tydligt, slagfärdigt budskap som ska hamras in. Men om det är otydligt blir man lite nervös och tänker: ‘Kan jag stå för det här? Tänk om det kommer ut att Henrik Möller är en riktigt ondskefull människa och jag får skämmas för att jag skrattade åt det här’. Jag har medvetet varit lite hemlig, och därför vill jag inte prata så mycket om tanken med filmerna, för det motverkar ju sitt syfte. Nummer ett är egentligen underhållningen. Man ska kunna skratta om sånt som är jobbigt.”
Något som är lika viktig för Henrik Möllers konstnärskap som uppväxten i Malmö är hans livslånga intresse för skräck och science fiction. Men Henrik har också alltid varit intresserad av kreativitet och kreatörerna själva (vilket syns tydligast i hans podcast Udda Ting, där han intervjuar skapande människor). “Under 90-talet hade jag en period där jag läste nästan uteslutande biografier, och det var biografier om konstnärliga och kreativa människor. Majoriteten var filmregissörer, Coppola, Scorsese, Tim Burton, David Cronenberg, Lynch, Terry Gilliam. Det var väldigt fascinerande att leva i en kreativ värld och få lov att skapa ohämmat, det var ju den stora drömmen.”
Han nämner även H.P Lovecraft, som en inspiration för den ohämmade konstnären som kör sitt eget race. Lovecraft var skräckförfattare som verkade under det tidiga 1900-talet och har på senare år blivit otroligt inflytelserik i de flesta medium, från tv-spel, litteratur och serietidningar till HBOs satsning från i år med det knappast subtila namnet Lovecraft Country. Trots sitt postuma genomslag så dog Lovecraft utfattig och ouppmärksammad i annat än mycket smala författarkretsar. Men som Henrik betonar var han inte heller intresserad av inflytande eller popularitet.
“Han ville inte vara en professionell författare, för han insåg att om man skulle bli professionell så skulle det hämma det han ville åstadkomma med sin konst och ta bort det lustfyllda. Han tog sitt arbete seriöst men hade inga högre mål att bli berömd. Sen hade han ju en miljon andra defekter, men det kreativa var ju väldigt inspirerande.”
Den tidigare nämnda David Lynch är en av de konstnärer som har inspirerat Henrik Möller mest. Lynch har en särpräglad stil och hans blandning av mystik, skräck och humor har alltid fascinerat. Han var också den första “DIY”-konstnären som Henrik stötte på, alltså att han arbetade med flera medium och gjorde mycket själv, något ovanligt i den professionella filmbranschen som annars präglas av specialisering. Lynch målade tavlor, tecknade serier, komponerade musik, animerade och gjorde sina egna specialeffekter. “Det var väldigt inspirerande, att se att man kunde göra allt själv” säger Henrik.
Att få skapa fritt och eget är ett ideal som Henrik Möller har hållit mycket högt genom stora delar av sitt liv. Men vägen till hans nuvarande kultstatus har inte varit rak. Han försökte att komma in i den professionella filmbranschen under det tidiga 2000-talet. “Jag var omtyckt i branschen, vi kom bra överens. Men just det konstnärliga du vet, jag var för konstig och hade för annorlunda syn på saker. Så jag gav upp det och gick tillbaka till det jag började med. Och den glädjen, den var otrolig. 2006 var det, och det var då jag explosionsartat började producera de här ritade filmerna.”
Trots skaparglädjen är det ju stundtals en prekär situation att arbeta utanför branschen som Henrik Möller gör. Resurserna och tiden är begränsad. Filmskapandet måste balanseras med åtta till fem-jobbet.
“Ju äldre man blir så känns det mer och mer som en omöjlig dröm. Men man får ju hitta tid för att fortsätta på det här sättet. Det roliga är att jag pratat med folk som är framgångsrika inom filmbranschen som är avundsjuka på mig. Det kan vara rätt svårt att fatta… Men de är hantverkare, de gör sina reklamfilmer och får sina pengar men de är inte kreativt tillfredsställda för de får inte göra sin egen skit.”
Och det är ju det som gör Henrik Möllers filmer så speciella och fantastiska. De är hans egen skit. Jag kan bara hoppas innerligt att Henrik fortsätter producera mer egen skit, helst massor med mer egen skit, för all framtid.
P.S Mellan den 24:e och 27:e september kommer Henrik Möller ställa ut konst på Pildammstornets Galleri i Malmö, tillsammans med bland annat @ponyhans och @memesofmalmo.
