Daniela Rathana om att vara sin allra hårdaste kritiker
Juni månads kreatör på KULT är ingen mindre än Daniela Rathana, som sedan debuten precis innan corona gjort sig ett namn snabbt på den svenska musikscenen. Efter ha stått i bakgrunden till flera stora artister släppte hon i början av 2020 EP:n Halva vägen fri, och har sen dess släppt singlarna Ansikte, Testamente med Oskar Linnros och nu senast en cover på Veronica Maggios Satan i gatan.
Den 24:e september är det äntligen dags för Stockholmsartisten att släppa sitt debutalbum Rathana Club, ett album som Daniela siktar på att ”vända upp och ner på den svenska R&B-scenen” med. Det i kombination med hennes fantastiska 2020 gör det självklart för oss att ta reda på mer om hennes skapandeprocess och inspirationen bakom musiken.
En inplanerad kaffe blir till ett tidsenligt videosamtalsmöte för att inte riskera att sarga en av Sveriges bästa röster med hosta. Efter att Daniela hällt upp den överenskomna koppen med kaffe i hennes kök och avslappnat satt upp foten på stolen inleder vi samtalet.
Du blev ju nominerad till Årets Nykomling på Grammisgalan, hur kändes det?
– Helt otroligt. Det kom som värsta chocken, jag fick inte något brev eller någonting, min kille väckte mig på morgonen och sa att det såg ut som att jag hade blivit grammisnominerad, men jag tänkte bara att det måste blivit något fel typ. Man fick reda på det genom Instagram så jag gick in där och refreshade hela tiden, jag hade psykos typ, men det landade någon vecka efter att jag hade fått reda på det. Vi har ju inte så många priser i Sverige, så jag blev skitglad och först höll jag på och sa till folk att “men gud jag förtjänar inte det här”, men sen insåg jag att fan, jag har jobbat med musik hela mitt liv så jag tycker att jag förtjänar den här nomineringen. Sen trodde jag absolut inte att jag skulle vinna, men jag är så fucking tacksam och stolt över det här och jag tycker att det är en fett stor grej.
As you should!
– Ja, så jag är skitglad. Jag debuterade ju precis innan corona och har bara haft ett eget gig med egen publik och det var precis innan de stängde ner. Så det har varit lite oklart för jag har ju sett att folk lyssnar på min musik på Spotify, men utöver det har jag undrat om det är någon som bryr sig? Vem är jag ens? Förstår du? Så är det när man inte får spela live och se folk, jag behövde den bekräftelsen.
Du har ju tidigare varit bakgrundssångerska bland annat, hur har den erfarenheten hjälp dig navigera i vad du själv vill göra och vem du själv vill vara som artist?
– Dels så tror jag att jag har fått jättemycket erfarenhet av hela livebiten: jag vet hur man håller en mikrofon, hur in ears funkar och hur man sätter ihop en liveshow. Den erfarenheten tar jag ju verkligen med mig när jag gör min egen grej. Sen tror jag att det har varit fett bra för mig att se hur olika artister väljer att leva sina liv i och med att man kom så nära varandra när man turnerar. Jag är ju en partyprinsessa och har verkligen missbrukat allt när jag varit på turnéer liksom.
Innan Daniela ens hinner börja berätta om vad Amanda Bergman från Amason en gång sa vill hon försäkra om att hon hört det “från en tionde källa”, men att det oavsett påverkade hennes syn på turnerandet.
”Jag vet ju fortfarande inte vem jag är som artist, men det är en process som kommer pågå hela mitt liv för jag ska vara artist tills jag dör.”
– Jag fick det återberättat för mig att hon hade sagt att hon inte gick med på den här rockstjärnebilden som finns av att turnera, att man ska slita ut sig och dö när man är 27. Hon menade att man ska äta bra mat, sova och ta hand om sitt hantverk typ. Och jag är så tacksam över att en sån där anekdot har nått mig, för den kommer jag verkligen ta med mig. Jag vill grinda, jag vill vara en atlet inom sången och artisteriet och göra det på bästa sätt. Jag har varit med i konstellationer där folk blivit alkade, där folk mått piss, behövt gå i terapi, blivit vidriga divor, och att ha fått jobba nära såna personer har gett mig en klar målbild av vem jag inte vill vara som artist och hur man behandlar folk man jobbar med. Jag vet ju fortfarande inte vem jag är som artist, men det är en process som kommer pågå hela mitt liv för jag ska vara artist tills jag dör.
När du skapar musik, vad är det viktigaste för dig när du sitter i studion eller någon annanstans och skriver?
– Det enda jag drivs av är att imponera på mig själv, för jag är en sån fucking kritiker mot alla. Men det gör också att ingen kan säga någonting när jag är nöjd med en låt, för allting du har tänkt som eventuellt kan gå att ifrågasätta med låten har jag redan ifrågasatt en miljard gånger. Å andra sidan har jag skrivit en EP som var väldigt baserad på vad jag gick igenom precis i den stunden. Men nu har jag också testat att experimentera med fiktiva berättelser-ish. I och med att det har varit corona har mitt liv varit lika tråkigt som alla andras vilket har gjort mig tvungen att gå bakåt i tiden vilket har varit skitfett. Jag kollade på Yung Lean-dokumentären och han pratade om att när man gestaltar en artistpersona kan det nästan bli mer ärligt än när man är sig själv. Det kan jag verkligen relatera till, för det känns som att jag har gått in i en delpersonlighet som har gjort att jag kunnat bli ännu mer sann på något vis.
Har du en lista över sådant som du i framtiden vill uppnå med musiken?
– Hundra procent, det jag mest ser fram emot är såklart min musikaldebut.
Jag frågar vilken hennes favoritmusikal är, och när min mening avslutas svarar hon instinktivt “Dreamgirls”. Efter en lös diskussion om den utdöende, men ack så nostalgiska tv-tablån där Dreamgirls finns med en lördagkväll på TV4 vartannat år, frågar jag om hon även skrivit musik under alla dessa år innan hon släppte eget.
– Ja, det har jag. När jag gjorde den avslutande kent-turnén som var ett halvår pluggade jag på Musikmakarna samtidigt. Då satt jag i skolbänken på vardagarna och så tog jag privatplan till arenor och uppträdde, för att sedan åka tillbaka till skolbänken och studion. Det är så roligt att se hur de artisterna som jag körat bakom har influerat mitt låtskriveri. När jag lyssnar tillbaka på de låtarna hör jag att jag är inspirerad av till exempel kent, vilket är LOL för jag visste typ inte vilka de var innan jag började köra med dem.
Hon ger exempel på nonsenstext och sjunger “Den gamla kyrkan” på typiskt, melodramatiskt kent-vis med en luftgitarr i famnen innan vi båda skrattar till.
”Det känner jag är viktigt för mig, att jag släpper musik när jag vet exakt vad det är jag vill förmedla.”
– Så jag har alltid skrivit och tänkt att jag vill göra det också, men sen har jag känt att jag inte vill stressa någonting. Det har jag också varit med om när jag jobbat med artister som inte verkar veta riktigt vet vad de vill uttrycka, och det kan vara ett sånt jävla fängelse för då måste man ta in flera andra i sitt artisteri. Det känner jag är viktigt för mig, att jag släpper musik när jag vet exakt vad det är jag vill förmedla. Med det sagt menar jag inte att all musik man skriver behöver vara till för andra, men att man ändå har en dialog med sig själv i huvudet så man vet vad man har för syfte med musiken.
Daniela berättar att det inte finns någon som helst magi över hennes skapandeprocess. Enligt henne består den av att hata sig själv nittio procent av tiden för att få tio minuters briljans – en enda stor uteslutningsmetod helt enkelt. Det är dock inte musik som inspirerar främst, det kan vara allt från konst och kläder till Danielas vänner som utgör kärnan till musiken.
Vilken låt har varit mest utmanande att få till en slutgiltig produkt? Antingen en släppt eller en osläppt låt.
– Jag försökte skriva en enkel låt till mitt kommande album för första gången i hela mitt liv, det skulle bara vara en sommarvibe, och det är det värsta jag har gjort i hela mitt liv. Det har varit så jävla svårt, men just för att jag tänkte att det behövde vara en twist eller något, och tänkte på vad jag ville att folk skulle få med sig från låten. Till slut var jag bara tvungen att dunka ner mitt huvud och tänka att det bara skulle vara good vibes. Jag tycker den blev fantastisk, men jag kommer aldrig mer utsätta mig för att försöka skriva en låt med ett enkelt budskap, det var jättesvårt.
I höstas släppte du en grym musikvideo till din singel Ansikte, hur ser du på det visuella som ett komplement till musiken? Är det något som du vill fortsätta med?
– Jag tycker att det är precis lika viktigt som musiken, och vissa artister som jag gillar tycker jag om bara för det visuella. FKA twigs tycker jag är grym till exempel, även om jag skulle aldrig lyssna på hennes musik finns det ingen som är så tung visuellt som henne. Men jag tycker det är en superviktig del av hela processen, jag jobbar mycket med moodboards, så det ser ut som en psyksjuk person som bor i min studio för det är lappar och bilder överallt på väggarna. Med Ansikte känner jag att det blev en miljard gånger bättre, jag hade en tanke om att jag skulle göra en musikvideo som plockade fram de seriösa undertonerna i låten. Låten skrev jag när jag var på mitt trolligaste humör, men sen tänkte jag att det ändå fanns tydliga undertoner som feminism och maktstrukturer som jag tänkte gick att förstärka med det visuella liksom. Så jag tycker att det visuella och det musikaliska bär varandra. Jag tycker att det är fett dumt att artister inte tar vara på det, för det kan verkligen göra musiken bättre.
”Jag vill göra det värt för folk att ha tagit sin tid för att kolla på mig.”
Ja, förut var ju musikvideor en så mycket större del av branschen generellt. Därför blir det så tydligt när någon som du verkligen lägger en ambitionsnivå för sin musikvideo, eller hur känner du?
– Det är för att det är en sån förlustaffär, det kostar fett mycket pengar. Så jag väljer att leva på knäckebröd för att få göra fina, feta musikvideor, jag tycker ändå att det är värt. När man kollar på musikvideor när folk slängt ihop någonting bara för att ha en musikvideo så blir jag såhär, “Varför tar du min tid? Varför ska jag sitta och titta på det här?”, och så vill inte jag att någon ska känna när de kollar på mina visuella grejer. Jag vill göra det värt för folk att ha tagit sin tid för att kolla på mig.
Vad ser du mest fram emot med sommaren som kommer?
– Jag ser mest fram emot att få krama och pussa på mina vänner såklart, min mormor och morfar. Men också att få spela live. Jag har ju ingen aning om vem jag är som liveartist. Jag har sett klipp från den spelningen som jag hade med publik och det var en absolut spritt språngande galen person, asså vem var den där människan? Asså varför tog ingen ned mig från scenen, jag minns verkligen ingenting från den spelningen. Jag känner mig så nära Carolas mentalitet, alltså jag skulle kunna ta en krukväxt och mangla i någons ansikte. Så jag är lika spänd som alla andra på att få se vem jag är som liveartist.
Vill du spill some tea om något släpp som är på gång?
– Ja absolut! Det kommer ett album till hösten, och sen förhoppningsvis några låtar innan det.
Kan du berätta lite om hur din nya musik INTE kommer låta?
– Det kommer inte vara tråkigt. Jag hade en tanke om att det inte skulle finnas någonting som skrivits i Sverige som kan påminna om låtarna på albumet. Det är verkligen ett experiment, och förhoppningsvis kommer lika många älska det som kommer hata det, för det är någonting nytt. Jag har skrivit det med Charlie Bernardo som är hiphop-producent, Mapei som har rappat och allt möjligt och Oskar Linnros som gör sin grej, och sen är jag någonstans där i mitten. Så det är verkligen ett helt nytt sound. Sen om man hatar det eller älskar är helt upp till en själv, men jag tycker det är dunder asså.
Ett nytt smakprov från Daniela Rathanas debutalbum Rathana Club kommer nu på fredag den 2:a juli, då singeln Havanna släpps.
