Månadens kreatör: Andreas Thörn

Varför flyger fåglar ibland iväg för att aldrig mer återvända och hur dämpas sorgens som uppstår när de sedan är borta för evigt? Svaren fann videokonstnären Andreas Thörn på en bortglömd videokassett som han redigerade om för att tillgängliggöra sina upptäckter. Men bland den empiriska studien om fåglars ivägflygningar skönjas också en historia om ett människoöde som gått upp i det fördolda.

En videokassett, funnen i en gammal arkivlåda köpt på en loppis tio år tidigare, innehållandes en tre timmar lång naturdokumentär om fåglars tendens att flyga iväg för evigt. Vid första anblicken kanske inte det mest lockande att se på, men Andreas Thörn tog sig an filmen och anade en annan historia under ytan av det egendomlig filmämnet. 

Naturdokumentären, som “baseras på verkliga möten, snarare än lögner hämtade ur faktaböcker”, är en tre timmar lång rörig historia enligt Andreas Thörn. För att få fram den underliggande historien han anade beslöt sig Andreas för att klippa om filmen. Slutresulatet blev en sju minuter lång film med namnet Om fåglars ivägflygningar, men vem som skapade originalversionen är alltjämt okänt.

– Han heter Jan Jolin, men annars vet jag ingenting. Jag har ingen aning vem han är.

Urspungsidén med klippningen var att utforska och göra något annorlunda med naturdokumentärsformatet. Andreas Thörn upplever att dokumentärer om naturen ofta har en objektiv berättare som återger en massa fakta, medan i dokumentärer som görs om människor “så är det mer subjektivitet”.

– Jag ville skruva till naturdokumentärsformatet och använda mig av konceptet att det är en berättare som ska säga sanning om hur något är. Berättarrösten i filmen gör att man fattar att det börjar handla mer om den personens icke objektiva uppfattning. Att det är en projicering av hans tankar på det som syns i bilden.

Andreas Thörn, 28, är en Malmöbaserad videokonstnär som remixar existerade videomaterial från internet, eller gamla videokassetter som i fallet med Om fåglars ivägflygningar. Han har pluggat både film och kulturvetenskap på Öland och i Malmö vilket lett fram till hans filmskapande där klippandet är en central del av slutprodukten.

– Dels tycker jag det är väldigt kul att klippa och om man gör collage på det sättet jag gör så blir det klippande som hamnar i centrum. Det som styr är hur materialet klipps ihop än att själva filmmaterialet bestämmer. Det är även lättare att jobba på det här sättet, för om man ska filma måste man ha ett helt team och det är enklare att jobba själv hemifrån med noll budget och ändå kunna göra grejer. 

Ofta har Thörn en specifik idé som utgångspunkt och inspiration för hur hans filmer ska se ut. Återanvändandet av redan existerande material, istället för egenfilmat, gör också att det finns oändliga valmöjligheter att modellera om i klippningen för att nå den visionen han är ute efter. 

– Det är en väldigt rolig process att se hur ursprungsidén växer till liv och att man testar vissa grejer och så funkar kanske inte det och då får man ta en annan väg.

Har några andra kreatörer format ditt skapande?
– Jag är nog ganska inspirerad av David Lynch. Det var en kompis som tyckte att filmen påminde om hans filmer och då kunde jag inse att jag varit rätt påverkad av honom. Sen även Adam Curtis. Han gör historiska dokumentärer med arkivmaterial och hoppar ganska mycket i sitt berättande och visar många olika typer av filmmaterial så att det på något sätt blir hans egen berättelse. 

Har du någon dröm du vill åstadkomma med ditt filmskapande?
– En dröm hade varit att kunna ägna sig åt det här på heltid, men det är ganska svårt att tjäna pengar på den här typen av filmer. En ambition är att filmerna ska bli mer tillgängliga. Det är en del som säger att det här är en konstfilm, men jag vill inte att folk ska tänka att “här sitter jag och kollar på en flummig konstfilm”, utan att innehållet ska kunna ta sig ur den kategorin och … jag vet inte. Det känns som att vissa tycker det här är lite flummigt, bara något konstigt experiment. Det får gärna fortsätta vara så, men gärna enkelt också. Men jag vet inte om det är en motsättning kanske.

Samtidigt berättar Thörn att skapandeprocessen blivit mer stimulerande under det senaste året när han börjat jobba inom kundtjänsten. Filmandet har blivit mer av en kul hobby än en press på en framtida karriär. 

– Nu är jag mer inriktad på att ha något slags brödjobb mer, för det har känts roligare när jag har ett sidojobb. Då finns inte samma press på att det är så man får in pengar och att det ska vara ens karriär. Jag vill fortfarande ha en större publik och det hade varit kul att få mer utrymme att visa filmerna. Men jag känner mer att det ska vara en rolig hobby som jag helst kan jobba med på halvtid, utan krav på att behöva dra in några pengar.

Videokassetten med filmen om fåglars ivägflygningar hade kunnat försvinna i glömska för evigt. Likt en flaskpost skickades den ut i världen utan vetskap om någon någonsin skulle ta emot den. Eftersom det inte finns någon information om filmen på kassetten eller om Jan Jolin går det inte att veta hur långt den har färdats. Men med lite tur fick den en mottagare, en mottagare som sammanfattade originalet för alla oss som egentligen alltid undrat över vad en fågel är, varför fåglar ibland försvinner för att aldrig mer återvända, eller hur vi dämpar sorgen när en fågel är borta för evigt.

För har man funderat över det får man svar på sina frågor, om än subjektiva sådana, av upphovsmakaren Jan Jolin. Emellertid går det inte att släppa tanken på att det i själva verket var han som flög iväg för att aldrig mer återvända. 

– Ja det blir verkligen känslan. Det har jag också försökt visa när jag klippt i materialet. Att det handlar om hans eget liv, om han själv, säger Andreas Thörn.