Månadens klassiker: Tuktans ljuva år
Caspian Florby återvänder till Fleur Jaeggys Tuktans ljuva år, en roman som sedan sin utgivning fått en särställning i den europeiska litteraturen. Jaeggy, som själv växte upp på internatskola i Schweiz, skriver fram en sluten värld där disciplin och begär samexisterar i ett till synes stilla men laddat rum. Med ett språk som är lika återhållet som skoningslöst skildras en besatthet som varken söker förklaring eller försoning.
”Hon pratade inte med någon. Till det yttre liknade hon en främmande gud, full av förakt. Kanske det var därför jag greps av en önskan att erövra henne. Hon ägde ingen mänsklighet.”
Tuktans ljuva år av Fleur Jaeggy är framförallt en bok om tvång, eller som berättarjaget säger: zwang. Det är en väldigt liten och nätt bok, inte mycket mer än hundra sidor lång, med ett språk lika isigt och skarpt som en slipad diamant. Handlingen utspelar sig på en internatskola i Schweiz under efterkrigstiden, och följer en ung flickas instängda tillvaro, präglad av självförakt, grymhet och skam. När den nya flickan Frédérique anländer blir hon besatt av henne, och gör allt för att vinna hennes tillgivenhet. Stämningen är påtaglig, allting är upphöjt, skirt, på gränsen till att brista.
Fleur Jaeggy föddes i tysktalande Schweiz, och växte själv upp på internatskola. Nästan allt hon skrivit drar inspiration från hennes liv. Efter att ha rest mycket och jobbat som modell i sin ungdom flyttade hon till Italien. Hon lämnade också det tyska språket bakom sig, alla verk hon skrivit är på italienska. I Rom umgicks hon med många stora namn som till exempel Joseph Brodsky, Thomas Bernhard och Ingeborg Bachmann som var Fleurs närmaste vän. Där träffade hon även författaren och förläggaren Roberto Calasso, som hon senare gifte sig med. Nu är alla nämnda döda, men Fleur lever kvar i Milano.
Att läsa Fleur är som att stå framför en låst port. Bara ibland låter hon oss kika genom nyckelhålet. Sedan täcks det igen, och vi får vända oss bort. Det som griper mig mest i Tuktans ljuva år är den oerhörda känslan av tomhet. Först går det inte att peka på var exakt den finns, men den kryper stadigt upp på en desto mer man läser. Trots det lakoniska språket är bilderna mycket precisa och detaljerade. Fleur tycks minnas varje liten förnimmelse från sin barndom, det enda är att hon döljer nästan allt för oss.
Det är ur det outsagda som Tuktans ljuva år hämtar sin kraft. I de avhuggna meningarna, oavslutade tankebanorna och tystnaden vilar svaren. Trots att texten inte är särskilt händelserik, vittnar berättarens syn på omvärlden om ett större tomrum. Man kan läsa boken på flera plan; för mig var den omvälvande, men det gäller att spänna blicken när man läser för att vara mottaglig för de verkligt våldsamma underströmmarna.
Berättarjagets förhållande till Frédérique och världen runt henne är lika bräckligt som det är skrämmande i sin intensitet. Hennes mor bor i Brasilien, och det är hon som håller i pengarna. Moderns enda kontakt med dottern är genom kyligt uppfordrande brev med nya order. Jaget står mycket nära sin far, men han är fattig och svag, och hon får bara träffa honom när det tillåtits av modern. Trots det visar hon inget tecken på att vara ledsen eller rädd, hennes ton är hård och skoningslös. Det blir något mycket speciellt att befinna sig nära denna kyliga berättare. Ibland släpper hon taget något, som ett motvilligt erkännande innan hon ångrar sig igen. Det som redan sagts kan inte tas tillbaka, men vi får aldrig veta något mer.
Utöver att vara en bok om jaget och Frédérique, är Tuktans ljuva år ett porträtt av en svunnen tid. Långa korridorer fyllda av flickor med stramt åtsittande kläder, de dagliga ritualerna, alla regler och straff. Skolans vitkalkade väggar och otaliga rum blir hem åt en ändlös dekadens. Samtidigt utvecklar flickorna maktspel av svartsjuka och hat, och den instängda skolan förvandlas till ett mentalt stridsfält. Av frustration över Frédériques avvisande byter berättarjaget ut henne mot en annan flicka, och i det återberättade språket växer en allt starkare känsla av självförakt och ånger inför det outsägliga som aldrig kan ändras eller rättas till. Allt detta rusar fram mot fonden av den schweiziska naturen utanför, lika drömlikt vacker som den är förebådande och kall.
“Ett sjukdomens Arkadien. Där inne i renheten tycks dödens frid och idyll råda. En fröjd av vitkalkning och blommor. Utanför fönstret kallar landskapet på en, det är inte en hägring, det är ett zwang sa man på internatet, ett inre tvång”
Det är tydligt att boken är ett minnesarbete. Den fjortonåriga flickan blir en behållare för både dåets ovetande och omogna infall, och nuets äldre, tyngre jag som i minnena söker efter svar. Fleur målar upp några av sitt livs mest sårbara och ödesmättade ögonblick, bara för att visa oss hur intetsägande och banala de till slut blir. Texten utmanar en att tänka på vad som verkligen är meningsfullt i livet. Vad händer med alla våra överväldigande känslor som ansamlas i livets bortglömda rum – både de fysiska och mentala – vart tar allt vägen?
Boken rör sig ständigt nära nihilismen, men den nihilistiska kärnan blir paradoxal. Fastän allt berättarjaget genomlevt tycks mynna ut i en intetsägande tomhet – inga svar, ingen närhet eller upprättelse – säger det något att vi får ta del av det över huvud taget. På så sätt bekämpar boken sin egen meningslöshet genom att gestalta den. Alla känslor har ändå lett någonstans. De svaldes inte av ett vakuum, vi kan hålla dem i våra händer, och till och med låta dem beröra oss. Jag tycker att det är inspirerande hur allt som i verkligheten slutat i tomhet genom skrivandet får nytt liv och mening.
*
“Jag återsåg Frédérique. Av en slump. Om natten. Hon såg nästan ut som en vålnad.”
Den starka handlingen i Tuktans ljuva år sträcker sig även utanför boken, och återkommer ständigt i Fleurs författarskap. Det var mycket spännande när jag läste mer av henne och såg saker jag kände igen, omskrivna men likadana i sin kärna. I novellsamlingen Jag är bror till XX finns två noveller som också handlar om Frédérique. I den ena återkommer hon under namnet Françoise bland hemliga anteckningar som berättarjaget gömmer i sin bok, och den andra är en gripande text där berättarjaget hjälplöst söker efter samma oåtkomliga barndomsvän med initialerna F.K. Fleurs författarskap bildar en värld, ett porträtt av ett liv och de minnen man vägrar att släppa.
Samma sak sker i romanen Proleterka, som nästan skulle kunna läsas som en uppföljare till Tuktans ljuva år. Den är språkligt mycket lik, och handlar om en femtonårig flicka, som under ett lov får tillåtelse att åka på en resa med sin far. Här uppenbarar sig samma snälla men utblottade fadersfigur, underordnad den frånvarande moderns våld. Boken inleds med att berättarjaget säger att hon önskar att hon hade behållit sin döde fars aska. Sedan följer ett minne av den årliga vårfestivalen i Zürich, Sechesläuten, där alla går i en parad iklädda traditionella kläder. Jaget går med sin far.
Jag hade en nästan skrämmande upplevelse första gången jag läste det. Jag hade med mig boken på en resa till Neapel men hade inte hunnit börja på den förrän dagen vi skulle hem. Vi mellanlandade i Zürich, och jag tillbringade några timmar inne i staden. Det råkade vara just samma datum som i boken, och jag såg hela festivalen innan jag hunnit sätta mig på flyget och börjat läsa samma bilder som jag just sett. Efter den händelsen har jag svårt att inte tro på ödet.
Precis som titeln föreslår finns det även en tillfredsställelse i tvånget, som att äta en bitter pralin. Boken är en stram njutning att läsa, och i hemlighet ett ursinnigt porträtt av galenskap. Att läsa om internatskolans stränga regler och gotiska atmosfär blir nästan beroendeframkallande, trots att det är en så smärtsam berättelse. Texten bjuder in läsaren till en nästan sadomasochistisk relation till meningslösheten, smärtan, och bokens återhållna njutning – och det är bara att ge efter.
“Hennes röst tystnade då och då. ‘Je cause avec eux.’ Och hon såg dem. De kom och hälsade på henne. Ibland satt de där jag satt nu. Hon började skratta, som en nattfågel, gällt och skarpt. Frédérique pratar alltså med de döda.”
