Det känns som att vakna upp i Köpenhamn efter en urspårad kväll
G.K Chesterton skrev över 100 verk men är kanske mest känd som kristen apologet. Av andra har han växelvis beskrivits som anarkist och traditionalist, men kallade sig själv för ”den sista liberalen”.
I Månadens klassiker djupdyker Albert Tullberg Nygren i hans Mannen som var Torsdag, en roman som börjar i ett bråk mellan två poeter och vecklar ut sig i en feberdröm om underjordiska spioner.
Föreställ dig en kväll som spårat ur totalt. Du skulle på fest hos en vän men kom aldrig dit för att du sprang in i någon på vägen. I stället har det burit av till en källare någonstans, dit man av någon anledning tagit med dig till en underjordisk flipperspelsturnering. Sedan vet du inte riktig hur det går till, men på något sätt hamnar du i Köpenhamn. Lite så känns det att läsa G.K. Chestertons roman Mannen som var Torsdag från 1908. Den har fått undertiteln en mardröm, men frågan är om inte en feberdröm hade varit mer passande.
Gilbert Keith Chesterton föddes i London 1874 och var under sitt 62 år långa liv en omåttligt produktiv författare. Han skrev över 100 böcker – romaner, samlingar och biografier – och publicerade utöver dessa en stor mängd krönikor och essäer i tidningarna. Mest känd är han kanske idag för sina detektivnoveller om Fader Brown, en katolsk präst som genom sin roll som biktfader fått djupa insikter i det mänskliga psyket, som han sedan använder för att avslöja brottslingar.
Min egen relation till G.K. Chesterton började först i våras, när jag besökte Nick Caves utställning The Devil – A Life på Kulturhuset i Stockholm. Där fanns, förutom 17 mycket vackra porslinsfigurer av djävulen, ett litet bibliotek innehållande den australiensiske rockmusikerns hundra favoritböcker. Direkt fastnade min blick på en av bokryggarna: The Man Who Was Thursday. Det var en så märklig titel på en roman att jag inte kunde låta bli att ta den med mig. Vadå torsdag? När jag kom ut i dagsljuset igen började jag genast läsa, och kunde sedan inte lägga boken ifrån mig annat än för att jobba, äta och sova. Insidan var precis lika egendomlig som utsidan antydde.
Det börjar med att två poeter bråkar. Lucian Gregory, anarkist, tycker att det vackra ligger i det oväntade, i kaoset. Gabriel Syme, ”en ordningens poet”, håller inte med. Han anser att det vackra är att kunna se på tunnelbanans tidtabell och veta säkert att Victoria Station kommer efter Sloan Square. Det är ”Adams seger” – människans ”seger över kaos”. Lucian vill helst se att tunnelbanan sprängs.
Efter dessa första sju-åtta sidor spårar handlingen ur totalt, med så många förvecklingar och vändningar att det är svårt att redogöra för dem alla. Jag tror förvisso inte på att man kan spoila en bok, eller i alla fall inte att ens läsupplevelse kan bli särskilt lidande av att veta vad som händer i förväg, men att inte veta något om vad som väntade runt nästa hörn var i det här fallet ganska underbart. Vill du bli lika förvirrad och desorienterad som jag bör du alltså sluta läsa denna text här.
Gabriel avgår med någon sorts seger i poeternas diskussion, men möts efter mörkrets inbrott av Lucian som väntar på honom under en lyktstolpe. Förorättad av att Gabriel sagt att han inte menar allvar med sin anarkism känner han sig nödgad att bevisa att han visst gör det. Efter att ha lovat Gabriel ”en mycket underhållande afton” sätter de sig i en droska och åker till en nedgången pub på andra sidan Themsen. Där upphör det här att vara en symboltung idéroman och går över i en spionhistoria à la John le Carré. Bordet de sätter sig vid börjar rotera och sänka sig ner i underjorden. Efter en promenad genom olika lönngångar kommer de till slut till ett rum med stora bomber hängande på väggarna – det visar sig att Lucian i själva verket är en synnerligen allvarlig anarkist. Det visar sig också att Gabriel är en agent från Scotland Yard som från början manipulerat Lucian med målet att infiltrera anarkisternas centralråd. Just den här kvällen ska ett möte hållas i bombrummet för att välja in en ny medlem i rådet, där alla medlemmar får kodnamn efter veckans dagar. Naturligtvis lyckas Gabriel snuva Lucian på platsen som Torsdag.
Chesterton var en flitig samhällsdebattör och hade starkt bestämda åsikter i de flesta frågor, även om de spretade åt alla möjliga håll. Han har beskrivits dels som en kristen socialist, dels som en konservativ traditionalist, och själv kallade han sig för ”den sista liberalen”. Han var inte ensam i sin familj om att bära på starka politiska övertygelser – lite ”kul” kuriosa är att hans kusin, A.K. Chesterton, var den som grundade det brittiska fascistpartiet National Front. Just åt det hållet verkar dock vår Chesterton aldrig ha rört sig.
Tydliga, fasta övertygelser gör sig bra i många sammanhang, men skönlitteraturen är sällan ett av dem. Där krävs ett visst mått av tvivel, om texten ska bli intressant som något mer än bara ett förtäckt manifest. I Mannen som var Torsdag är det här inget problem. Vi möter en Chesterton i kris: ingenting är som det verkar. Allt och alla har en identitet på ytan, som visar sig vara en förklädnad. Därunder antyds en annan identitet, men inte heller den är nödvändigtvis sann. När alla tecken i världen blir flytande eller visar sig vara falska, och ingenting längre går att läsa av, då går det inte längre att ha en säker uppfattning om något. Låter det bekant? Det är inte för intet som Chestertons ”mardröm” många gånger jämförts med verk av Franz Kafka.
Vid Gabriels första möte med anarkisternas centralråd beslutar de att genomföra ett terrorattentat i Paris. Under sina följande försök att avstyra dådet upptäcker han sakta men säkert att varenda en av rådets medlemmar är en agent från Scotland Yard liksom han själv. Tillsammans vänder de sig slutligen emot rådets ledare, den skräckinjagande Söndag.
Slutet är mycket surrealistiskt. Rådets poliser jagar Söndag genom den engelska landsbygden tills de plötsligt kommer fram till ett stort hus med dukad balsal. Där bjuder Söndag dem som sina gäster. Han klär upp dem i dräkter som alla representerar var sin dag av den bibliska skapelseberättelsen, och avslöjar sedan att han inte bara är deras ledare i anarkistrådet – han är också den som först anlitade dem på Scotland Yard och gav dem deras uppdrag. Sedan börjar hans redan enorma gestalt att växa och växa, tills den tar upp hela rummet. Det sista Gabriel hör innan allting svartnar är en fråga Jesus ställer till två av sina lärjungar i Matteusevangeliet: ”Kan ni dricka den bägare som jag skall dricka?”
Chesterton var också en religiös tänkare. Långt senare skulle han konvertera till katolicismen och skriva en lång rad apologetiska texter. Den kristna symboliken är synlig redan från början i Mannen som var Torsdag – jag menar, de två bråkande poeterna heter Gabriel och Lucian, som ärkeängeln och Lucifer – men det är först mot slutet som den tar över helt och hållet. Om romanen ska läsas som en kristen allegori är det dock inte tydligt vad det är en allegori för. De sista kapitlen verkar till synes vilja erbjuda en tolkningsnyckel, men som med allt annat i romanen förblir meningen dold. Dräkterna som rådets medlemmar får på sig sägs frambringa deras sanna jag, men denna ”essens” skulle i så fall inte vara något mer än deras kodnamn för ett kall de inte tror på. I stället är det Lucian, när han återkommer just mot slutet, som plötsligt framträder som hjälten: i en värld av lögn och skådespel är det bara han som alltid varit uppriktig. Ska han och Söndag tolkas som två olika Jesusfigurer? Vad betyder det i så fall om djävulen är Jesus?
Allt är väldigt oklart här, och min teologiska bildning är nog otillräcklig. Jag kan bara läsa det absoluta slutstycket, där Gabriel och Lucian efter ”mardrömmen” går sida vid sida som de bästa av vänner, som en liten strimma hopp om andlig enhet i en fragmenterad värld. En antimodernistisk (post?)modernism? Funkar för mig.
