Månadens Klassiker: Isslottet
Det finns böcker man läser och böcker man kapitulerar inför. När Vilma Wirenhed tar sig an Tarjei Vesaas Isslottet tystnar all annan musik. Kvar finns en av Nordens märkligaste och vackraste romaner, och frågan om varför en författare av Vesaas kaliber fortfarande är så bortglömd i Sverige.
Det är sensommarmorgon och jag sitter på en buss på väg till Oslo med Tarjei Vesaas Isslottet i knät. Eftersom jag inte betalat extra sitter jag på den mindre trevliga nedervåningen, och försöker med musik i hörlurarna stänga ute de pratsamma australiensarna framför mig. Den får jag till slut stänga av. Det skär sig. Isslottet är sin egen musik, helt inkompatibel med annan, och vad jag än testar är det fel. Allt känns fel. Jag får stänga av musiken och låta Isslottets alldeles säregna klang ta över, kapitulera inför den precis som bokens Unn gör, och låta den ta över, låta mig förhäxas.
Tarjei Vesaas var en av Norges allra främsta författare, överhuvudtaget kanske en av 1900-talets främsta. Ändå har han inte fått i närheten av den uppmärksamhet han förtjänar i Sverige. När en av hans mest kända romaner, Fåglarna, kom i svensk nyöversättning 2019 fick den några recensioner, och Eric Rosén skrev senare en hyllning till Vesaas i Aftonbladet 2024. Annars har det varit väldigt tyst.
Själv kom jag i kontakt med Vesaas efter ett panelsamtal på Litteraturhuset i Göteborg där en av författarna ville tipsa om Fåglarna. Jag glömde genast titeln, men mindes färgerna på omslaget och letade efter den i flera veckor. När jag till slut frågade min pappa – den mest norgeintresserade svensken jag någonsin träffat – visste han direkt vilken bok det var. Den är en av norskans viktigaste klassiker – Knausgård har kallat den “den bästa norska roman som någonsin skrivits”. Jag var bara tvungen att läsa den.
Och jag älskade den såklart. Ändå dröjde det tills nu innan jag läste mer Vesaas. Varför vet jag inte, men jag ångrar det. Isslottet är nämligen, i min mening, ännu bättre.
*
“En ung vit panna borrade sig fram genom mörkret. En elvaårig flicka. Siss.”
Så inleds boken och mötet med huvudperson Siss, på en skogsväg på väg hem till klasskamraten Unn. De känner egentligen inte varandra, men har känt en oförklarlig dragning sedan första dagen Unn dök upp i skolan. Det finns någonting mellan dem. Siss är klassens ledare, utåtriktad och social, medan Unn står tyst och blyg mot väggen på rasterna.
Det är svårt att beskriva handlingen i Isslottet utan att berätta för mycket. Min impuls är egentligen att inte berätta något alls. Jag vill att alla ska upptäcka den här boken själva. Nästan alla sammanfattningar avslöjar alldeles för mycket. Men jag ska försöka:
Hemma hos Unn den kvällen delar flickorna något de inte kan sätta ord på. Nästa dag är Unn vimmelkantig av känslor, och bestämmer sig för att ta en dag för sig själv. Hon kan inte möta Siss så snart igen, och istället för att gå till skolan viker hon av för att gå och titta på isslottet. Isslottet har skapats av forsen när det frusit och är enormt – ett “trollslott av små torn, takvälvningar, rimfrostvita kupoler, mjukt böjda bågar och förvirrat knypplingsarbete”. Unn vandrar genom dess väldiga salar, och kommer inte tillbaka. Siss väntar och letar, bunden till Unn av deras enda riktiga möte, och blir sjuk av sorg. Dagarna går, och vintern lägger sig över det lilla samhället, men Unn dyker inte upp.
Mer än så tycker jag inte att man ska säga. Egentligen tycker jag inte ens att man ska säga så mycket. Vesaas säger det bättre.
Jag blir fullkomligt tagen av språket i Isslottet. Det påminner inte om något jag tidigare läst. Vesaas mejslar omsorgsfullt fram sin text, full av metaforer och liknelser som direkt känns sanna. När “vattnet töjer ut sig i strimlor”, isen “blixtrar inifrån” eller den “släta pannan klyver en iskall ström”, då gör det det på riktigt. Jag tror honom. Kanske för att han har ett så säreget bildspråk att oväntade språkfigurer blir helt naturliga. Mystiken ligger hela tiden under ytan. Kanske är det bara barnets värld, kanske något annat. Verkligheten är suddig i kanterna.
Om jag hade kunnat skulle hela den här texten bestå av citat. Om jag hade kunnat skulle den här texten vara Isslottet i sin helhet. Jag hade dunkat boken i huvudet på folk tills den gick rakt genom huden.
Väl i Oslo hittar jag Isslottet i en liten bokhandel på Tøyen torg. Vesaas skrev på nynorska, som jag tycker är lite svårare än bokmålet, men när jag står där med boken i handen ångrar jag ändå att jag inte läst den på norska. Jag är nyfiken på vad som hade hänt med det nästan musikaliska i hans bildspråk om jag fått läsa den på originalspråk. För den svenska översättningen är, åtminstone ibland, lite märklig.
Boken översattes till svenska av författaren Gustav Sandgren samma år som den kom ut på norska,1963, och har inte fått någon nyöversättning sedan dess. Översättningen ligger ganska nära norskan med ord som “opp” och “ackurat”, som visserligen finns i en ålderdomligare svenska men som jag tycker verkar komma från originalspråket i det här fallet. Översättningen är inte dålig, men jag tror att boken hade mått bra av en ny version – både språkligt och för att fler skulle få upp ögonen för den.
På sina 172 sidor rymmer Isslottet tre delar och kapitel med varierande längd. Ibland är de långa, ibland bara en sida. Ett kapitel är en dikt. En fågel betraktar vinterlandskapet och “skar upp det i strimlor under sitt öga”. Vuxna karlar ute på skallgång förhäxas av den väldiga isen och blir kvar i natten, redo att sjunga. Det är en besjälad natur i Vesaas värld, en sorts naturmystik som håller ihop hela berättelsen. Det är inte bara en flicka som går vilse. Det är inte bara vänskap. Det är alltid någonting mer.
Romanen har ibland lästs som en lesbisk kärlekshistoria mellan de båda flickorna, och det är inte en konstig tolkning. De är helt uppslukade av varandra, kan inte tänka på annat, kan knappt sova. De klär av sig och klär på sig igen, generade. Unn vill berätta något för Siss, något hemligt som hon inte hinner få ur sig. Men jag tycker att en vanlig kärlekshistoria är en alldeles för enkel läsning. Hela poängen är att det mellan barnen finns något som varken de eller läsaren kan sätta ord på. Ett band och en besatthet. Kanske är det både vänskap och kärlek, men barnen har inte samma behov som en vuxen läsare att definiera det. De vet bara att det efter den kvällen är de två. Att de hör ihop.
Vesaas visar i Isslottet något få förunnat, nämligen förmågan att både minnas precis hur det var att vara barn och långt senare kunna beskriva det som vuxen. Dessutom gör han det med ett otroligt språkligt gehör. Han vet fortfarande hur det är att gå längs en mörk skogsväg – att inget farligt tar en om man låtsas att man inte är rädd. Eller att de vuxna aldrig hade kunnat förstå varför Siss inte kan berätta om kvällen med Unn. Han låter, precis som i frågan om huruvida det är en kärlekshistoria eller inte, läsaren ana att det finns något precis utom räckhåll.
Särskilt förtjust är jag i de korta korta kapitel där människorna är frånvarande, och naturen härjar enväldig. Kapitlen om fågeln som dyker och skär sig, eller om slottet som blixtrar och spricker när våren närmar sig. Här är det helt enkelt storslaget. Om fågeln som flyger över isslottet:
“I nästa sekund förbi isväggen igen på samma punkt. Han var inte någon alldeles fri fågel med stålklor och fri vind längre, han var hårt bunden hit. Han var fånge i sin egen frihet. Kunde inte sluta. Det han såg förvillade honom. Han skulle komma att skära sig själv till döds i sina egna flyktstripor – så hårda som glas som inte sviktade det minsta. Men luften gick sönder av dem. Han skulle komma att gå sönder själv.”
*
För Isslottet tilldelades Vesaas Nordiska Rådets Litteraturpris 1964 som första norrman. Med pengarna instiftade han Tarjei Vesaas debutantpris som delats ut till en norsk debutant varje år sedan dess. Hans inflytande över den norska litteraturen har varit och är enormt.
Den här texten är – eftersom den inte kan vara Isslottet i sin helhet – en vädjan. En vädjan om en nyöversättning. En vädjan om att ge en av de allra bästa nordiska klassikerna mer uppmärksamhet. En vädjan om att låta Tarjei Vesaas få inflytande också över den svenska litteraturen. En vädjan till någon, till alla, om att läsa Isslottet, snälla.
