Månadens dramatiker: Sarah Kane
Idag är det 27 år sedan Sarah Kane tog sitt liv medan hon vårdades på Kings College Hospital i London, blott 28 år gammal. Kane föddes 1971 och växte upp i Essex, England. Innan sin död hann hon skriva fem pjäser, en kortfilm och två artiklar för The Guardian samtidigt som hon i perioder vårdades på olika psykiatriska hospital för depression och psykos. Det är svårt att helt begripa tragedin i hennes slutgiltiga öde. Att försöka att skriva någonting vettigt om Kane innebär också att befinna sig i den svåra skärningspunkten mellan att å ena sidan upphöja och idealisera ett avgrundsdjupt lidande och å andra objektifiera och förminska ett banbrytande konstnärskap. Fallgroparna är många.
Rösten i Kanes dramer är cynisk och ofta provocerande i sin direkthet. Särskilt hennes första drama, Blasted, mötte stark kritik vid urpremiären 1995 på Royal Court Theatre för sitt kontroversiella innehåll. In-yer-face-theatre blev kritikernas namn på den strömning som Kane föranledde inom 90-talets brittiska dramatik, och som kännetecknades av ett vulgärt och konfrontativt innehåll som skulle invadera privatsfären och tvinga publiken att möta sitt obehag. Kane beskriver själv i en intervju i The Independent runt samma tid: ”Våldshandlingar inträffar helt enkelt i livet. De byggs inte upp på ett dramatiskt sätt och de är fruktansvärda.” Så även hennes dramer. Det finns en brutal våldsamhet som ställer nästan omöjliga krav på uthärdande för såväl läsare som iscensättare.
Att Blasted väckte stark respons är inte konstigt med tanke på dess innehåll: En äldre man och en yngre kvinna möts på ett hotellrum i Leeds, en våldtäkt äger rum och världen kollapsar om sig själv. En soldat kommer in och bär med sig krigets logik; alla är vi offer och alla är vi förövare. Våldet blir verkligt på gränsen till absurt. Det är ingen behaglig läsning.
Snarare än att provocera för provokationens skull tycks skriften istället ha växt ur en angelägenhet att berätta, även när det känns outhärdligt – eller kanske i synnerhet då. Det går en rak utvecklingslinje genom Kanes författarskap: Hon rör sig från konkreta yttre rum till alltmer abstrakta inre rum och komplicerade dramaturgier. Cynismen och poesin är genomgående, tillsammans med utforskandet av människans förmåga till ofattbar destruktivitet och dragning till att förlora sig i alltuppslukande kärlek.
Kanes andra drama, Phaedra’s love från 1996 är en nytolkning av den grekiska myten om drottning Fedra som förälskar sig i sin styvson, Hippolytos, och på falska grunder anklagar honom för våldtäkt. Hos Kane används myten för att iscensätta kärlekens ytterpunkter: Hippolytos representerar en självbevarelsedrift som leder till ett radikalt avvisande av den andre – och därmed också möjligheten till kärlek. Fedra står för ett uppslukande av den andre som till sin natur blir både objektifierande och självutplånande. I eländet finns samtidigt en morbid humor karakteristisk för Kane.
Genom dubbleringar och könslekar utforskar pjäsen Cleansed (1998) ett annat för Kane återkommande tema, nämligen könsdysfori. Här har ett universitet omvandlats till en mardrömslik tortyrkammare. Våldet och den förintande kärleken återkommer i ett antal svårsmälta scenbilder, såsom när langaren Tinker skär av karaktären Carls fötter och råttor lyfter bort de avskurna fötterna samtidigt som ett barn sjunger i bakgrunden. Trots detta kommer solen fram till slut och publiken bländas av ljus. Kane skrev sällan utan små glimtar av hopp.
Just det svårsmälta i Kanes dramatik får mig att tänka på den fransk-bulgarske filosofen Julia Kristevas begrepp abjektion från boken Fasans makt (1980). Enligt Kristeva är det abjekta sådant som, på gränsen mellan objekt och subjekt, både attraherar och avskräcker, något som vi dras mot och samtidigt äcklas inför; kroppsvätskor, rutten mat, kadaver, förbjudna sexuella praktiker. Abjektionen är för mig starkt närvarande i Kanes texter och bidrar till upplevelsen av en våldsamhet som både är lockande och frånstötande. Genom symboliseringen tvingar hon läsaren – och sedan åskådaren – att konfronteras med det abjekta.
I Kanes sista pjäser, Crave (1998) och 4.48 Psychosis (2000), är den dramatiska strukturen allt mer upplöst och spelplanen förflyttad till ett splittrat psykes inre röster. Hoppet må finnas kvar men upplevs endast som en förkrossande illusion om sann kärlek. 4.48 Psychosis skrevs färdigt kort innan Kanes död 1999 och sattes upp postumt på Royal Court i London året därpå. Här skriver Kane fram psykosens dramaturgi inifrån; 4.48 syftar till den tid på dygnet då hon återkommande vaknar och ”klarheten kommer på besök”. Det verkar finnas en sanning i psykosen, bortvänd från det berättarjaget kallar “avskyvärda illusioner om lycka”, som är genomgripande verklig och samtidigt fullständigt outhärdlig.
Crave och 4.48 Psychosis, har en tendens att läsas som autobiografiska på bekostnad av Kanes skicklighet som dramatiker. När man läser dem som en förlängning till hennes författarskap blir det dock uppenbart att det finns “metod i galenskapen”, som det uttrycktes i Hamlet. Likt den danska prinsen visste hon vad hon höll på med. Att hon lyckades skriva sina sista pjäser trots grova psykotiska episoder vittnar snarare om hennes begåvning än någon form av i psykosen inneboende kreativitet. Med meningen “please open the curtains” avslutas hennes sista pjäs. Engelskans “curtain” inrymmer en tvetydighet som både kan läsas som “ridå” och “gardin” i ett instängt rum, t.ex. på en slutenvårdsavdelning, och metanivån fulländas således.
Kort innan sin död intervjuades Kane av den engelska dramatikern och akademikern Dan Rebellato. Intervjun är tillgänglig på hans hemsida, och de talar bland annat om pjäsernas dramaturgi varpå Kane ritar upp ett diagram över 4.48 Psychosis. ”Analogin var jaget, upplevd som fragment, oskyddad av någon enhetlig känsla av en sammanhållen personlighet, fatalt öppet för världen”, beskriver Rebellato. När han sedan skämtar om att bevara teckningen signerar hon den med förklaringen ”den kommer att vara värd mer när jag är död.”
Sarah Kanes samlade pjäser är publicerade i samlingen Kane: Complete Plays från 2001 (Methuen Drama). Dessutom är de översatta till svenska av Svante Aulis Löwenberg, Einar Heckscher och Jacob Hirdwall för Teatertidningen (2004) i en samling som återfinns på ett antal universitetsbibliotek. Intervjucitat är översatta av skribenten.
