Månadens dramatiker: Lars Norén

Olika människor har olika blixtminnen – inre bilder av avgörande ögonblick där personerna, platsen och situationen syns i full skärpa, som i ljuset från en kamerablixt. För egen del minns jag den 26 januari 2021. Jag stod på kajen till Seine i Paris och stirrade ner i det grå vattnet. Det var en blek och sval eftermiddag. Jag hade min pappa i telefon. Han kom med ett sorgebud. “Lars Norén är död.” 

Noréns dramatik gjorde entré i mitt liv när jag var 14 år gammal, år 2010. Min kusin pluggade skådespeleri på en folkhögskola som satte upp Demoner och jag blev besatt (no pun intended). Kort därefter skulle min högstadieklass göra ett teaterprojekt i svenskundervisningen. Jag ville spela Natten Är Dagens Mor, men fick avslag från min lärare. Hon gjorde rätt, givetvis. Man kan anklaga Norén för mycket, men inte för att skriva barnvänliga texter… Att läsa hans pjäser är att umgås med mörkret. Lika poetiskt som knivskarpt skildras den lidande människan, från borglighet till hemlöshet, från relationell misär till materiell sådan. Det är diskbänkstragedier som rymmer såväl existentiella avgrunder som den allra råaste humor. Läsarna, eller publiken, blir validerade utifrån sina vidrigaste sidor – har du sagt “jag ska spika upp din fitta på väggen” till någon nyligen? Oroa dig inte, det är helt normalt. 

Jag älskar Norén, men det finns en del av hans livsgärning som solkar ner kärleken – hans säreget starka dragning till Förintelsen. I en intervju med konstmuseet Louisiana 2015 i Köpenhamn berättade Norén hur han som barn fick en bok om Auschwitz-rättegångarna, av Lord Russell of Liverpool, i sina händer. “Den gjorde ett fruktansvärt intryck på mig. Det är någonting som jag inte kan komma över, de här bilderna. (…) Det är som om Auschwitz på något sätt upphäver tiden.” 

Efter detta tidiga möte tycks Förintelsen ha varit oupphörligen närvarande i Noréns medvetande. Han återkom ständigt till nazismen, lägren och överlevarna i både privata och publika samtal. Han skrev om det i såväl dagböckerna som pjäserna och gjorde till och med en dokumentär om sitt eget möte med en Auschwitzöverlevare (mer om det snart). I takt med att jag själv har börjat leva judiskt de senaste åren, har min relation till Norén kompliceras. Å ena sidan har jag hamnat i ett tillstånd av metafascination. Jag är fixerad vid att förstå Noréns fixering vid Förintelsen. Å andra sidan känner jag mig besvärad. Hans dragning till skuggsidan av judisk historia var så stark att han närmast framstod som besatt av judiskt lidande. He’s a 10, but he’s obsessed with the Holocaust…

Det är omöjligt att prata om Norén och Förintelsen utan att börja med 7:3 – föreställningen som blev ökänd när en av skådespelarna gjorde sig skyldig till polismorden i Malexander, strax efter avslutad spelperiod 1999. Men 7:3 hade kallas skandalpjäs på egna meriter redan innan morden. Ensemblen bestod av 3 interner på Tidaholmsanstalten och manus skrevs utifrån samtal som fördes med Norén under repetitionerna. Resultatet blev en metapjäs där Reine Brynolfsson i rollen som dramatiker och regissör, samtalar med 3 långtidsdömda män om deras bakgrund, brott och moraliska bevekelsegrunder. Då två av internerna var uttalade nynazister kom en av scenerna att gestalta en diskussion om deras politiska övertygelser.

Det var som upplagt för moralpanik: två nynazister som spelar sig själva på Riksteaterns högt ansedda scen, och använder speltiden till att predika om den vita rasens överlägsenhet, allt i regi av den store Lars Norén. Men om man lyfter blicken från 7:3s provokativa kvalitéer får man syn på ett scenkonstverk som drog teaterns roll som samhällsspegel till sin spets. En knivskarp skildring av den nynazistiska ideologin – ett av 90-talets stora demokratiska hot som gav upphov till såväl gatuvåld som terrorattentat, runt om i världen. Vidare ifrågasatte 7:3 teaterkonventionerna. Som publik är vi vana att se föreställningar där sanning förkläs till fiktion. Vi står ut med att lyssna på moraliskt förkastliga repliker eftersom vi låter oss bli bedragna av skådespelarnas falska identiteter och regisserade interaktioner. Visst lämnar vissa föreställningar oss inbegripna i diskussioner om realismen i pjäsen, men vi är alltjämt skyddade av fiktionen. Man har trots allt inget ansvar att ingripa i en teaterföreställning, inte ens när den skildrar en kraft som hotar demokratin. Men i 7:3 fråntog Norén publiken privilegiet att vara skuldfria betraktare, genom att låta äkta nynazister leverera replikerna om judarna som “ett främmande element”. Ett rått publikmöte där strålkastarljuset riktades mot en av teaterns grundpremisser – den gör dig uppmärksam på moraliska problem, utan att avkräva dig att agera. 

Noréns fascination begränsades dock inte till den nazistiska ideologin, utan han ville förstå den levda erfarenheten av Auschwitz. Året efter 7:3 regisserade han Michael Nyqvist i en bearbetning av Primo Levis förintelsevittnesmål Om detta är en människa, åter för Riksteatern. Föreställningen föregicks av ett års intensiva textstudier och samtal om Levis umbäranden, ett uppslukande arbete som lämnade avtryck i En Dramatikers Dagbok, vol 1. Efter avslutad spelperiod fick Norén kännedom om att en av Levis medfångar var vid liv, och en unik möjlighet att få svar på grubblerierna om tiden i Auschwitz öppnade sig. 

Journalisten Elisabeth Åsbrink bjöds med för att på Noréns initiativ göra en dokumentärfilm om mötet med Levis lägerkamrat (Försök inte förstå, 2004, SVT). I filmen intervjuar Norén Jean Samuel om lidandet som de fick utstå i Auschwitz. Framför den rullande kameran reflekterar Norén över smärtan som Jean Samuels berättelse fyller honom med. Men det är bisarrt nog inte medlidande det handlar om, utan istället den sortens lidande som kommer av utanförskap. “Det känns som om det finns en gräns som jag inte kan gå över, där jag inte förstår. Inte kan förstå eftersom jag inte tillhör ett folk som har förföljts och utsatts för pogromer i över tvåtusen år. Det finns helveten som inte… som man känner sig utanför. Det kan fylla mig med sorg.” Sorg över att stå utanför den judiska erfarenheten av förintelse. Hur kan det vara möjligt? 

Jag söker svaret i pjäsen Tristano/Stilla Vatten, skriven och regisserad av Norén för Judiska Teatern 2002. Sju karaktärer har fastnat i en evig middagsbjudning, som vore de vålnader. Några i sällskapet är barn till förintelseöverlevare, andra är det inte. Samtalet går i odödlig rundgång över den ruttnande maten på tallrikarna. De överlevandes barn försöker orientera sig mellan sina egna minnen av uppväxten i efterkrigstiden och föräldrarnas minnen av dödslägren. Karaktären Josef kämpar i sin tur med att förstå – en kamp som närmast framstår som existentiell. 

Kanske döljer sig en förklaring till Noréns fixering vid Förintelsen i Josefs monolog? Ett eko av Noréns egen förtvivlan över att inte förstå, över att vara avgränsad från helvetet – Auschwitz, platsen som upphäver tiden. Josef pratar om de överlevandes barn som om de har ett särskilt språk, vilket stänger honom ute. Att vara skild från den mänskliga erfarenheten och därmed sakna tillgång till det rätta språket blir ett existentiellt hot för den som ägnar sitt liv åt att skildra människan. Författarlivet tar slut när man inte förstår, och därmed inte längre kan beskriva. Jag medger det makabra i att tala om Noréns relation till Förintelsen i termer av existentiell kamp, inte minst i kontrast till överlevarens erfarenheter. För Jean Samuel och hans medfångar var Auschwitz ett verkligt helvete på jorden, medan det för Norén var den ultimata filosofiska och konstnärliga utmaningen. Samtidigt är Noréns kamp för förståelse, och sorgen när han misslyckades, fullständigt logisk givet hans konstnärliga ambitioner. Han gjorde det trots allt till sitt livs uppgift att skildra lidande – en strävan som ofrånkomligen leder till Auschwitz. 

Vart kan man uppleva Noréns pjäser 2026?

En liten roman spelas på Stockholms Stadsteater, premiär 13 februari

Natten är dagens mor spelas på Malmö Stadsteater, premiär 14 februari

Personkrets 3:1 spelas på Stockholms Stadsteater, premiär 6 mars

Sanning och konsekvens spelas på Borås Stadsteater, premiär 21 mars