Månadens dramatiker: Jon Fosse

“Heavy metal-författare”,  “viskningspoet” och “Ibsens arvtagare”. Epiteten är många som klistrats på fenomenet Jon Fosse – nordens säreget mest framgångsrika levande dramatiker. Att stoppa Fosse i ett fack är dock att göra honom en otjänst. Trots att både postmodern och minimalist är korrekta kategoriseringar blir det en onödig avgränsning som vilseleder snarare än guidar. Hans dramatik och prosa är och förblir en egen ö på det stormiga sydnorska havet – en plats där avgrund och ömhet samverkar. 

Själv upplevde jag länge en distans till att ge mig in i Fosses värld. Svartsjukedramat Någon kommer att komma (1992) hade jag fått höra var en lämplig start, varpå jag nyfiket slog upp pjäsen och läste några slumpmässigt valda sidor. Två karaktärer med namnen “han” och “hon” stod och tjatade runt varandra och upprepade samma fras om och om igen. Jag såg varken karaktär eller framåtrörelse varpå jag stängde igen boken med uppfattningen om att trösklarna till Fosse var för höga; det var något som jag inte förstod, något i min analys som var bristfälligt. 

2023 tilldelades han Nobelpriset i litteratur med motiveringen att “hans nyskapande dramatik och prosa ger röst åt det osägbara”. Än en gång skruvade jag på mig. Att ge röst åt något osägbart går väl inte? Så snart man säger något så motbevisas ju tesen. Pinsam formulering av Svenska Akademien, tänkte jag, och avståndet till att ta sig an en Nobelpriset-hypad författare växte endast. 

Under poesimässan i Stockholm 2024 ändrades dock min uppfattning om Fosse på bara några minuter då skådespelaren Etienne Glaser läste ett antal dikter av honom på Tranströmerbiblioteket. Trots att det inte var hans dramatik som framfördes förstod jag att min ingång till Fosses varit felaktig – att jag tagit mig an honom intellektuellt när jag egentligen borde ha satt den tänkande personen åt sidan och upplevt. Att inte analysera utan att lyssna blev nyckeln, för i Fosses dramatik blir analys ofta överflödig. På samma sätt som det blir vanskligt att försöka analysera en film av Tarkovsky, ett musikstycke av Bach eller en surrealistisk målning bör man med Fosses dramatik avstå från att läsa av och istället bara läsa. 

Man ska dock inte avskräckas av Fosse som någon man ska betrakta utan att förstå sig på. I Fosses texter finns tvärtom en sådan enkelhet att man, om man bara lyssnar, förstår precis tillräckligt. Trots att karaktärerna kan vara diffusa och resonemangen cirkulära har hans dramatik nästan alltid en väldigt tydlig konflikt. En kvinna vill att hennes man ska återvända från sjön i En sommardag, en man vill hitta tillbaka till sin bil i Inne i svarta skogen och i Någon kommer att komma vill en man bara bli lämnad i fred tillsammans med sin fru. Huvudkonflikten tuggar som en drivande motor utan att vara det väsentliga. Det som yttras är ofta en blandning av väntan och rädsla – en spegling av något ytterst privat men bekant, något som inte går att uttrycka och som kanske är just “osägbart”. 

Jon Fosse föddes den 29 september 1959 i Haugesund i det norska Vestlandet, en plats som ofta kommit att utgöra arenan för hans dramatik med sitt oroliga men vackra hav som huvudkuliss. Hans ungdomsessäer behandlade teorier av filosofer som Adorno, Heidegger och Derrida och en av hans första publicerade verk var en barnbok om Kant. Utöver att vara verksam som författare undervisade han därtill på “Skrivekunstakademin” under 80-talet, en skola där han hade en viss Karl Ove Knausgård som elev. 

Leif Zern går i sin Fosse-biografi Det lysande mörkret (2006) så långt som att kalla den unge Fosse för en “teaterhatare” som nästintill motvilligt satte upp sin första pjäs Och aldrig ska vi skiljas (1994) på Den Nationale Scene i Bergen. The rest är så att säga history men trots att Fosse sedan dess har skrivit ett 20-tal pjäser och under perioder varit 2000-talets mest spelade levande dramatiker (ett år mer än Shakespeare) har han alltid bevarat en fot – om inte båda – i filosofins värld.

Trots att Fosse under 90-talet kom att röra sig mot dramatiken är det inte utan att tänkaren i honom förblivit ständigt närvarande. Fosse ställer frågor om tillvaron och tiden, svaren blir vi ofta utan, kanske för att han själv inte funnit dem än? Detta sökande gör att Fosses dramatik aldrig landar i något definitivt påstående, det är snarare en skärva av något rörligt och förgängligt. Även hans dramatiska stycken blir i detta avseende till dikt och själv påstår Fosse att han aldrig sett sig själv som dramatiker utan ser sig som just poet, någon som ”ger dikten kropp”.

Karaktärerna är oftast avskalade från de attribut som i vanliga fall utmärker dem. Namn, ålder och social status lämnas utanför. I Jag är vinden (2006) ger sig två män, opersonligt döpta till “Den ene” och “Den andre” ut på en båt,. Karaktärsnamnet “Flickan” återkommer i flera av hans pjäser, bland annat  Namnet, Skuggor och Flickan i soffan– varje gång i ny tappning men skriven utifrån samma grundackord. Ett ackord som ekar av den ensamhet och rädsla som så ofta präglar Fosses världar.

nej

kort paus

jag kan inte måla

och därför har jag ju slutat måla

flera gånger

visst har jag det

jag har slutat och slutat

inte för att det känns rätt

och jag har börjat igen

men något ska man ju göra

Utdrag från Flickan och soffan, 2001, översättning av Svante Aulis Löwenborg

Utöver de språkliga cirkelgångarna som är typiska för Fosse ger detta korta stycke även ett smakprov på de negationer som präglar hans språkvärld. “Inte” är ett av hans mest flitigt använda ord, något som ligger i linje med den oro som många av hans karaktärer bär på. I Natten sjunger sina sånger brottas en incel-doftande man med sin oförmåga att skriva och tillfredsställa sin flickan, I Gitarrmannen (1994) finner en trubadur tröst och tillflykt med musik som han inte ens tycker om att spela och i Flickan och soffan (2001) kämpar en konstnärinna mot sitt självförakt gentemot de tavlor hon målar. Kanske anar ni ett samband över det ständiga konstnärliga tvivlet? Ett tvivel om vart man positionerar sig i den här världen och som är oerhört aktuellt samtidsmänniskan 2025.

Utöver oron över att finnas till (som ofta direkt tar sig uttryck genom karaktärer som överväger att ta sitt liv) är väntandet något som Fosses texter ständigt präglas av. Kvinnan som väntar på att hennes man ska komma tillbaka från sin tur ut på havet i En sommars dag, Mannen som väntar på att något nytt ska hända då han ser ut genom sitt köksfönster i Stark vind (2006) eller den åldrande konstnären som i Så var det (2021) väntar på någon, kanske en dödsängel som ska föra honom bort. 

han kommer säkert 

nu snart

han måste ju det

han kan inte hålla sig kvar ute på sjön 

i mörka natten

han måste ju komma snart

han kommer nog nu snart

ja han måste ju det

inte vara rädd

du 

vi har honom nog snart här

ska du se

han är ju van vid att vara ute i båt

så det har nog inte hänt 

något med honom

säkert inte

Utdrag från En sommars dag, 1997, översättning av Svante Aulis Löwenborg

För att inte fastna i analysen bör vi dock just lyssna. Etienne Glaser som arbetat med Fosse ett flertal gånger har exklusivt för KULT gjort en läsning av en av Fosses tidiga dikter om skrivandet som publicerades i diktsamlingen Hund og engel (1992).

Etienne Glaser är skådespelare, manusförfattare och regissör som varit verksam i närmare 70 år. 2012 arbetade han på Kulturhuset Stadsteatern och bekantade sig då med Fosse för första gången då dess före detta VD Benny Fredriksson gav honom pjäsen Jag är vinden, en föreställning i vilken han skulle komma att spela mot Sten Ljunggren.

– Jag läste den och blev golvad. Jag bara rusade upp och sa ”Det här måste vi göra!” En fantastisk text om två män i en båt där den ena har bestämt sig för att segla ut och hoppa i sjön och den andre, som är hans vän som aldrig varit i en båt. Det slutar med att han gör precis det han har förutsatt sig. Han hoppar i och lämnar den här mannen ensam. Det är vad som händer. Under tiden pratar de om livet.

Etienne skiner upp när han återger sina minnen från föreställningen, varpå han utbrister några rader av det svårinövade manuset. 

– “Jaha, du menar, jaha, jasså.” Alltså sådär är texten. Och jag tänkte, hur fan ska jag lära mig det här? Hur lär man sig den här texten utantill? Men sen tänkte jag att det är ju en sån text som om man kommer av sig kan man improvisera. Så började vi repetera och jag märkte att det inte alls går att improvisera. Det är skrivet lika exakt som ett partitur. Varje “jaha” och “kort paus” eller “lång paus”. Det är exakt som att läsa ett musikalisk partitur.

Personligen har Etienne och Fosse haft kontakt med varandra från och till, ända sedan premiären av Jag är vinden för 13 år sedan. 

– Jag tyckte att det var en sån underbar text att jobba med som skådespelare. Så fick jag tillbaka ett entusiastiskt svar och så skrev vi lite till varandra. 

Över ett glas tillsammans med Fosse och översättaren Marie Lundqvist kom de fram till att Etienne skulle medverka vid årets Fosse-festival i Oslo, den sjätte i ordningen. Monologen som handlar om den sista tiden för en åldrad konstnär blev på många sätt en personlig roll för Glaser. 

– En gammal mans tankar. Och hans tankar om barnen som han inte hade tid med. Precis allting kände jag igen, det var mitt liv återgivet också. Det fanns en tvillingkänsla med innebördena och innehållet i det han beskriver där. Han är filosofiskt beläst, och ställer frågor som ”vad är livet?”, ”vad är det här?” Och han har också en religiös dimension. Gud är för honom något ytterst påtagligt och närvarande. Samtidigt något som man inte kan tro på. Fast man måste tro på det. Hans texter har hela tiden en existentiell nivå. 

Jag frågar Etienne var man som förstagångsläsare borde börja med Fosse. 

– Det är ales (2010) tycker jag är en fin bok. Där finns det två personer som har samma namn, så man vet inte riktigt vem man läser om. Det där är jävligt fint. Och förvirrande och utmanande. Man sätter sig upp i stolen som läsare och tänker, vad fan är det här? Det är också en metanivå. Han utmanar läsaren. Det är ett poetiskt grepp, det är diktaren Fosse. 

Etienne rekommenderar därtill Inne i svarta skogen där en man kör vilse med sin bil men med brasklappen om att den är något mer krävande. 

– Frågan Fosse ställer sig är egentligen; Vad betyder det här? jag tar upp metspöt, jag går ner i båten. Men frågan bakom är varför lever jag? Vad innebär det här? Jag blir så jävla glad att någon förmår att formulera det där. Förmår fånga upp den dimensionen som man aldrig möter i det vardagliga livet, där möter man en massa skit som bara döljer det perspektivet. Som om vi var hemtama har vi byggt en liten koja och inrett den mitt i ett kosmos som vi inte begriper ett skit av, och som är oändligt, men där vi låtsas att vi vet precis hur man ska göra. Det ska vara högertrafik och tuggummi och vad fan vi nu har hittat på. 

Glaser lutar sig bak och skiner upp vid minnet av deras samarbete. 

– Fosse fortsätter att beskriva sakerna, men han behåller filosofens perspektiv – alltså människans perspektiv. Det är därför man har Fosse!