Månadens dramatiker: Dennis Kelly

Det smärtar mig att erkänna att jag en gång varit en person som följde strömmen. Mitt 30-åriga jag sätter en stolthet i att vägra allt vad trender heter, vare sig det är Palestinamanifestationer eller glass skin makeup. Men 2017 var en annan era, jag var en 21-åring med skådespelarambitioner, nyinflyttad i den franska huvudstaden och mån om att passa in på min teaterskola  –  en subkultur som stavades Dennis Kelly. 

Dennis Kelly föddes 1970 i en av Londons perifera förorter och växte upp som ett av fem barn i en irländsk katolsk familj. Efter att ha hoppat av skolan som 16-åring ägnade han återstoden av sina teens och twenties åt att arbeta i mataffär på dagarna och att dricka hälsovådliga mängder alkohol på nätterna. Men så fanns teatern. Kelly spelade i diverse grupper för unga, lyckades bli antagen för teaterstudier vid University of London och debuterade till sist som dramatiker 2003.  

Debutpjäsen Debris skulle komma att bli en av de moderiktiga pjäserna på min teaterskola 14 år senare. Faktum är att Kellys dramatik var den enda som gällde. (Ni som minns den svenska Jonas Hassen Khemiri-hypen under 10-talet vet vad jag pratar om). När vi skulle sätta ihop programmet för en monologföreställning var läraren tvungen att sätta ner foten: “You can’t all play Dennis Kelly!”. Det var en total gruppsykos. När jag tänker tillbaka på det hela undrar jag om vår besatthet berodde på chockvärdet i Kellys texter.  

Pjäserna är studier i mänskligt beteende under skruvade omständigheter. Tänk dig att du befinner dig djupt inne i en skog med dina bästa vänner, en lek spårar ur och gängets outsider dör. What do you do? Go! Tänk dig att dina två barnbarn dör i sömnen, din dotter arresteras, men hon säger sig vara oskyldig, vädjar att du ska tro henne. What do you do? Go! Tänk dig att du träffar din själsfrände, personen som du har längtat efter hela ditt liv med inte trodde fanns, THE ONE, men så visar det sig att hon står på randen till personlig konkurs. What do you do? Go!  

Med tanke på de adrenalinstinna intrigerna i Kellys dramer, är det nog inte konstigt att de hade ett sådant hypnotiskt grepp om mig och mina klasskamrater. Vår generation anklagas frekvent för att vara ytlig, och kanske var gruppsykosen ett symptom på just det? I jakten på ett dementi av denna outhärdliga tanke sätter jag mig på bussen ut till Teaterbiblioteket på Gärdet, i Stockholm. Det är nämligen dit man behöver vända sig för att ta del av Kellys dramatik i en svensk kontext. Ett fåtal uppsättningar gjordes visserligen under sent 00-tal, men därefter tycks den svenska teatervärlden ha glömt Kelly. Pjäsöversättningarna har aldrig publicerats för allmänheten och inte ens bibliotekarierna känner till hans namn. Några volymer med pjäserna i originalspråk står bortglömda i en hylla, olästa att döma av de obrutna bokryggarna.    

När jag bänder upp samlingsvolymen Plays Two slås jag av språket. Det är hyperrealistiskt, som om han transkriberat verkliga dialoger utan minsta korrektur, och intensivt på en nivå som får mig att undra om det finns en enda karaktär utan ADHD. Replikerna avfyras som från AK 47:or. Karaktärerna snubblar på orden, avbryter sig själva, famlar efter rätt formulering. Kellys genetiska språkkod är särskilt framträdande i pjäsen DNA från 2008. Några ungdomar lever rövare i skogen och roar sig med att hetsa gängets mobboffer till att utföra allt farligare utmaningar – en lek som får dödlig utgång. Ungdomarna försöker febrilt att hitta en väg bort från denna point of no return. Deras flykt undan rättvisan skildras med ett fragmentariskt svammel, precis som det låter när pressade människor försöker översätta sina tankar till ord.  

Jag minns med ens hur det känns att spela Kelly. Det går bara att jämföra med att spela Shakespeare – vid första anblick framstår texten som omöjlig att erövra, men när man väl hittar rytmen är det texten som erövrar dig. Karaktären tar över din kropp via replikerna. När hon andas, drar du efter luft, när hon blir andfådd, hyperventilerar du, när hon stakar sig, snubblar du på orden, hennes tankar blir dina. Det är en närmast andlig upplevelse. Skådespelaren blir medium för karaktärens hemlösa själ. 

I Taking care of baby från 2007 får de fragmentariska replikerna en Harold Pinter-artad tyngd. Stakningarna, de avbrutna meningarna och karaktärernas självcensur döljer knapphändigt en bottenlös avgrund. Berättelsen kretsar kring ett dubbelmord, men det rör sig inte om en klassisk brittisk whodunit-historia, utan snarare en didshedoit-gåta. I pjäsen möter vi en fiktiv Dennis Kelly som intervjuar Donna, en kvinna som står anklagad för att ha mördat sina egna barn. 

Taking care of baby är signifikant för Kelly som socialpsykologisk berättare. Pjäsen påminner oss om det allmänmänskliga faktumet att lögnen är outhärdlig – “We really can’t stand being lied to” som karaktären Dr Millard uttrycker det. Kasten mellan möjliga förklaringar fyller publiken med den sortens obehag som bara ovisshet kan frambringa. Är Donna en barnamörderska eller ett offer för tvåfaldig, plötslig spädbarnsdöd? Och om hon har mördat sina barn, varför gjorde hon det? Drevs hon av Medea-artad svartsjuka? Eller var hon ett offer för Leeman Keatley-syndromet – ett påstått psykiatrisk tillstånd där patienten övermannas av en världssmärta så stark att man förlorar förståndet. 

I jakten på sanningen intervjuar pjäsens Dennis Kelly en reporter som gjort karriär på att skriva om fallet, en psykolog som äventyrat sin karriär genom att försöka rationalisera barnamorden, och Donnas mor som satt karriären åt sidan för att rentvå sin dotter, men ändå har svårt att uttala orden “I believe you’re innocent”. Sanningen är svårfunnen, inte minst när confirmation bias styr vår uppmärksamhet och när the illusory truth effect kickar in  –  vår tendens att tro det uttalande som vi har hört upprepas flest gånger, oavsett vad logiken talar för. Taking care of baby illustrerar därtill frågeställarens inneboende makt. Beroende på hur vi väljer att formulera våra frågor kan vi forma svaren som ges, och i förlängningen bygga ett passande narrativ, förment objektivt. 

När man får handlingen i Taking care of baby, DNA eller någon annan av Kellys verk återberättad för sig, är det lätt att missta dem för tragedier. Visst har Kelly ett misantropiskt tändningsmönster – han går igång kreativt på människans värsta sidor – men det står inte i vägen för hans komiska förmåga. Inbäddad i de hyperrealistiska replikerna ligger dräpande humor. Bara skådespelarna väcker orden till liv så utvecklas de socialpsykologiska intrigerna till kompromisslösa komedier. Det gäller inte minst Love and money från 2006.

I denna fläta av kortpjäser möter vi en skara älskande människor i ekonomisk knipa. En karaktär tar jobb hos ett kreditkortsföretag och gör snart karriär på att bevilja lån med skyhöga räntor till låginkomsttagare. Ett skuldsatt par bråkar om pengar i dödens väntrum. Två sörjande föräldrar vandaliserar graven bredvid sin älskade dotters, provocerade av granngravens påkostade monument. Tillsammans skildrar ögonblicksbilderna den svindlande vägen från sann kärlek till personlig konkurs – ett vittnesmål om att kärleken bara är störst av allt om man räknar bort våra ekonomiska incitament.

Nära ett decennium har passerat sedan jag satt i en sliten blackbox-lokal och såg en klasskamrat framföra Kelly för första gången. Efter återföreningen med texterna, i den kvava luften på Teaterbiblioteket, inser jag att vårt hivemind var inne på något. Vi må ha varit trendslavar, men vi slavade i alla fall för en trend med hög verkshöjd.  

Mitt trendförakt till trots längtar jag tillbaka till tiden när min klass gjorde Kelly till envåldshärskare över skolscenen. Vår oroliga samtid fyller mig med ett överväldigande begär efter hans makabra och samtidigt psykologiskt känsliga dramakomedier. Jag är redo för en ny Dennis Kelly era, och den här gången vill jag gå i bräschen för trenden. Jag vill vara värdinna för en cold reading av Taking care of baby, jag vill se scenerna från Love and money i TikTok format, jag vill höra BookTokers hylla DNA, jag vill att Kelly ska spela på Dramaten, Stockholm Fringe Festival, scenskolorna, teaterlinjerna, fritidsgårdarna, i parkerna, på gator och torg! Jag är redo för en ny gruppsykos.