Månadens bästa låtar: september 2025
Hösten har gjort entré med regn, rusk, fallande löv och otrolig musik! Kura upp under en mysig filt, tänd stearinljusen, brygg en kopp te och läs igenom KULTs musikredaktions bästa låtsläpp från den gångna månaden. Från imponerande retropop och mjuka kärleksballader, till svävande konstpop och bastung rap – ni hittar de listade låtarna och många fler i vår spellista On Replay!
Punch – fakemink
Finns det någonting finare än musik som är vattendelare av rang? Musik som får oss att ifrågasätta allt vi vet om konst och fundera på om någonting faktiskt är bra eller om man tappat det. Londonrapparen fakemink, kanske mest känd för virala Easter Pink, har skapat sig ett namn, både i stadens undergroundscen och i memekultur. Låten Punch är ett utmärkt exempel på artistens säregna stil. Ett monotont, repetitivt beat som är så komiskt bass boostat att det nästan blir löjligt. Kombinerat med att omslaget är en dåligt croppad bild på internets favoritporrskådis Sasha Grey och voilá – Fakemink är tillbaka för att göra alla upprörda ännu en gång.
Gustav Stjernkvist
Darling – Alice Phoebe Lou
Sångaren och låtskrivaren Alice Phoebe Lou inleder hösten med den mjuka och avskalade kärleksballaden Darling. Ljudbilden består endast av en akustisk gitarr och hennes spröda röst i stämmor. Det finns något väldigt enkelt och okomplicerat med låten och den nästan berusande kärleken som beskrivs. “And when you kissed me / Nothing could ever be the same / Did you see me coming / Did I make you wait”. Det är något uppfriskande med en rakt igenom lycklig kärleksballad. Kärleken är längtande, pirrig och förälskelsen skapar ett oundvikligt varmt sken för lyssnaren att vila i.
Soundet för tankarna till artister som Dodie och Billie Marten, låten rör sig mellan akustisk drömpop och det finns något nästan lite country-aktigt i hennes röst. Texten snuddar på att bli lite klyschig men hon förmedlar den med sånt hjärta att man inte kan undvika att bli medryckt.
Allis Sääsk Berglund
Driving me crazy – Snuggle
Köpenhamnsbaserade duon Snuggle kanske inte kan lyftas fram som något direkt banbrytande. Trots detta känns deras lågmälda och annat annat än explosiva musik som någonting man inte visste att man behövde. På Driving me crazy blandar de indiepop, folk och R&B till den bästa av häxblandningar som, trots Köpenhamnsdimmans inrökta skavighet, kittlar den där nerven i bakhuvudet. Allting klickar rätt och man fylls av ett otroligt lugn och behag.
Gustav Stjernkvist
Blinking Aisles – Rozie Ramati
Rozie Ramati är en riktig konstnär. Allt i hennes arbete är genomtänkt och knivskarpt – från produktionen och texterna, till hennes musikvideor och omslag. Till den nya låten, Blinking Aisles, har hon dessutom skrivit manifestet; Plum Enthusiast, i hopp om att värna det autentiska konstnärskapet och empatin. För att anta manifestet uppmanas även lyssnarna att skriva vad de önskar att förändra inom konst, amerikansk politik och hos andra. I en mörk och ganska märklig tid känns det skönt att veta att det finns politiskt aktiva musiker som gör otrolig musik.
Johanna Fröde
WHERE THE HELL IS MY HUSBAND! – RAYE
WHERE THE HELL IS MY HUSBAND! av RAYE är ett vokalt kraftprov – med avancerade runs känns det som att lyssna på ett OS-nummer i röstakrobatik. Det är en låt som inte bara vill höras, utan sjungas med i – gång på gång, tills varje stavelse sitter. Men frågan är: vad är det egentligen hon sjunger om? Vissa menar att dagens stora popstjärnor omedvetet försöker propagera oss till ett slags trad wife-beteende. Är RAYEs nya singel ett exempel på det? Mja. I den avvägningen är det kanske inte till hennes fördel att hon råkar vara bästa vän med Nara Smith – men jag väljer att ge henne the benefit of the doubt. Snarare handlar WHERE THE HELL IS MY HUSBAND! om en rastlös, otålig längtan efter definitiv kärlek i en samtid full av veliga killar.
Linnéa Sventorp
Riddare och trumpeter – Vit Päls
Carl Johan Lundgren är tillbaka med en av sina vemodigaste Vit Päls-låtar hittills. I denna elegi över en vän som gått bort i cancer har den typiska vitpälska tragikomedin ersatts av nästan enbart tragedi. Visst finns här fortfarande banala textrader som “Min klocka är en liten bitch / Och samtidigt en iPhone”, men skrattet fastnar i halsen. Nej, det här är snarare ett försök att fånga en försvunnen essens i musik. Särskilt tydligt blir det i de gripande raderna “Få drömma dig i poesi / Så att du blir verklig”. Titelns trumpeter förekommer även i låten, och tillsammans med piano, orgel och marschlika trummor skänker de en högtidlighet åt historien.
Holger Claesson
Å vad synd – Leo leone
I sällskap av en längtansfull gitarrslinga spiller Leo leone ut sitt hjärta under dryga tre minuter. Här är en låt med lika mycket luft som rörelse; den smakliga blandningen av mjuk sång, en len synth och smörig gitarrton – som spelas i sann leone-anda – ger en drömlik känsla, samtidigt som den oavbrutna trumman vill väcka liv. Och kanske även hopp, i den annars bleka berättelsen i lyriken. Ieone är en sån artist som man genuint unnar framgång, och plötsligt levererar han inte bara en av månadens bästa låtar, utan årets.
Alec Gullström-Hughes
