Månadens bästa låtar: oktober 2026
November har infallit, de glada höstdagarna är borta och nu väntar mörker, blåst och regn fram tills den mjuka snön faller. Vi har inte ens några roliga högtider att se framemot, om man nu inte firar novent eller movember. Men för att, förhoppningsvis, motverka höstdeppen blickar KULTs musikredaktion tillbaka på de bästa släppen från oktober! Ni hittar alla favoriter i vår spellista On Replay!
i wanted to be a singer – PISS
Vancouverbandet PISS debutalbum you made me / skin on linen rör sig i en värld av skärande oljud och starkt feministiska texter. På spåret i wanted to be a singer drunknar sångerskan Taylor Zantinghs vädjan om att få vara just det i bandets brutala, djupt aggressiva riff. Ett metanarrativ om krossade drömmar kulminerar i rader som “This is not a song, it’s self-harm”, och Zantingh konstaterar att “some people only listen when you’re screaming”. Här växer ett märkligt slags obehag fram – det känns som att Zantingh inte alls vill vara där. Allt detta medan en öronbedövande vägg av brus och oljud slår mot lyssnaren. Den som trodde att feministisk noiserock à la Riot grrrl-scenen var på nedgång får sig i PISS ett starkt bevis på motsatsen.
Holger Claesson
I could – Fine
Det är nästan lite oväntat att Fine Glindvad Jensen har gått på en av Köpenhamns mest prestigefyllda musikskolor. Inte för att Jazz dreams saknar hantverk, tvärtom, utan för att musiken låter så befriande obrydd om sina egna kvaliteter. På I could räcker det med ett utdraget ”I could come up to your place” som avbryts av en skallrande elgitarr för att skapa mer romantisk och sexig spänning än de flesta låtar lyckas åstadkomma på fyra minuter. Det är musik som dröjer sig kvar i ögonblicket innan någonting händer. Och bakom det till synes spontana uttrycket finns ett tusental övningstimmar, men Fine låter aldrig ansträngningen märkas.
Linnéa Sventorp
Troye Meets World – Troye Sivan
I oktober släppte Troye Sivan sitt fjärde album She’s the Best – jag vet inte exakt vem som han menar är “the best”, men enligt mig är det Troye själv. Sivan visar upp en helt ny musikalisk sida med låtar inspirerade av triphop, garage, drum and bass och dansvänlig technopop. Det låter nytt, fräscht och helt i tiden, utan att kännas konstgjort eller onaturligt. Troye Meets World fångar albumets aura med snabba trummor, atmosfäriska syntar, en hypnotisk flöjtslinga och optimistisk text om hur musik får folk att träffas. Hatten av till Troye Sivan och hans entourage för att de visar att man faktiskt kan bredda sitt sound utan att se dum ut.
Johanna Fröde
Demolition – Fontaines D.C.
Vem kan ens argumentera om irländska Fontaines D.C:s status som världens hetaste rockband just nu? Den våg av åsikter som föll in när bandet släppte sitt ambitiösa och experimentella femte album Dopamine Chamber tidigare i november pekar på att det ändå finns någon typ av debatt fortfarande. Love it or hate it – det finns en hel del låtar som säkerligen retar gallfeber på indiesnubbarna, men rotar man bland albumets deep cuts hittar man till exempel Demolition. Oavsett eventuella pretentiösa förväntningar är den vansinnigt svår att inte lyftas som en av årets kanske starkaste rocklåtar. Demolition är simpel, men med en så förihelvetes snygg refrängmelodi som följer med lyssnaren genom hela låten och längre därtill. Produktionen är brutal men symfonisk, på den grad att det nästan är svårt att höra vilka instrument som spelas i den vackra kakafoni av oväsen som utgör kompet. Det är den marginella typen av låt du hör en gång för att sedan minnas längre än någon annan.
Gustav Stjernkvist
Light for Us (مستقبل أفضل) – Nicole Sabouné
Sveriges postpunkdrottning, Nicole Sabouné, släppte sitt album ANA أنا nu i oktober. Inspirerat av hennes libanesiska arv och landets historia bygger hon upp ett tungt och mastigt album som fullkomligt knockar en av stolen. På låten Light for Us (مستقبل أفضل) utgår hon från den förödande explosionen i Beirut 2020 och inkluderar intervjuer med demonstranter som deltog i de efterföljande protesterna. Det är en mäktig låt, både i text och ljud. Distade gitarrer och hårda trummor samsas med Sabounés starka röst som sjunger: “I don’t think you know the power we have / and we will fight you back / and we’ll fight to you fall until justice is served” Gåshud garanteras.
Johanna Fröde
Waiting Room – Overgrown
Att påstå att midwest emo upplever en renässans är att ta i så man spricker, men jag tycker mig se en nyfunnen uppskattning för den deprimerande genren på diverse internetforum. Kanske är det så enkelt som att mörker föder mörker, och genrens melankoliska disposition lämpar sig väl till de alltmer sällsynta soltimmarna.
Waiting Room målar innanför väletablerade linjer och Overgrown tar verkligen inte ut svängarna, men det behöver de inte göra – if it ain’t broke, don’t fix it.
Daniel Miettinen-Singhateh
Kom lilla kropp – Sofia HK
Kontemporära folkmusikern och låtskrivaren Sofia HK släppte under oktober månad en omfamnade och varm visa till kroppen. Kom lilla kropp är ett brev skrivet inåt, om köttet, magen och ansiktet. I en finstämd och avskalad komposition förmedlar låten något av det viktigaste. Att ta hand om den som kommer att vara med en hela livet. ”Utan den, ingenting”, som artisten skriver på Instagram.
”Kom lilla kropp, hur är det / Kom lilla kropp, kom till mig / Du behöver äta och du behöver dricka för du ska växa dig stor”. Texten är rakt och metodiskt berättad. Den är hudlös och närmar sig ätstörningsproblematik, där kroppen blir som ett barn man måste ta hand om. En kraftfull låt som slingrar sig runt hela sitt väsen.
Allis Sääsk Berglund
